Vägen till och från Jerevan går i Ararats skugga.

Ännu en lång stund efter att vi rullar söderut upptar berget hela vyn på marshrutkans högra sida. Det är en klar morgon, så till och med toppen är synlig – förutom ett mystifierande molntäcke allra högst upp. Där någonstans, på drygt 5000 meters höjd, lär resterna av Noaks ark ligga. Enligt legenden var det just på toppen av Ararat som den strandade efter syndafloden. Scenen finns till och med avbildad på Armeniens statsvapen.

Mannen till höger kommer på mig med att storögt ta in vyn. Han börjar ivrigt berätta något på armeniska, inser språkbarriären, tar hjälp av penna och papper samt två unga tjejer längre bak som talar lite engelska. Och lyckas till slut förmedla berättelsen om berget – och den speciella relation som så många armenier har till det.

Ararat är hjärtat i det historiska Armenien, den moderna nationens viktigaste symbol och armeniernas heliga berg. Och sedan hundra år tillbaka en del av Turkiet.

Så nära, men så långt borta. Ararat stoltserar i fjärran. (Foto: Lukas Lundin)

Ett par veckor tidigare stod jag själv på andra gränsen, bara ett par hundra meter från den närmaste gränsposteringen, mitt i den historiska armeniska huvudstaden Ani. För tusen år sedan var det en av världens största städer – med upp till 100 000 invånare och ett rykte långt utanför det Armeniska höglandet. I dag är Ani sedan länge en spökstad, sedan några år på Unescos världsarvslista. Likt Ararat är den också en viktig symbol för det armenska folket – belägen på “fel” sida av gränsen. En gräns som sedan 1993 är stängd.

Från Ani är det ändå bara att lyfta blicken för att se de armeniska flaggorna och patrullerande ryska gränsvakterna på andra sidan. Och i Jerevan, 85 kilometer bort, klättrar invånare om kvällarna upp på Kaskaden, den monumentala trappan i huvudstadens centrum. Här finns den vackraste solnedgången. En klar kväll stoltserar Ararat i fjärran.

***

En gång i tiden låg Ararat mitt i det armeniska riket. Det antika kungariket Armenien, också kallat Större Armenien, sträckte sig då över stora delar av dagens Transkaukasus, Syrien och Östra Turkiet. När området delades mellan de persiska och bysantiska rikena år 387 innebar det slutet på århundraden av armeniskt självstyre. Med undantag för Anis bagratidkungarike (885-1045), självständighetsförsöket 1918-1920 och dagens unga republik har Armeniens nyare historia varit en av ockupation och splittring. Under perser och bysantiner, ottomaner och ryssar, sovjeter och turkar.

Ändå har det armeniska folket hållit fast vid sin kultur, religion och sitt språk. I det mångkulturella Ottomanska riket utgjorde armenierna periodvis till och med en kulturell och ekonomisk elit, framför allt i Konstantinopel. De var ledande handelsmän och hantverkare, bankmän och advokater, arkitekter och tidningsmän. De hade stort inflytande inom utbildning, vetenskap och kultur. Samtidigt förblev deras politiska inflytande begränsat och framför allt utanför huvudstaden, där den största armeniska befolkningen fanns, sågs de fortsättningsvis som andra klassens medborgare. Inte sällan var det också armenierna i provinserna som fick bära den växande avundsjukan och illviljan hos andra befolkningsgrupper.

När den ottomanska nationalismen växte fram på 1800-talet uppfattades armenierna, tillsammans med andra icke-muslimska folkgrupper, allt mer som ett hot. Som en följd av det Rysk-turkiska kriget (1877-1888) förlorade ottomanerna kontrollen över stora delar av Balkan, samt Kars i östra Turkiet. På andra sidan gränsen låg redan Östra Armenien under rysk kontroll. Den armeniska befolkningen i Ottomanska riket framställdes allt oftare som ryssvänliga separatister, femtekolonnare och ett hot mot rikets överlevnad. Både i Konstantinopel och övriga Europa stod “den armeniska frågan” plötsligt på agendan. I provinserna grodde både armenisk nationalism och anti-armeniska stämningar.

Mot slutet av århundradet eskalerade spänningarna till öppen konflikt. Ottomanerna, under sultan Abd ül-Hamid II, svarade med pogromer och massakrer. Åren 1894-96 mördades upp till 300 000 ottomanska armenier. Avsättandet av sultanen, under ungturkarnas revolution 1908, togs därför till en början väl emot bland armenierna. Den på ytan reformvänliga rörelsen visade sig ändå snart dela drömmarna om ett etniskt och religiöst homogent Turkiet. Där ingick “en slutlig lösning” på den armeniska frågan. När första världskriget gav den tacksamma förevändningen var planen redan utarbetad.

***

På hemvägen från Kaukasus stannar jag några dagar i Istanbul. Staden som var och förblir centrum för armenierna i Turkiet. Under en kort promenad genom Fatih, det historiska distriktet mellan Gyllene hornet och Marmarasjön, passerar jag armeniska skolor, kyrkor och sjukhus. I staden finns också ett armeniskt patriarkat, armeniska tidningar, kulturella organisationer och fotbollslag. Verkligheten för Istanbuls armeniska community idag är ändå en helt annan än före 1915.

