Det här blir förstås ett ytskrap, men kanske kan det inspirera någon att spinna vidare på frågorna.

Vad händer med friheten?

Frihet kräver demokrati och demokratin möter utmaningar världen över. Det gäller även västvärlden, där den högerpopulistiska vågen har fascistiska inslag som strävar efter att urholka institutioner och den anständighet som det offentliga samtalet kräver.

Denna frammarsch får kraft utifrån algoritmernas logik på sociala medier. Detta är inget som sker av nödtvång, det är ett medvetet beslut av bolagen i fråga. De digitala jättarna får mer makt och förstärker det här fenomenet anefter – förvisso i just yttrandefrihetens namn, men yttrandefriheten stärks inte av att belöna hat.

Den demokratiska kontrollen måste återtas. Det handlar om mer än åldersgräns på sociala medier, som kongressen för övrigt beslöt att vara kritisk till eftersom det kan ta fokus från grundproblemet och exkludera unga från forum som borde göras trygga istället för att utestänga unga. Det här handlar i grunden om makt. Och makten måste vara demokratisk för att friheten ska hållas levande.

Frihet kräver samarbete, som då vi stärker den nordiska gemenskapen och värnar om den fria rörligheten inom EU, fredsprojektet EU. Och ja, freden är en förutsättning för tryggad frihet.

Frihet kräver trygghet, varpå våld i hemmet, som är Finlands skamfläck, måste motarbetas aktivt.

Frihet kräver också jämlikhet. Vad händer med den?

Det råder idag en övertro på att det som gynnar de välbärgade är bra för hela samhället. Men det vi ser är istället att egendom koncentreras på ett sjukligt sätt till några få.

Trickle down economics fungerar helt enkelt inte.

I den mån vi har råd med skattelättnader måste de riktas till låg- och medelinkomsttagare.

Om alla länder bara fortsätter konkurrera om lägst skatt på kapital så kommer koncenteringen av egendom att nå nya groteska proportioner. Sådana ser vi världen över. Läget är inte fullt så illa i Finland, men nuvarande regering vill styra oss i den riktningen.

Jämlikheten behöver givetvis försvaras i alla rådande lägen, men just nu borde det i och med vår demografiska utmaning vara självklart för alla att vi inte har råd att en del lämnas utanför arbetslivet.

Full sysselsättning får inte bara vara ett teoretiskt mål av utopistiska mått. Vi behöver delmål. Inspiration kan hämtas från Sverige och regeringen Persson som satte som mål att minska arbetslöshetsgraden med en procentenhet per år, ända ned till fyra procent. Och lyckades.

Jämlikhetstanken tynar bort om massarbetslösheten normaliseras. Vi får inte låta det ske. Högern för ofta fram att det inte är staten som bestämmer om företag anställer inte. Men en del jobb, centrala arbetstillfällen, behövs även inom den offentliga välfärden. Behoven ökar, men ändå har rekordmånga blivit uppsagda från social- och hälsovården.

Statens roll behöver inte vara att bara se till att det offentliga anställer fler istället för att säga upp folk. Staten kan också, bör också, skapa det gemensamma samhällsprojektet, som i vår tid givetvis bör vara en rättvis och grön omställning. Där kan inte finnas ett motsatsförhållande mellan stat och näringsliv. Där måste alla samarbeta, som Mariana Mazzucato lyfter fram att USA lyckades med i samband med månlandningen.

Allt detta kräver kunskap. För att jämlikheten ska fungera måste utbildningssystemet stärkas och utvecklas. Det måste också vara tillgängligt. Kongressens tydliga beslut om avgiftsfri utbildning är oerhört viktigt. Partistyrelsens förslag till kongressen öppnade dörren på glänt för några första steg mot avgiftsbelagda examen. Den dörren stängde kongressen.

För att jämlikhetstanken ska ha grogrund krävs empati och solidaritet.

Vad händer med solidariteten?

Antalet människor på flykt i världen har fördubblats på kort tid. Frågan i den rika delen av världen är ändå inte hur vi kan lösa krisen. Istället pågår en tävling om vem som minskar antalet kvotflyktingar och stramar åt invandringen mest. Vi måste kunna bättre än så.

Vi får inte glömma Palestina, Sudan, Afghanistan och andra länder med förtryck och lidande.

Vi får inte i realismens namn åsidosätta våra övertygelser och vår moral.

Det finns en uppenbar risk för att antalet konflikter fortsätter öka då den globala uppvärmningen och biodiversitetskrisen fortsätter.

En rättvis grön omställning borde vara huvuduppgiften för vår tids socialdemokrati.

Solidaritet handlar också om hur vi förhåller oss till varandra, till människor med annan bakgrund och till minoriteter.

Solidariteten är inte på modet. Istället blåser kyliga vindar av egoism.

Det är förstås också skamligt att vi nu har en regering som dragits med rasismskandal efter rasismskandal.

Solidariteten kräver antirasism.

Solidariteten ska ha ett globalt perspektiv och lokalt engagemang. Solidariteten behöver sannerligen sina försvarare i dagens värld. Sådana var samlade i Tammerfors och sådana önskar jag mod och styrka i det krävande arbete som stundar.

Motståndet är hårt, kompakt och blir allt råare. Från kongressen lade jag upp en bild på mig och Magdalena Andersson. Fick ett par uppmuntrande kommentarer och en kritisk. Bra så. Sedan delades den till Sverige och på direkten var SD:s armé i farten och sköt in ett par hundra avskyvärda kommentarer.

Men som jag rappar i vallåten från 2023: Finns inga troll som kan trycka ned oss, vet att vi har bröder och systrar med oss!