Kamrater!

“Den finlandssvenska arbetarrörelsen är världens åttonde underverk”, sade vår i särklass mest kända och inflytelserika politiker Karl-August Fagerholm i tiden. Det är ett under att vi överhuvudtaget finns till – som en minoritet inom den finlandssvenska minoriteten. Det var KAF:s poäng.

Det är mycket länge sedan Fagerholm myntade de här bevingade orden. Men här står vi än idag. Det åttonde underverket har vägrat och vägrar fortfarande att ge upp.

När det gäller vår egen historia finns det emellertid ingen orsak att vältra sig i några som helst mindervärdeskomplex. Den finlandssvenska socialdemokratin hör till pionjärerna inom den finländska socialdemokratiska rörelsen.

Helsingfors svenska arbetarförening, som grundades den 11 april 1898, utgjorde samtidigt embryot för det som snart blev Finlands Svenska Arbetarförbund. Arbetarföreningen lyckades utverka en stadfästelse från Senaten för Arbetarförbundets stadgar ett år senare, den 11 april 1899. Finlands arbetarparti grundades sedan i juli 1899, där bl.a. Helsingfors svenska arbetarförening var representerad.

Vi har ju ibland känt ett behov av att höja rösten gentemot moderpartiet i en del politiska debatter. Jag har i de sammanhangen några gånger, med glimten i ögat, påmint partiledningen om att det var vi som grundade partiet, inte tvärtom. Hur väl det här argumentet har fungerat är jag inte riktigt säker på…

Den finlandsvenska socialdemokratins historia är mycket väl dokumenterad. De två hörnstenarna i denna dokumentation är Anna Bondestams och Alf-Erik Helsings historik Som en stubbe i en stubbåker, som täcker åren 1899 fram till 1974, samt Affe Helsings kompletterande verk Med djärva tankar som sträcker sig fram till år 2014. Men vi har därtill en talrik samling av historiker om olika lokala svenska arbetarföreningars liv och leverne. Det är skäl att påpeka, att det är Affe Helsing som skrivit en betydande del också av de lokala historikerna.

Vi skickar en varm kamratlig hälsning och ett stort tack åt Alf-Erik för detta unika historiearbete och livsverk!

Läs och lär, är mina enkla uppmaning.

En slutsats vi kan dra på basen av denna historiska dokumentation är att den finlandssvenska socialdemokratin genom alla dessa årtionden många gånger spelat en större roll inom partiet och i rikspolitiken än vad vår numerära storlek formellt skulle ha medfört. Det må sedan gälla de första åren i partiets utveckling, det ödesdigra inbördeskriget som slet partiet i olika riktningar och nationsbygget omedelbart därpå. Eller kampen mot fascism och högerextremism under mellankrigstiden, liksom bevarandet av de socialdemokratiska grundvärderingarna under de svåra krigsåren. Och sedan förstås bidragen till bygget av den finländska versionen av den nordiska välfärdsmodellen under efterkrigstiden, och på det här seklets sida i kampen för att för att upprätthålla och förnya välfärdsmodellens grundprinciper.

FSD:s historiska särprägel och speciella politiska roll kan sammanfattas i tre ledande profiluppgifter:

• att försvara och utveckla finlandssvenskans ställning i vårt land och företräda socialdemokratin i kampen om det politiska stödet i Svenskfinland;
• att aktivt verka för Finlands och socialdemokratins nordiska identitet och samarbete på alla nivåer av samhällsbygget;
• att fungera som ett ideologiskt och politiskt samvete inom partiet och arbetarrörelsen, utgående från att våra grundläggande värderingar – jämlikhet, rättvisa, demokrati och solidaritet – alltid bör vara utgångspunkten i navigerandet genom nya utmaningar och samhällsförändringar;

Då det funnits behov av att säga det högt, har vi gjort det. Nämligen att vi har varit, är, och bör också framöver vara demokratiska socialister.

När det gäller det finlandssvenska har vi genom historien alltid varit i underläge i förhållande till den hegemoniska politiska organisationen i Svenskfinland, dvs. Svenska folkpartiet. Vi har varit och är det ledande politiska alternativet till den finlandsvenska borgerligheten samlad inom SFP. Men trots sin hegemoni i Svenskfinland skulle SFP aldrig ensamt ha klarat av att upprätthålla det svenskas ställning så väl som den är idag trots alla utmaningar. Bland de stora partierna är det SDP som under hela sin existens har varit den politiska kraft som konsekvent ställt sig på finlandssvenskarnas sida. Och detta i hög grad tack vare det enträgna arbete FSA och FSD gjort inom partiet under hela denna tidsperiod.