Vid första världskrigets utbrott utgjorde de drygt 160 000 armenierna femton procent av stadens befolkning, men under tio procent av de ottomanska armenierna. Idag är de inte fler än 70 000. Men utgör nästan samtliga armenier i Turkiet.

Det var också i de här kvarteren som det armeniska folkmordet fick sin början. Natten till den 24 april 1915 arresterades och deporterades över 200 armeniska ledare och intellektuella i Konstantinopel. De flesta av dem återvände aldrig. Deras öde var första ledet i ungturkarnas försök att förinta armenierna i riket, genom att först undanröja alla ledare och möjligheter till organiserat motstånd. Under de följande åren skulle hundratusentals armenier istället följa dem i döden.

När den polsk-judiske juristen Raphaël Lemkin närmare 30 år senare myntade begreppet folkmord var det, förutom förintelsen, massmördandet av armenier i Ottomanska riket som sporrade honom. Före invasionen av Polen frågade Adolf Hitler retoriskt: ”Vem talar idag om armeniernas utplåning?”.

Idag är svaret: allt fler. De flesta seriösa historiker kallar idag det systematiska utplånandet av armenierna och deras kultur för ett folkmord. Ett trettiotal regeringar och parlament har officiellt erkänt folkmordet, bland annat Sverige år 2010. Finland har inte gjort det. Men låt oss ta den diskussionen en annan dag (inom en snar framtid).

Samtidigt fortsätter Turkiet att förneka det armeniska folkmordet. Under mina dagar i Istanbul söker jag förgäves efter något som helst minnesmärke, eller ens erkännande av dödsoffren. Det närmaste jag kommer är uppgiften om ett kortlivat minnesmärke som en gång stod i dagens Gezi Park. Under de enorma protesterna i samma park 2013 höjdes röster för att återuppföra monumentet. Men lika hårt som Erdoğanstyret slog ner demonstranterna har det hittills slagit ner alla försök till erkännande av folkmordet. Senast i våras stoppades ett minnesevenemang för offren i Istanbul. Tills vidare är det den lilla armeniska communityn som, livskraftig men kraftigt decimerad, fortsätter bära vittne om folkmordets grymheter.

Minnesmärket till folkmordets offer i centrala Jerevan. (Foto: Lukas Lundin)

På andra sidan den stängda gränsen är minnet desto mer levande. På en kulle i centrala Jerevan ligger Tsitsernakaberd, “svavelfästningen”, där en evig eld brinner för folkmordets offer. Den 24 april varje år, på årsdagen för de första deportationerna, vandrar tusentals armenier upp för berget för att minnas.

Museet i anslutning till minnesmärket är ett obligatoriskt besöksmål i Jerevan – och kan till stora delar utforskas online. Bilder och insikter därifrån har, förhoppningsvis för alltid, etsat sig fast i mitt minne.

Det armeniska folkmordet kallas ofta det första “moderna” folkmordet, på grund av det systematiska sätt som det planerades och genomfördes på. Samtidigt var det på många sätt oerhört primitivt. Det var ett folkmord med knivar, yxor och klubbor – i stor utsträckning utfört av “vanligt folk”. De turkiska myndigheterna samlade ihop armenierna, avrättade männen och satte dödsmarscherna med kvinnor och barn i rörelse. Sedan hetsades folkmobbar och specialförband, inte sällan bestående av frigivna fångar, att massakrera dem. De som överlevde marscherna dog ofta av svält eller utmattning i den syriska öknen.

Det gör det också svårt att fastställa antalet offer. Enligt de flesta uppskattningar fanns det mellan 1.5 och 2 miljoner armenier i ottomanska riket före folkmordet. Av dem deporterades uppåt en dryg miljon mellan 1915 och 1916. Totalt beräknas folkmordet ha krävt mellan en och 1.5 miljoner människoliv. Bland dem finns också personer från andra kristna folkgrupper – hundratusentals assyrier och syrianer, kaldéer och greker – som mördades av samma skäl som armenierna.

Utöver människomassakrerna förstördes också armeniska kyrkor och kulturarv i stor utsträckning. Överlevare tvångsislamiserades eller tvingades på flykt. I praktiken ledde folkmordet i Ottomanska riket till utraderingen av den armeniska befolkningen och kulturen i Turkiet. De armeniska kvarteren i Istanbul utgör ett litet men viktigt undantag.

De som kom undan med livet i behåll tvingades tillbaka till floden Aras, för att bygga upp det som förlorats. Med Karsfördraget 1921 blev floden en del av den officiella gränsen mellan Turkiet och (dåvarande Sovjetrepubliken) Armenien. Den står sig än idag. På den turkiska sidan blev både Ararat och Ani kvar.

I det armeniska medvetandet är de ändå – eller kanske just därför – lika närvarande som de människor som blev kvar, slaktade och begravna i ett främmande land. Enligt gammal armenisk folktro är det till Ararats sluttningar som själen återvänder för att vila, på väg till nästa liv. Därifrån har de, en klar dag, fri sikt över hemlandet nedanför. Från Tsitsernakaberd och Jerevan, ja från hela Armenien, tittar människor fortfarande tillbaka.