Min färd i rörelsen är en artikelserie med historier ur Jacob Södermans liv. ABL publicerar en del per vecka fram till mitten av mars.

Partiets arbetsgruppers ordförande höll ett möte på partikansliet i slutet på 60-talet.

Jag fäste mig vid en ung läkare, Osmo Kaipainen, som drog hälsovårdsarbetsgruppen med Kari Puro som sekreterare.

Efter mötet samtalade vi. Det visade sig att vi hade samma väg hem.

Vi bodde i Grankulla mitt emot varandra på samma gata.

Det var början som Humphrey Bogart säger litet cyniskt i filmen Casablanca “till en underbar vänskap”. Nära vänskap skulle vara närmare sanningen.

Kaipainen var en anlitad debattör i tv.

Han hade själv varit kommunalläkare i norr. Han beskrev problemen inom den öppna vården så folk fattade vad det gällde.

Han ställde upp för SDP i riksdagsvalet i Nyland år 1970 under devisen ”en läkare från vänster”.

Jag, som borde ha arbetat på min doktorsavhandling, drogs med i valarbetet.

Han fick mest röster i det socialdemokratiska valförbundet och invaldes. För en ny nylännings första val var det mycket.

Stort förändringsbehov

Ibland satt vi i hans lilla bibliotek och förbättrade världen.

I Svenska social- och kommunalhögskolan hade jag föreläst om arbetsrätt och förundrat mig över hur gammalmodig vår lag om yrkesinspektion från 1927 var.

Regeringarna var ointresserade av att göra något åt den växande siffran av arbetsolycksfall. Tillsynsmyndigheterna var klart underbemannade.

Jag hittade en liten notis i Helsingin Sanomat att chefen för socialministeriets arbetsavdelning gått i pension. Jag visade den för Osmo som jobbade som sakkunnigläkare på FFC.

Han tyckte att vi borde träffa FFC:s ordförande Niilo Hämäläinen. En reformvänlig chef på ministeriets arbetsavdelning kunde göra mycken nytta för fackets medlemmar.

Vi träffade Hämäläinen och presenterade vårt ärende. FFC hade goda jurister som kunde arbetslagstiftningen utan och innan.

Om någon av dem kunde placeras som avdelningschef i ministeriet så kunde arbetarskyddet förnyas snabbt.

Hämäläinen sökte dölja sin misstro för unga akademiker. Han lovade fundera på saken.

Tiden gick. En kväll ringde Osmo.

När vi träffades sa han allvarligt: Vi kom fram till att du borde ställa upp.

Jag förstod långt senare att FFC helst vill driva frågor genom avtal med arbetsgivarna. Då blir de bestående. Lagar kunde ändras då de politiska styrkeförhållandena ändrades.

Yrkesinspektionen var en statlig förvaltning. Det var inte en traditionell arbetsmarknadsfråga.

Så budskapet var: om ni vill ha förändring så ställ upp, själva. Vi stöder.

Kekkonens val

I januari 1971 anmälde jag för tjänsten, 33 år gammal. Mina meriter var avlagd juristexamen och föreläsningar i arbetsrätt.

Därtill hade jag skrivit en rad kritiska artiklar om de ökande arbetsolyckorna.

Socialminister Katri Helena Eskelinen, centerpartist från Siilinjärvi föreslog att en jurist från Folkpensionsanstalten, Veikko Lehtinen, 34 år, skulle väljas. Han hörde till centerpartiet.

Han var ingen expert på arbetsrätt.

Social- och hälsovårdsminister Anna Liisa Tiekso, folkdemokrat, och de socialdemokratiska ministrarna föreslog att jag skulle väljas.

Statsminister Ahti Karjalainens röst avgjorde. Regeringen beslöt att föreslå att Lehtinen skulle väljas av presidenten.

I det skedet hade arbetsgivarna vaknat.

De drev på att professorn i arbetsrätt, Kaarlo Sarkko, skulle få platsen. De lät förstå att FFC hade samtyckt, vilket FFC bestred offentligt.

