För att börja i det partipolitiska så är det ett välkommet inslag i debatten inom S att den fristående men idémässigt LO och S närstående Arenagruppens Atlas tar sig an missnöjet på ett ambitiöst sätt. Socialdemokratin och stora delar av övriga vänstern har tyvärr under rätt lång tid försummat att på allvar ta tag i detta utanförskap och missnöje men som sedan en tid tillbaka framförallt har uppmärksammats av forskare, författare och särskilt nationalkonservativt inriktade grupper och partier som högerpopulistiska Sverigedemokraterna. Liksom av SD närstående floran av företrädelsevis nätbaserade publikationer.

I de snävare socialdemokratiska kretsarna har rötterna till detta utanförskapets missnöje med utvecklingen i Sverige antingen förnekats eller bortförklarats utan en mera seriös analys. Och just det har i gengäld högerpopulistiska SD på olika sätt kunna exploatera och gradvis bygga ut ett allt större politiskt och väljarmässigt stöd på. Också bland tidigare traditionella arbetarväljare i olika delar av Sverige och särskilt där man inte haft marknadskrafterna i ryggen och många jobb har gått förlorade. Den försummelsen från arbetarrörelsens sida har opinions- och väljarsmässigt varit en utmärkt jordmån för SD (17-18 %) att exploatera och bygga en gradvis allt starkare populistisk missnöjesplattform på.

Så bra då att detta missnöjes verkliga problem nu fångas upp av Lisa Pelling och Johanna Lindell i deras bok, baserad på drygt 300 intervjuer. Intervjuer om missnöje med människor som de råkar träffa på ute i de glesbygder, förorter och småorter de besöker. Intervjuorter utvalda utifrån hur  hög frekvensen av missnöje är och då mätt i röstresultat för just SD.

Människorna de då möter är i hög grad missnöjda med sådant som för hög invandring, dålig integration, hög kriminalitet och i största allmänhet med sakernas tillstånd för dem själva och för platsen där de bor. I boken förs en klok och prövande diskussion som på många sätt är uppfriskande och väl värd vidare analys och politisk prövning. Och lärdomar att dra för socialdemokratin, därest man tar missnöjets rötter på allvar och försöker utforma en politik som också fångar in dessa missnöjets röster och frustration över utvecklingen och den växande tu- och isärdragningen av Sverige.

Och visst ligger det mycket i vad som sägs på sidan 126 i boken om ”den ojämlika fördelningen av Sveriges resurser”…”resultatet av medvetna beslut om skattesatser, pensionsnivåer och socialförsäkringar, om lokaliseringen av statlig service, om storleken på anslag till vård, skola, omsorg och rättsväsende”. Eller rakare sagt: revorna och bristerna vi allt tydligare – särskilt nu i spåren efter coronan och växande långtidsarbetslöshet – ser i den allt större ojämlikheten i vårt land. Och hur viktigt det är nu att det missnöje som finns om skolan, vården, omsorgen, rättsväsendet och jobben växlas över i rejäla reformer och samhällsbyggande som svarar upp mot vad breda medborgargrupper vill, önskar och förväntar sig av politiker som vill vara genuina folkhemsbyggare och inte de enkla lösningarnas missnöjeapostlar. Så dags för S att på höstens partikongress dra rätt lärdomar av ”det svenska missnöjet” och börja mejsla ut en reformagenda som gör att fler säger: Nu är S på rätt väg!

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från bl a riksdag och regeringskansli m m

Recension: Johanna Lindell & Lisa Pelling; Det svenska missnöjet (2021); Bokförlaget Atlas; 173 s.