Wickström var en ung vänsterradikal socialdemokrat i slutet av 1960-talet, bytte sedan till DFFF, gick aldrig med i Vänsterförbundet utan återvände till SDP på 1990-talet. Med undantag för 1992 har han varit uppställd i varje kommunalval sedan 1972.

– Jag är den som har varit längst med av alla kandidater i Raseborg, berättar Wickström. Han är inte äldst men har den längsta kommunalpolitiska erfarenheten oavsett parti.

1966 var året när Wickström först anslöt sig till SDP. Han blev snabbt styrelseledamot i både Karis-Billnäs socialdemokratiska ungdomsklubb och Karis svenska arbetarförening.

– Vi var unga och radikala, hårda gossar och flickor. Anders Björklöf var en av de kamrater Wickström lärde känna via ungdomsklubben.

I kommunalvalet 1968 var Wickström för ung för att kandidera men fick ändå en nämndeplats i ungdomsnämnden 1969 och då fick hans kommunalpolitiska karriär sin början. Sedan dess har han alltid haft antingen en nämndeplats eller suttit i fullmäktige.

Efter militärtjänsten påbörjade Wickström sina studier vid Åbo Akademi. År 1970 deltog han ännu i Socialdemokratiska ungdomsförbundets stora kongress i Kotka och stödde Risto Laakkonen mot Ulf Sundqvist i ordförandevalet. Sundqvist vann valet. För Wickströms del fortsatte radikaliseringen under studietiden och ännu samma år, 1970, var han med om att genomföra en kupp. Socialistiska Åbo Studenter (SÅS) bytte nämligen parti från SDP till DFFF genom att ansluta sig till Socialistiska studentförbundet (SOL).

För DFFF kandiderade Wickström sedan till köpingfullmäktige i Karis i kommunalvalet 1972. Han blev första suppleant och tillträdde som fullmäktigeledamot redan under den mandatperioden när en ordinarie ledamot dog. Sedan valdes han för DFFF i varje kommunalval fram till 1988. År 1973 anslöt Wickström sig till Finlands kommunistiska parti (FKP) som var en av DFFF:s medlemsorganisationer och där hörde han till minoritetsfalangen.

– FKP gick i konkurs på 1980-talet och allt kollapsade, minns Wickström tiden när kommunismen blev en rörelse för väldigt få i Finland. Trots att Wickström inte ställde upp i kommunalvalet 1992, blev han ändå erbjuden en nämndeplats. Sedan var det bland andra Veikko Wigren som övertalade honom att återvända till SDP som han hade lämnat 1970. Från och med kommunalvalet 1996 har han kommit in i varje val på SDP:s lista, först i Karis stad och efter samgången med Ekenäs och Pojo i Raseborgs stad.

Just samgången var en viktig del av Wickströms politiska karriär när det gällde att få tre olika kommuner att fungera som en helhet.

– Tre primärkommuner med olika strukturer, förvaltningar och datasystem blev underställda organisationskommissionen. Vi hade 25 stora långa möten. Alla förberedelser tog flera hundra timmar och harmoniseringen pågår fortfarande. Vi har två starka tätorter, Karis och Ekenäs, med olika traditioner och identiteter. Men det finns inte några kraftiga motsättningar mera som en del journalister tror, säger Wickström.

– Pojo var Finlands mest industrialiserade landskommun, berättar Wickström och säger att där jobbade han flera somrar inom metallindustrin. Avindustrialiseringen har fört ekonomiska problem med sig för hela Västnyland och som ett exempel nämner han nedläggningen av stålverket i Koverhar i Hangö 2012. Många som arbetade där betalade skatt i Raseborg.

Wickström säger att han var varit med i de flesta nämnderna men inte i revisionsnämnden. I skolnämnden var han ordförande i sex år. I stadsstyrelsen har han varit både före och efter kommunsammanslagningen.

– Stadsstyrelsen är det absolut viktigaste organet, säger Wickström.

Om sin arbetskarriär berättar han att han arbetade för idrottsförvaltningen i 25 år. Han har arbetat med missbrukarvården och som skuldrådgivare.

– Ekonomin störtdök och folk blev arbetslösa 1993 när jag blev skuldrådgivare. Det gällde att kompetensförklara nya skuldrådgivare på en gång.

Wickström har också varit vikarierande kultursekreterare. På 2000-talet blev han privat konsult och projektarbetande kulturarbetare. Han hade redan 1995 varit med om att starta Tryckeriteatern.

Om sina valfrågor säger Wickström att ekonomin är viktigast.

– Det gäller att rädda stadens ekonomi och undgå kriskommunstatus, något vi har lyckats med nu i ett år framåt. Det är ingen vits att tala om något annat om man inte har ekonomin i skick.

Sedan upplever Wickström det som viktigt för kommunen att SFP:s absoluta majoritetsställning bryts.

– Det är bättre om ingen har ensam majoritet. På det sättet går det lättare att åstadkomma en annan beslutskultur där man verkligen lyssnar och respekterar varandra. Det skulle vara nyttigt även för SFP att förlora sin enkla majoritet. Då skulle de få skärpa sig. Trygghetskänslan demoraliserar och passiverar, även om SFP är splittrat i väldigt olika riktningar. Deras majoritetsstatus innebär ändå att alla andra upplever sig underlägsna, kommenterar Wickström läget i Raseborg.

De gröna har ordförandeposten i stadsstyrelsens personalsektion men annars har SFP tagit alla ordförandeposter enligt en matematisk modell. Wickström är vice ordförande i personalsektionen och har tidigare varit ordförande.

– Staden är den största arbetsgivaren i Raseborg och har trofast personal, berättar Wickström.

Som sina styrkor nämner Wickström den långa erfarenheten och det att han kan paragraferna.

– Paragrafryttare behövs. Det finns en massa paragrafer och regler som man ska kunna och behärska i kommunalpolitiken.