Wahrheit und Lüge in der Politik dvs. sanning och lögn i politiken lyder dess rubrik.

Som författare står den kända amerikanska filosofen Hannah Arendt.

Nästan omedelbart drabbades jag av obehagliga minnen om presskonferenser då ”fake news” blev presidentens allsmäktiga anfallsvapen mot obekväma faktalägen. Journalister med kritiska frågor svartmålades dessutom som ”folkets fiender”. I Trumps innevarande period som 47:e president fortsätter denna numera väl- och ökända attityd med ohejdad intensitet.

Legendarisk forskare

Än idag har Hannah Arendt en popularitetsstatus som sprider sig långt ut över läsarna av kvalitetstidningarnas kultursidor.

Anledningen för hennes bekanthetsgrad inom en bredare publik är i synnerhet hennes journalistiska redovisningar i samband med rättegången mot ”förintelsens organisator” den tyske SS-officeren Adolf Eichmann.

Mellan april och juni 1961 bevakade hon för tidskriften The New Yorker förhandlingarna mot honom i Jerusalem.

Två år senare publicerade Arendt reportageboken Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem och rubriken Den banala ondskan blev omdiskuterad.

Till hennes omfattande vetenskapliga litteratur i det som hon själv kallade ”politisk teori” räknas dessutom en vägledande forskning om ”totalitarismens ursprung”.

Den tyska judinnan Hannah Arendt föddes 1906 i Linden nära Hannover. Kort efter nationalsocialismens maktövertag häktades hon under en kortare period av Gestapo.

Nazisternas fortsatta rasistiska förföljelser med en upptrappad hänsynslöshet ledde i juli 1933 till hennes beslut att emigrera från Hitler-riket.

Efter olika mellanetapper lyckades hon så småningon att få en ny och trygg hemvist i USA.

Hannah Arendt utvecklades så småningom till filosof med världsrenommé. Hon avled i början av december 1975 i New York.

Brinnande aktuell

Nyfiken på hur hon under sin tid närmade sig den konfliktladdade relationen mellan lögn och sanning förvärvade jag hennes redogörelser.

Det tyska Piper-förlagets lilla bok innehåller två uppsatser som första gången publicerades i USA under perioden mellan 1967 och 1971.

De speglar Hannah Arendts kritiska analys till de skandalomsusade s.k. Pentagon Papers och bjuder även på grundläggande filosofiska funderingar om ”sanningen” i den politiska sfären.

Det endast drygt nittio sidor långa alstret är ingen lätt match att ta till sig.

Ibland pausade jag och var nästan på väg att ge upp. Men sedan fortsatte jag ändå och det var värt besväret.

Tar man bort hennes tidshistoriska anknytningar, så framstår Arendts filosofiska resonemang närmast som brinnande aktuell.

I början av den inledande essän kretsar hennes tankar i synnerhet kring politikens lögner. Hon konstaterar bland annat att målmedvetna vilseledanden samt rena osanningar alltsedan den skrivna historiens början ansågs som legitima medel för att nå politiska syften.

Något Hannah Arendt i det sammanhanget emellertid kritiserar är bristen på filosofisk uppmärksamhet för denna trots allt märkliga företeelse.

Enligt henne präglas detta förhållande både av vår aktiva och aggressiva förmåga att ljuga och går samtidigt ihop med vår passiva svaghet att falla för misstag, illusioner eller tankefel.

Tesen belägger hon bl.a. med 1960-talets politiska lögner om motivet bakom kriget i Vietnam. Den påstådda ”dominoteorin” hade enligt henne aldrig någon verklighetsförankring.

Sårbara sanningar

Aktuellt skulle man kunna komplettera med president Donald Trumps enligt tidningen Washington Post över 30 000 lögner bara under sin första ämbetsperiod. Hans aggressiva förmåga att utan bevis slänga ut osanningar om t.ex. klimatfrågan, att EU grundades för att skada USA eller att det pågår en ”invasion av kriminella invandrare” är illa beryktade. Men de möts ändå av applåder bland miljontals MAGA-anhängare.

Man kan lätt känna igen Hannah Arendts analys om att den medvetna och styrda negligerigen av realiteten hänger ihop med att underlätta en politikers handlingsförmåga för att förändra verkligheten.

