Huvudnyheter

Jacob Söderman – Min färd i rörelsen del 9: Chile-kommissionen

Kari Hulkko
Jacob Söderman.
Kari Hulkko
Jacob Söderman.
Kari Hulkko
Jacob Söderman.

”Jag hade trott att militärjuntan skulle falla ganska snabbt. Så blev det inte.  Juntan fortsatte med tiotusentals mord och utbredd tortyr… Det fanns mycket att rapportera om under åren.”

 

Min färd i rörelsen är en artikelserie med historier ur Jacob Södermans liv. ABL publicerar en del per vecka fram till mitten av mars.

 

 

På kvällen den 11 september 1973 i Åbo missade jag bussen till Helsingfors. Nästa buss skulle gå en timme senare.

Jag beslöt att gå och knacka på riksdagsmannen Ensio Laines dörr. Han bodde i närheten. Vi hade blivit vänner i riksdagen.

Han och hans hustru var hemma. De såg allvarliga ut. TV-nyheterna var på i finrummet.

Militärplan bombade presidentens palats i Santiago de Chile. Salvador Allende, en idealist som ville uppnå socialism via parlamentet hade väckt intresse i Europa, särskilt bland ungdomen.

Armén hade beslutat göra slut på president Allendes tid som president, påhejad av USA. President Allende dog i det brinnande palatset efter att ha hållit ett radiotal.

I Europa väckte händelsen bestörtning…

 

Krav på demokrati

Redan den 29 och 30 oktober 1973 ordnades en stor solidaritetskonferens i Helsingfors för att göra något för Chiles folk.

Undervisningsminister Ulf Sundqvist ledde konferensen.  Allendes änka Hortensia Bussi och deras dotter Isabel Allende, och bl.a. de chilenska politikerna Carlos Altamirano, Volodia Teitelbaum, Sergio Insunza, Carlos Parra och Jorge Arrate närvarade.

I konferensen deltog bl.a. fackföreningsfolk från de nordiska länderna och vänstermänniskor från Europa.

En svensk socialdemokratisk advokat, Hans Göran Franck, som tidigare jobbat med Vietnam-tribunalen var aktiv på mötet.

Flera riksdagsledamöter från Finland var närvarande från olika partier. Jag representerade vår riksdagsgrupp.

Mötet fördömde militärjuntans agerande, krävde frigivning av de politiska fångarna och en återgång till ett demokratiskt samhälle.

Mötet beslöt också att en internationell kommission skulle tillsättas för att undersöka de brott militärjuntan gör sig skyldig till och rapportera om dem i offentligheten och bl.a. till FN och internationella institutioner.

 

Kommissionen tar form

Väl tillbaka i riksdagen kom Ulf Sundqvist fram och bad mig ut i rikssalen. Han föreslog att jag skulle leda den Internationella Chile-kommissionens arbete. Det gick inte att kombinera det arbetet med att vara medlem i statsrådet.

Jag hade bara erfarenhet av internationellt arbete från den Internationella Arbetsorganisationens (ILO) förvaltningsråd sedan sommaren 1972.

– Många har lagt märke till din insats i ILO, sa han och tillade: du var ju justitieminister också.

– Hans Göran Franck från Sverige blir generalsekreterare. Han har stor erfarenhet. Vet vad som skall göras.

Så jag samtyckte.

 

Gräl och kompromisser

Den internationella Chile-kommissionen inledde sitt arbete den 21-24 mars 1974 med ett stort möte på Dipoli.

Till vice ordförande valdes en advokat från DDR, Friedrich-Karl Kaul, och Luis Beltrán Prieto Figuero från Venezuela.

Jyrki Lappi Seppälä, som var bra på språk, blev biträdande sekreterare. Han visade sig vara en god organisatör. Chiles förre justitieminister Sergio Inzunsa arbetade med att få fram vittnen och experter.

Hans Göran Franck förhörde vittnen och experter och beredde mötenas resolutioner.

Det grälades mycket om resolutionernas innehåll. Ryssarna hade svårt att godkänna Francks rättframma språk.

Jag lyckades värva människorättsjuristen Allan Rosas från Åbo Akademi att svara för texterna.

Under hans första konferens i Alger 1978 grälade man om texten sent i ett hotellrum och som vanligt var Hans Göran och ryssarna oeniga. Allan somnade. Grälet fortsatte.

När Allan vaknade någon timme senare föreslog han en kompromiss. Den godkändes utan protester. Efter det förlorade vi inte onödig tid med resolutionerna.

 

Tiotusentals mord

I februari år 1975 höll kommissionen ett stort möte med flera hundra deltagare i Ciudad de México.

Mötet öppnades av Mexikos president Luis Echeverría i närvaro av många chilenska politiker i exil, bl.a. vicepresidenten Orlando Letelier och Clodomira Almeida samt ett flertal latinamerikanska politiker och kulturpersonligheter som författarna Gabriel Garcia Márquez från Columbia och Julio Cortazar från Argentina.

