Bokrecension: Paul Mason – Postkapitalism: vår gemensamma framtid. Ordfront 2017 med översättning av Joachim Retzlaff, första utgåvan på engelska 2015, 375 sidor.

Du som läser detta har med stor sannolikhet en smarttelefon. Den har i sin tur med stor sannolikhet antingen IOS eller Android som operativsystem. Skillnaden kan vara försumbar i vardagen, men symboliserar samtidigt – om man får spetsa till det – det vägval mellan nätverk och marknadsmonopol som Paul Mason diskuterar i verket Postkapitalism – Vår gemensamma framtid.

Det avgörande är nämligen att Android, trots att systemet hör till jätten Google, fungerar enligt öppen källkod medan Apple håller fast vid sitt patent på IOS så hårt det går. Det ligger i mjukvarans natur att den kunde reproduceras så att marginalkostnaden faller mot noll (då den kunde kopieras eller laddas ned hur många gånger som helst i princip kostnadsfritt). Och enligt författaren är detta helt avgörande eftersom han anser att marknadsliberalismens prismekanismer utifrån utbud och efterfrågan därmed sätts ur spel.

Mason skriver:

En informationsbaserad ekonomi kan, med sin tendens till gratisprodukter och svaga egendomsrättigheter, inte vara en kapitalistisk ekonomi.

Informationsteknologin är inte som ångmaskinen, en uppfinning som kommer och går. Snarare är den en ny och revolutionerande dimension till alla uppfinningar. Mason tar jetmotorn som exempel. Han skriver om hur man med datorernas hjälp kan testa miljontals varianter där man tidigare måste testa saker helt fysiskt och fick nöja sig med ett fåtal prover. Därtill kommer faktumet att fysiska varor kan ha sändare och sända information i realtid. Kunskapen om vilken jetmotor som fungerar bäst enligt nuvarande kunskap och teknik är alltså det centrala, inte vad de fysiska beståndsdelarna kostar att sätta samman.

Således faller marginalkostnaden mot noll även för allt fler fysiska varor, enligt Mason som fokuserar mycket på ekonomi utanför marknaden. Han tror denna aspekt blir viktigare framöver, i takt med att den tekniska utvecklingen gör det möjligt för mänskligheten att arbeta mindre.

Han ger Wikipedia som ett fullgott exempel på nätverksproduktion utanför marknadens villkor. Vidare kan man tänka på Linux och mer allmän på nämnda fenomenet öppen källkod. I boken hänvisas till en rapport om att 47 procent av dagens jobb i den utvecklade världen kan automatiseras bort. De möjligheter som kapitalismen ger för att ersätta dessa arbetstillfällen är, enligt Mason, ett allt större prekariat och en kommersialisering av mänskliga relationer (mikrotransaktioner för allt fler aspekter av mänsklig samlevnad). Det är en väg han avvisar på flera grunder.

Teoretiskt tuggande

I huvudsak skapar Mason en plattform utifrån vetenskapliga anspråk som han bygger på nationalekonomisk debatt från 1800-talet till idag. Det här är bokens styrka och svaghet på samma gång. Han utgår nämligen från att den sovjetiska jordbruksekonomen Nikolaj Kondratiev hade vetenskapligt rätt i sin teori om kapitalismens långa cykler. Det vi ser nu är enligt författaren början på den femte cykeln som dock inte tar fart på grund av informationsteknologins särart.

Han är härligt insatt i ekonomisk teori och vänder och vrider på begreppen skickligt. Samtidigt tar han överdrivet lätt på den självtagna uppgiften som domare. Han “korrigerar” alla från Kondratiev och Marx till Smith och Hayek med några meningar. Överlag uttrycker han sig väldigt logiskt, men då man stannar upp i resonemangen är premisserna och slutledningarna inte alltid så svartvita som han låter påskina. Det beror förstås på att stilen är populärvetenskaplig trots att Mason dissar böcker som ställs fram i shoppar på flygplatser.

Det blir riktigt intressant då han tar stöd av Marx länge försummade och delvis glömda anteckningar om vad det skulle innebära med en gratis maskin (i princip vad informationsteknologin förser oss med). Genom hela boken undrar jag ändå om han inte dels underskattar kapitalismen, dels fokuserar onödigt mycket på själva -ismen.

Uppbyggnaden är därtill förunderlig, men det har sin förklaring. Då man lägger boken ifrån sig har man klimatförändringarna i tankarna, men dessa tas upp först avslutningsvis. Mason vill nämligen visa att övergången till postkapitalism vore möjlig och nödvändig även om klimatkrisen, den demografiska bomben och migrationens “externa chocker” inte vore aktuella. Då så ändå är fallet kunde han i ett verk som detta med fördel ha en omvänd ordning på presentationen av sin postkapitalistiska grundskiss.

Och det är först i bokens absoluta slutskede som han diskuterar basinkomsten trots att han beskriver denna som “den förmodligen största strukturella förändring som krävs för att postkapitalismen ska bli av”.

Den gör det möjligt för dem att arbeta som volontärer, starta kooperativ, redigera Wikipedia, lära sig använda mjukvara för 3D-design eller bara existera. Den gör det möjligt att ha vissa perioder med arbete, att sent inträda i eller tidigt lämna arbetslivet, att lättare gå av och på intensiva stressiga jobb. Kostnaderna för statskassan skulle bli höga, vilket är anledningen till att alla försök att införa basinkomst utan ett övergripande övergångsprojekt sannolikt misslyckas…

Detta är också centralt för att Mason anser att informationsteknologin underminerar ägande och bryter ner “förhållandet mellan arbete och lön”. I och med att den teknikens rättvisa värld som han målar upp vid horisonten ska göra oss friare från arbete kommer basinkomstens underlag att minska och modellen så småningom att försvinna, som tecken på framgång.

Splittrade intryck

Bokens fokus på arbetets försvinnande kan fungera som en ordentlig tankenöt för arbetarrörelsen som håller fast vid målsättningar som full sysselsättningsgrad genom traditionellt lönearbete och årtionde efter årtionde fokuserar på att försöka höja organisationsgraden. Masons verk pekar åt ett annat håll, där människor nog är sysselsatta, men allt mer sällan i arbetsförhållande i jobb som egentligen inte behövs med dagens teknik.

Han är eventuellt lite för konspiratorisk. Speciellt inställningen gentemot nationalekonomin som akademisk disciplin är överdrivet respektlös även om en del av kritiken antagligen är befogad. Han talar vanligtvis nedlåtande om “mainstreamekonomer”.

Boken är fylld av intressanta fakta med källhänvisningar. Lägg till viktiga tankar om till exempel beräkningar om att den åldrande befolkningen gör alla utvecklade länder bankrutta till 2050 och Postkapitalism garanterar tankeväckande läsning även om man inte köper de stora teorierna. Här finns bland annat motsättningar mellan nödvändiga centraliseringar och decentraliseringar av makt. Mason förespråkar demokrati och understryker olika orsaker till att Sovjet blev en katastrof. Intressant nog anser han, säkert medvetet provocerande, att dagens USA skiljer sig mer från USA för 30 år sedan än USA och Sovjet gjorde på 1930-talet.

Postkapitalism tangerar starkt den grundläggande tankegången i Naomi Kleins två senaste böcker: att vi för att tackla klimatförändringarna måste inse att det nyliberalistiska systemet är oförmöget till detta och en del av problemet, varpå vi behöver en jämlikare ordning. Frågan är om postkapitalism är svaret och vad det i så fall skulle innebära. Kleins och Masons verk ger o varje fall en god grund för att diskutera dessa akuta frågor.

Paul Mason har varit programledare och ekonomireporter på BBC och Channel 4 och är numera fri skribent, filmare och författare. I sina tidigare böcker har han bland annat skrivit om arbetarrörelsens historia, finanskrisen 2008 och upproren under arabiska våren kring 2010. Postkapitalism (2017) är hans första bok på svenska. Foto: Antonio Olmos