I min egen tolkning ingår att Trumps administration med stöd av diverse tech-miljardärer ämnar åstadkomma en samhällsomdaning som kan tillspetsas med det libertarianska mottot att skapa ”freedom without democracy”.

Den endast illa dolda politiska agendan är att avreglera statliga befogenheter för att ge bättre svängrum för t.ex. storföretagens ”friheter”.

I Hannah Arendts essäer läser man att även ”sanningar baserade på fakta” har en ytterst sårbar struktur.

Inte bara historiker vet att de utsätts för risker att rivas sönder av organiserade lögner som spreds av olika grupper, klasser eller hela nationer.

Tyvärr kan även denna tes beläggas med bittra företeelser hämtade från dagens USA där historiska fakta om rasismen, kvinnornas diskriminering eller biologisk forskning i genusdebatten förtrycks och ersätts av ”alternativa sanningar”.

Populära lögner

Även under Hannah Arendts livstid fanns utstuderade public relations-metoder för att manipulera tänkandet och den skenbara verkligheten.

Filosofen hävdar på ett ställe att även ”förnuftet” ibland är chanslöst eftersom lögnerna i många fall uppfattas som mera plausibla och tilltalande.

Lögnaren har enligt henne dessutom den stora fördelen att i förväg ”veta” vad publiken vill höra.

Själv känner jag igen det från den rådande ofta infekterade debatten om människans könstillhörighet.

Biologiska och sociala forskningsresultat säger något annat än den enkla och falska men populära åsikten om att man bara behöver dra ner byxorna, då vet man.

På ett liknande plan ser jag även högljutt spridda paroller som ”Make America Great Again” eller ”Alles für Deutschland”. De som breder ut nationalistiska budskap av det slaget finner dessvärre allt fler anhängare som tror på enkla lösningar för komplexa problem.

Hannah Arendts kritiska analys måste idag kompletteras med insikten om manipulatörernas allt bättre teknologiska möjligheter med ett internet och sociala medier som i allt högre grad formar vårt tänkande.

Livsfarligt

Det är självklart inte bara samhällen som USA eller i Europa som utsätts för nya risker och intressen att skjuta hål på demokratin.

Under Hannah Arendts tid försökte Sovjetunionens makthavare forma och förändra t.ex. historieskrivningen efter den egna elitens värderingar.

Som bara ett belägg nämnar hon att en del av oktoberrevolutionens aktörer som bl.a. Lev Trotskij suddades ut från dokument och fotografier.

Det enda som gällde var den stalinistiska ”sanningen”. Att hamna i opposition var förknippad med dödliga risker. Massavrättningar och lidanden i de beryktade gulaglägren är ökända.

Förhållandena i arvtagarstaten den Ryska federationen är möjligen inte lika fasansfulla men likheter är ändå slående.

Det finns en stalinistiskt orienterad benägenhet att blunda för historiska verkligheter.

Endast fallet Aleksej Navalnyj belägger att det kan vara livsfarligt att framföra oppositionella åsikter.

I försöket att revidera historiens gång förs t.o.m. ett anfallskrig mot grannlandet Ukraina.

Osanningen som Vladimir Putin dessutom försöker vaccinera befolkningen med är att ”nazisterna” i Kiev är ansvariga för denna ryska ”specialoperation”.

I en helhetsanalys ingår dessutom att förhållandena i Ryssland styrs med fast grepp av diktatorn i Kreml.

Läget i USA är visserligen illa nog, men det finns ändå hopp om att Donald Trumps politiska mönster kan hejdas. Detta belägger inte minst de senaste miljontals demonstranter i över 2 000 amerikanska städer.

Israel-Palestina

Hur Hannah Arendt skulle bedöma den politiken som för närvarande förs av Benjamin Netanyahus nationalistiska högerkoalition i Jerusalem kan av naturliga skäl inte fullständigt utredas.

Konflikten mellan Israel och palestinierna har ingen täckning i hennes essäbok.

Bekant är ändå att hon var medveten om den historiska sanningen att fördrivningen av den arabiska befolkningen utgör en betydlig moralisk belastning.

Att hennes liberala vision om en sorts federal lösning inte har någon som helst grogrund bland Israels religiöst orienterade högerledare är en dramatisk sanning med brandfarliga konsekvenser för hela Mellanöstern.

Recension: Hannah Arendt; Wahrheit und Lüge in der Politik (2023); Piper; 92 s.