Många finlandssvenskar minns nyhetsssändningarna till exempel kl. 22.00 när en röst i radion rappt och koncist meddelade ”Det var nyheterna med Henrik Ulfvens”.

Det var genom radion som den professionelle journalisten Ulfvens verkligen kom till sin rätt. Hans arbetsplatser blev Finska notisbyrån FNB, Radio Ettan och Rundradions Aktuellt redaktion.

Fast egentligen hade han inlett sin journalistiska bana redan i början av 1970-talet då han jobbade som svenskspråkig informationssekreterare vid Konsumtionsandelslagens centralförbund KK och samtidigt som redaktör vid den finlandssvenska tidskriften E-Konsumenten som utgavs av KK och Andelslaget Elanto. De två ovannämnda organisationerna gick under beteckningen den framstegsvänliga andelslagsrörelsen och var med Väinö Tanner i spetsen en del av arbetarrörelsen i Finland.

Henrik Ulfvens var redan 1968 med om att tillsammans med fem andra klasskamrater från gymnasiet i Svenska Normallyceum eller Norsen återuppliva Helsingfors socialdemokratiska ungdomklubb. Denna sexmannagrupp som ibland skämtsamt kallades ”sexlingarna” bestod förutom Ulfvens av Folke Sundman, Rolf Johansson, Thomas Micklin, Jarl Ekström samt Henrik Helenius.

En avgörande orsak till Ulfvens tidiga politiska engagemang var att han i föräldrahemmet regelbundet läste Dagens Nyheter med Olof Lagercrantz starkt kritiska artiklar riktade mot USA:s krig i Vietnam. Ulfvens deltog aktivt i många Vietnamdemonstrationer och självklart även i ockupationen av Gamla studenthuset i Helsingfors i november 1968. Han hade dessutom en stark musikalisk ådra. Den stora idolen var föga överraskande Jimi Hendrix.

”Ett barn av sin tid”, kunde man bra säga.

För som så många andra av sina generationskamrater var han för alltid präglad av det sextiotal då allt tycktes möjligt och framtiden låg nära.

Men Henrik Ulfvens förblev socialdemokrat livet igenom. I motsats till många andra i hans generation, bland dem studentkamraten Thomas Micklin, gick han aldrig längre vänsterut. På 1970-talet var han delegat vid de finlandssvenska socialdemokraternas kongresser. Efter sin pensionering deltog han i den svenskspråkiga partiavdelningen Socialdemokratiskt Forums månadsmöten i Helsingfors där han med sina underfundiga och skarpögda kommentarer medverkade till att förgylla debatterna.

Ulfvens släktrötter fanns i det svenskspråkiga Österbotten. Närmare bestämt i Töjby i Närpes. Det kunde hända att Ulfvens när han var på festhumör drog någon mustig historia på äkta Töjbydialekt. Trots uppväxten i Helsingfors förlorade han aldrig kontakten med Österbotten. Till det bidrog föräldrarnas sommarställe i Töjby.

Henrik Ulfvens var mycket uppskattad bland sina arbetskamrater. Inte bara på grund av sin professionalism utan också för sitt närapå ofattbara kolugn i alla situationer. ”Han är minsann inte känd för att ta stress”, som en av hans redaktörskolleger uttryckte det.

Som pensionär var han fortsättningsvis vetgirig och nyfiken på vad som sker i världen. Hans typiska karaktärsdrag upplevde undertecknad Henrik Helenius under reportageresor till Indonesien 2012 och Ghana 2017. Medan jag förde timslånga intensiva diskussioner med representanter för den lokala fackföreningsrörelsen satt Ulfvens lite avsides och studerade intensivt ekonomiska tidskrifter i respektive länder. Hans understreckningar och kommentarer till tidskrifternas artiklar om ekonomi och politik skulle senare vara till stor nytta för mina kommande reportage och föreläsningar.

Vårt största – och sista – gemensamma projekt blev resorna till Bhutan 2015 och 2019 där jag i ett fullvuxet syskonpar Kinly Om och hennes lillebror Sithup Karsel Dawa samt deras släktingar fått en symbolisk familj. Under besöken var Ulfvens som vanligt mycket mottaglig för alla intryck och iakttagelser i den nya miljön. Men han hade också modet att erkänna att han gick bet på förståelsen av detta märkliga lands säregna buddhistiska kultur.

Ulfvens diskuterade livligt med det bhutanesiska syskonparet. Men nej. Till slut måste han erkänna att han dittills trott sig förstå någonting av buddhismen. Men redan efter några dagar medgav han uppgivet ”När jag ber om en förklaring får jag en oförklaring. Som västerlänning vill jag ha logiska och rationella svar på mina frågor. Men frågar jag någonting får jag motsägelsefulla och kryptiska svar. Det här handlar uppenbarligen om en helt annorlunda typ av insikt än den västerlänningarna lär sig redan från barndomen. Jag förstår att jag ingenting förstår, så därmed är saken för min del avklarad”.

Klarare kunde Ulfvens knappast ha uttryckt sig beträffande de djupgående skillnaderna mellan västerländska och österländska kulturer.

Under de sista åren av sitt liv drog sig Henrik Ulfvens allt mer tillbaka från sin omgivning. Det var som om han definitivt skulle ha resignerat. Den största orsaken torde ha varit att hans älskade sambo Raija Parikka, pensionerad journalist vid den finska eftermiddagstidningen Iltalehti, gick bort för tre år sedan. Det blev ett hårt slag han aldrig repade sig från. När jag för Kinly Om, vår gemensamma väninna i Bhutan, berättade om Henrik Ulfvens sorger och bekymmer tände hon ett ljus och bad för honom.

Nu brinner igen ett ljus för Henrik Ulfvens i huvudstaden Thimphu i en dalgång mellan Himalayas mäktiga bergmassiv i det buddhistiska konungariket Bhutan. I ett fjärran land långt borta.

Henrik Helenius