Strävan efter en nordisk identitet och ett aktivt nordiskt samarbete, i synnerhet med socialdemokrater, har funnits med som en röd tråd allt från första början. Bokstavligen, från första början. Arbetarförbundets första ordförande under åren 1899-1902 var Axel Weudel, en ung mekaniker från Kalmar i Sverige. Han kom till Helsingfors 1898 och var med om att grunda Arbetarföreningen. Och på partinivä var det Hjalmar Brantings medverkan – som enda internationell gäst – på partiets konstituerande kongress 1899 som utgör den symboliska inledningen på våra partikontakter.

I utformandet och upprätthållandet av detta samarbete har FSA och numera FSD alltid haft en central roll. Och det är skäl att understryka att det aldrig varit fråga om bara allmän kamratskap och samvaro. Utvecklandet av den nordiska välfärdsmodellen ligger i centrum för allt detta. Under 1930-talet hade bl.a. Per Albin Hansson och K-A Fagerholm mycket nära kontakter. Då de svenska socialdemokraterna under Hanssons ledning skapade grunderna för det svenska folkhemmet, hade Fagerholm en nyckelroll i överförandet av det här tänkandet till den finländska politiken redan före krigsutbrottet. Den här traditionen består och lever vidare.

De finlandssvenska socialdemokraternas roll som partiets ideologiska och politiska samvete är i ärlighetens namn en lite mer komplicerad fråga än de två tidigare. Men den här uppfattningen kan nog spåras till FSA:s och FSD:s roll i partiets politiska programarbete under årtiondenas lopp, och till de skeden i partiets historia då de inre menings- och linjeskiljaktigheterna varit särskilt stora. Men min hänvisning till ärligheten i det här sammanhanget innebär bl.a. att inte heller FSA och FSD alltid varit en monolit på samma linje under partiets olika brytningsskeden. Våra två historiker tillstyrker den här uppfattningen.

Vi har emellertid ett högaktuellt exempel på vad rollen som partiets samvete kan innebära i praktiken. Behandlingen tidigare i år av den såkallade avvisningslagen ledde till hettade debatter i finsk politik i allmänhet och inom vårt parti i synnerhet. Med hänvisning till våra grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter och rättsstatspricipen och till behovet av att konsekvent hålla fast vi folkrätten och internationella avtal, ställde sig FSD i praktiken enhälligt bakom kraven på att den föreslagna undantagslagstiftningen bör förkastas. Vi blev i minoritet. Men samvetets röst kom till tals.

x x x

När det gäller framtiden tror jag att det är samma tre historiska roller som utgör grunden för FSD:s raison d’être, existensberättigande, också framöver: försvaret av det finlandssvenska, det aktiva nordiska engagemanget, och agerandet som partiets politiska samvete.

Senare idag ska vi behandla, och sannolikt godkänna en viktig motion om hur vi ska utveckla vårt politiska programarbete. Bra så. Jag vill och kan inte ”tömma pajazzon” när det gäller det här framtidsarbetet. Dels därför att jag tömde en stor del av mina privata pajazzo redan år 2007. Jag ledde då en arbetsgrupp som skrev ihop ett 30-sidigt dokument med titeln ”En förnyad finlandssvensk socialdemokrati”. Intressant läsning fortfarande idag. Det är lönt att gräva fram dokumentet om och när FSD kör igång med ett nytt programarbete.

Men jag tänker avsluta mitt inlägg med att kanske lite provokativt rida på vårt nya och trendiga halvofficiella politiska begrepp och vilket innehåll vi kunde ge det. Jag tänker naturligtvis på begreppet den värdebaserade realismen, som republikens nyvalda president myntat.

Som socialdemokrater har vi våra vedertagna värderingar, med jämlikheten, rättvisan, demokratin och solidariteten i centrum, som grundbultar för vår framtidspolitik.

Men vilken innebörd bör vi ge realismen? Vad är realistisk politik i dagens värld?

Jag menar att all global, europeisk och nationell poilitik som på ett trovärdigt sätt vill hävda att den är realistisk, bör ta motarbetandet av de tre övergripande globala existentiella hoten – kärnvapnen, klimatkrisen och urholkandet av naturens mångfald – som utgångspunkt och inramning för all övrig politik. Allt annat blir på sikt fullständigt orealistiskt men också irrelevant om det inte går att åstadkomma ett globalt samförstånd om avvärjningen av dessa existentiella hot. Förutsatt alltså att vi menar allvar med en rättvis och hållbar utveckling för och på det här jordklotet.