Men just den principen är “udda” i förhållande till EU-normen som mera vill gå lagstiftningsvägen – också, som nu, med EU-förslaget om en lag om minimilöner. Förverkligas detta EU-direktiv – och utan att Sverige får något i EU-domstolen hållbart undantag – så skulle Sverige riskera att få en dubbel uppsättning minimilöner, via kollektivavtalet respektive en EU-lagreglerad. Precis som sociologiprofessorn Anders Kjellberg och German Bender noterar i en färsk Arena-rapport (artikel i SvD om detta publicerades 14 juni). Och med rätta har detta EU-direktiv mött hård svensk partskritik.

Noteras ska här att – även om Sverige nu skulle få ett undantag – i sista hand är det EU-domstolen som avgör om EU:s “garanti” om undantag för länder som Sverige verkligen är något värd. Minns hur det var med Laval-fallet 2007, då Byggnads förlorade kampen mot lettiska byggföretagets låglönedumpning.

Tyvärr sumpade Sverige att i anslutningsfördraget med EU – eller kunnat kräva det villkorat i Lissabonfördraget – att undantagsskydda vår kollektivavtalsmodell. Men då trodde somliga att det inte skulle behövas.

Men nu är det som det är och en rimlig utväg nu vore att runda problemet med EU:s direktiv genom så kallad allmängiltigförklaring av våra centrala, branschvisa kollektivavtal. Antingen i sin helhet eller alternativt enbart minimilönerna i dem. Det senare dock något sämre. På så sätt glider man också elegant förbi det nu hotande EU-direktivet. Räddar dessutom många med idag osäkra lönevillkor och vår kollektivavtalsmodell därtill.

Visst, ingen ideal lösning men bra nog och särskilt så i branscher med låg, sjunkande organisationsgrad – restauranger och hotell, åkerier, taxi etc. etc., växande problem med låglönedumpning, svartjobb och oreglerad arbetskraftsimport etc. och när ett lagstiftande, “klåfingrigt” EU med EU-domstolens praxis inte respekterar vår nordiska arbetsmarknadsmodell.

Allmängiltigförklaring innebär, enkelt uttryckt, att staten går in och bestämmer att kollektivavtal ska gälla för en hel bransch, även de företag och anställda som inte är organiserade. Det vill säga de blir allmängiltiga. I vårt nordiska grannland Finland -liksom EES-landet Norge – gäller sedan tidigare en lagbaserad allmängiltighetsverkan av riksomfattande kollektivavtal. Något som i praktiken täcker de flesta områden av betydelse, som byggsektorn, metallindustrin, städningsarbete etc. etc.

Kollektivavtalets minimilöner blir då tillämpliga och rundar EU:s direktiv – och så också för utländska arbetsgivare verksamma i Sverige. Därmed glider vi elegant förbi EU-hotet och räddar dessutom vår kollektivavtalsmodell och de löntagare som arbetar med osäkra lönevillkor.

Önsketänkandets tid är förbi och nu gäller det att rädda den svenska kollektivavtalsmodellen från EU:s klåfingrighet.

Robert Björkenwall

frilansjournalist, utredare med erfarenhet från riksdag, regeringskansli och tre fackförbund