Den sistnämnda rapporterade om juntans kulturfientliga åtgärder på många möten.

Jag hade trott att juntan skulle falla ganska snabbt. Så blev det inte.

Juntan fortsatte med tiotusentals mord, utbredd tortyr, människor försvann, förtryck av minoriteter. Juntan försvårade tillgången till hälsovård och skolgång för de fattigare.

Det fanns mycket att rapportera om under åren.

 

Stora möten

Kommissionens arbete fortsatte med möten i Luxemburg (1977) där statsminister Gaston Thorn öppnade och justitieminister Robert Krieps var med, Alger (1978) där president Houari Boumedienne öppnade, Rom (1980) där president Sandro Pertini hälsade mötet, Athen (1982) där statsminister Andreas Papandreu hälsade mötet och både Melina Mercouri och Mikis Theodorakis deltog, Helsingfors (1983) där statsminister Kalevi Sorsa talade och Bologna (1987) med statsminister Bettino Craxi som inledare.

På alla mötena fanns en hel del exilpolitiker från Chile och internationellt kända personligheter som Spaniens blivande statsminister Felipe Gonzales, Portugals blivande statsminister Mário Soares och Ole Espersen, justitieminister i Danmark.

Mötesplatserna var kända salar i de städer mötena hölls, ofta inför ett stort mediauppbåd.

Vittnesmålen och expertutlåtandena om juntans olagligheter, mord och tortyr rapporterades i media och senare till FN och olika internationella organisationer.

Jag satt som ordförande i nästan alla sammanträden, hundratals timmar.

Hans Göran Franck förhörde vittnen och experter och utarbetade slutdokumentet.

Arrangörsländerna ställde kunnig arbetskraft till vår hjälp.

 

Arbetet avslutas

I början fanns det ett stort intresse i Finland för solidaritetsarbetet med Chile men med åren minskade det. Kommissionen jobbade vidare och jag med den.

När Patricio Aylwin valdes till president i Chile som ett steg i processen för att återgå till en civil regim beslöt vi att avsluta vårt arbete.

Vi överlät kommissionens handlingar till Chiles ambassadör i Stockholm, Carlos Parra, den 11 september 1990 för att sändas till en utredning (Commission Rettig) för sanning och försoning som påbörjats i Chile.

Jag är inte säker på att de kom fram. Chiles hemliga polis DINA var fortfarande på bettet.

 

Varmt mottagande i Chile

År 1991 besökte jag Chile som inbjuden gäst.

Ambassadör Maija Lähteenmäki ordnade en mottagning till vilken våra chilenska vänner från kommissionens möten anlände under ledning av Hortensia Bussi och dottern Isabel Allende. Det blev trångt i ambassadörens residens. Det  hindrade inte de många  gästernas glada samvaro.

I diskussioner med dem märkte man  att de tvingats vara för länge i exil. Få av dem hade återfått sina politiska positioner.

I parlamentet i Valparaiso visade det sig dock att ordförandena i båda kamrarna hade varit på våra möten. Mottagande var varmt.

Pinochet var ännu i arméns ledning då, så inga ministrar vill träffa mig.

Regeringen hade dock ställt en bil och chaufför till vårt förfogande. Jag frågade honom om han visste var Luis Corvalán bodde.

Nästa dag åkte jag och min hustru för att träffa Corvalán.  

Utanför ett anspråkslöst hus stod en gråhårig liten man, Luis Corvalán. Han hälsade hjärtligt på oss.

Vi gick in via en liten port i staketet och befann oss in en fin trädgård. Han hade just haft en lunch med sina släktingar. Trädgården var full av glada människor i alla åldrar.

Volodia Teitelbaum kom fram och hälsade. Vi gick in i biblioteket.

Vi bjöds på kaffe. Chilenarna var väldigt intresserade av vad som hänt i DDR.

Landet hade kollapsat. En hel del hemska saker hade kommit i dagen. Jag informerade så gott jag kunde. De båda kamraterna såg sorgsna ut av vad de hörde.

Till slut tittade Corvalan forskande på mig och sa:

Bästa kamrat Söderman! Jag tror ingen riktigt förstått att tacka Er för det väldiga arbete ni gjort för oss chilenare.

Han gick fram till bokhyllan och tog fram Pablo Nerudas bok Canto General i den version som partiet hade att tryckt i smyg i Santiago de Chile i november 1950.

Den dåvarande diktatorn hade förbjudit den så den spreds i hemlighet över hela Latinamerika.

Corvalan skrev som dedikation:

“A nuestro gran amigo con todo afecto 17 noviembre 1991 Santiago de Chile”.

Boken finns på en hedersplats i vårt hem.

 

 

Delningar

Dela denna artikel

Viikon 38 Demokraatti
ANI SUORASUU - Ann Selinille ei ryppyillä
VARAA PAREMPAAN - Eveliina Heinäluoma haluaa herättää puolueet Helsingissä
KUIN ERI PLANEELTA - SDP:n ja hallituksen sote-linjat eivät kohtaa
Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa