Matias Mäkiranta är magisterstuderande inom ekonomi och kolumnist för Yle. Han studerar i Storbritannien, men har nyligen flyttat tillbaka till Finland. Mäkiranta är uppvuxen i Tammerfors och har bland annat suttit som ordförande i Lempäälä ungdomsfullmäktige samt jobbat som sommarVD i en månad för Adecco.

Den 29 juli publicerade Mäkiranta en kolumn i Yle om BSP-lån i Finland. Arbetarbladet träffade Mäkiranta för att diskutera den centrala kritiken om systemet som han presenterade i sin text.

BSP-lånet (bostadssparpremiesystemet) fungerar för att stödja förstagångsanskaffningar av en egen bostad. BSP-konton beviljas till personer mellan 15 och 44 som inte har ägt en bostad förut. När personen har sparat minst 10 procent av priset på sin ägarbostad i åtta kvartal i rad har de rätt till ett BSP-lån.

– Lånet har både en övre gräns på räntan och staten går i borgen för det, som ska egentligen hjälpa människor med att få bostadslån överlag. Den andra fördelen är att man får en hyfsad ränta på ett BSP-sparkonto, förklarar han.

Mäkiranta poängterar dock direkt tekniska problem som finns med den nuvarande BSP-modellen.

– Med tanke på den nuvarande marknaden är sparräntan [1 procent plus 2-4 procent] inte egentligen alls så bra som den brukade vara. Dessutom har BSP kontot ingen ränta på räntan, till skillnad från andra sparkonton.

Men Mäkiranta ser inte heller bara att BSP-systemet är olönsamt för de som sparar, utan också att modellen misslyckas i att åstadkomma dess syfte: att hjälpa en bredare grupp i samhället med att bygga en förmögenhet.

– I Finland krävs det bara 5 procent i handpenning av bostadspriset för vanliga förstagångsbostadslån så i praktiken är det lättare att få ett vanligt lån om man inte har så stora besparingar.

En av de stora frågorna som Mäkiranta vill ställa är vad regeringens uppgift egentligen ska vara i bostadsmarknaden.

– Jag vet inte om det finns någon ekonomisk litteratur som tyder på att regeringen borde stöda huslån. Jag tror att det generella marknadsmisslyckandet där regeringen skulle kunna spela en viktig roll är specifikt att det finns individer som tjänar tillräckligt för att ha råd med att betala för ett huslån men inte har tillräckligt med borgensmän.

– Men där ser vi ett problem i systemet, då stödet riktas mot individer som antagligen skulle ha tillgång till borgensmän i alla fall.

Mäkiranta föreslår möjliga ändringar som skulle åstadkomma det syftet som BSP-lånen har, ifall man vill behålla systemet som ett sätt att garantera bred tillgång till bostadslån.

– Vi borde överväga ifall ett system som BSP-lånen behövs alls. Jag föreslog i min kolumn att man skulle skära den nödvändiga handpenningen till 5 procent eller lägre så att det faktiskt skulle vara lättare att få BSP-lånet än ett vanligt bostadslån. Detta skulle dock bero på hur mycket det skulle kosta för staten, vilket jag inte har kapacitet till att räkna ut.

– Jag tror att det generellt skulle vara väldigt svårt för staten att endast stödja de som faktiskt behöver det i en sådan här marknad, eftersom de som är minst bemedlade helt enkelt inte kommer att köpa bostäder.

Han reflekterar också över andra sätt som man skulle kunna använda för att främja låga och mera tillgängliga bostadslån.

– Det finns få sätt att kringgå den obekväma sanningen som är att om det inte finns tillräckligt med bostäder för människor kommer bostadspriserna att stiga. I genomsnitt tror jag att det är på en kommunal- och lokalnivå som beslut fattas som påverkar om bostäder är förmånliga eller inte.

Mäkirantas kolumn väckte en hel del diskussion och respons både från läsare och sakkunniga. Artikeln har för tillfället 316 kommentarer och Yle publicerade några dagar senare en uppföljning till kolumnen med inflikningar från Sanna Pälsi (biträdande direktör på statskontoret), Martti Hakala (chef för personkunder på Sparbankernas centralbank) och Mikko Jurvainen (chef för Danske Banks central för sakkunniga om lånefrågor). Han lyfte fram några av motargumenten som presenterades.

– Det bästa motargumentet är att det finns låginkomsttagare som för tillfället har BSP-lån som kanske inte skulle ha fått ett lån utan statsgaranti. Där har han delvis rätt, då BSP nog hjälper en liten bråkdel av befolkningen i den situationen.

– Med det är tydligt att det i många fall är lättare för människor med mindre besparingar att ta ett vanligt lån både på grund av den lägre procenten för handpenningen och för att det ofta är möjligt att köpa sin garanti från staten eller banken.

– Just nu fungerar systemet på ett förvridet sätt då samhället betalar för räntor och lån för sådana som redan har kapacitet till att stödja sig själva.

En del av motargumenten tyckte han var betydligt mindre övertygande. Det konstigaste argumentet kom enligt honom från Pälsi.

– Alla arbetande människor har samma förutsättningar när det gäller sparande, oavsett om de kommer från en rik eller en låginkomsttagarfamilj, uttrycker hon i artikeln.

Mäkiranta tycker det är helt absurt att inte känna igen effekten som skillnader i förmögenhet har på människors kapacitet till att spara.

– Ifall det inte är tydligt, om någon redan har pengar behöver de inte jobba för att spara länge i ett BSP-konto utan kan använda förmögenheten de redan har för att få ett BSP-lån, svarar han.

– Ett annat problematiskt uttryckande från Pälsi var att samhället skulle ha en “allt åt mig” attityd för tillfället. Kanske det är sant i vissa fall. Men med tanke på att vissa köper sina första bostäder när de över 30, speciellt i huvudstadsregionen, skulle jag säga att det är en konstig kommentar om yngre människor att deras misslyckanden i att spara skulle handla om attityd.

Mäkiranta pekar också på nedskärningar och andra svårigheter som gör det utmanande för unga att realistiskt kunna spara ihop BSP-lånets minimiprocent från noll. Han betonade ändå att BSP-kontot inte hjälper låginkomsttagare i den situationen.

– Jag tror att om du på riktigt är en låginkomsttagare är det i vissa situationer omöjligt att kunna spara ihop 10 procent som krävs för BSP-lånet. Jag skulle ha velat se mer förståelse bland de sakkunniga om verkligheten som vissa låginkomsttagare upplever i att fatta svåra beslut om, till exempel, lån.

Att det finns stora skillnader i mängden besparingar som finländare har är också något han betonar. 2019 (då statistiken senast publicerades) var nettoförmögenheten bland befolkningen i den lägsta kvartilen endast 9 400 euro, medan medianvärdet låg på 104 000. Mäkirantas kolumn ställer den viktiga frågan om det är viktigare att på ett samhällspolitisk plan uppmuntra att spara till ett huslån för sådana som redan har tillgång till borgensmän och besparingar eller om vi helt enkelt borde stöda bostadsmarknaden för att lätta på bördan som finns i att ta ut ett bostadslån.