Vid föredragningen sade president Urho Kekkonen att han ville bekanta sig med ärendet. Han tog hand om handlingarna. Så reste han på statsbesök till Rom. Ärendet fick vänta.

Vid ett plenum den 12 februari 1971 tog presidenten upp frågan på nytt.

Han frågade om ministrarnas ståndpunkt i ärendet. Valto Käkelä (SDP) var inte på plats, ingen visste var.

En av centerns ministrar, Olavi Mattila, röstade på mig. Han ansågs stå presidenten nära.

Presidenten konstaterade att jag hade majoritet och utnämnde mig.

Vad hade hänt? Det är möjligt att presidentens, UKK:s beundran för Anna Liisa Tieksos intelligens och kunnighet avgjorde.

Minister Eskelinen lär ha besökt presidenten. Enligt ett segt rykte hade hon påstått att Söderman är en ”pyskopat”, vilket hade roat UKK.

Därtill var 70-talets början UKK:s radikalaste period. Han vill ha igång reformer inom branscher där det stått stilla.

I sin ungdom var han jurist på landskommunernas förbund. Min verksamhet i samma bransch var måhända en merit.

Dags att kavla upp ärmarna

Så den 1 mars 1971 klev jag in i avdelningschefens rum på ministeriet i hörnet av Kyrkogatan och Snellmansgatan.

Fönstren öppnade sig mot Finlands bank och Ständerhuset.

Det skedde ofta kollisioner i gatukorsningen.

En morgon körde en bil ihop med en spårvagn med en ljudlig krasch. Utan förvarning rusade halva personalen, under ledning av äldre inspektör Kirsti Arjanne, in på mitt rum för att titta på olyckan.

På morgonen brukade de vanligen fördriva tiden med att dricka kaffe i en slags gatuservering i korridoren.

En förbryllad avdelningschef hade svårt att förstå vad som skedde.

Men när han förstod det, steg han upp och skrek:

–Tillbaka till era arbetsrum. Nu skall det jobbas!

Möjligen svor han också.

De andra lommade iväg, men Kirsti Arjanne stannade förnärmad framför chefen:

– …men, men den förra avdelningschefen tillät oss att komma in och titta på trafikolyckor.

– Ja, sa jag, men han är borta och den nya vill att ni skall jobba. Vi måste få något till stånd ganska snabbt.

När hon var i dörren, la jag till:

”Om ni måste dricka kaffe på morgonen, gör det på era rum. Röj bort stolarna och bordet från korridoren.”

Troligen blev jag mäkta impopulär.

När vi kom igång på allvar med förnyandet av yrkesinspektionen ändrades stämningen helt. Man plockade fram gamla förslag. De genomgicks och förnyades i en entusiastisk stämning. Alla vädrade morgonluft. Deras arbete syntes i offentligheten.

Två kommissioner tillsatts för att föreslå två nya lagar, en lag om arbetsskyddsförvaltning och en annan om arbetsskyddsövervakning.

Jag övertalade Juha Peltola från socialstyrelsen, som skrivit alla zigenardelegationens texter snabbt och sakkunnigt, att bli sekreterare i båda.

Jag tänkte mig att vi skulle bli klara på fyra månader.

Minister Eskelinen som var bitter över min utnämning ändrade tiden till tre månader!

Hon hade utnämnt en ung centerpartist, magister Risto Saarinen, till avdelningens informationschef.

Han blev också engagerad i reformerna. Med hans hjälp kunde man påverka ministern till positiva åtgärder.

Även Tjechov spelade en roll

Efter en hektisk sommar lämnade de båda kommissionerna sina lagförslag till minister Katri Helena Eskelinen den 5 oktober 1971. Arbetsgivarnas representant var positiv till alla viktiga förslag.

Eskelinen lovade att se till att lagförslagen kommer snabbt vidare. Hon höll sitt löfte.

De nya lagarna trädde i kraft 1.1.1974.

De ökade anslagen ingick i samma års budget.

Tapani Kahri, som skulle bli en legendarisk jurist hos arbetsgivarna, Osmo Kaipainen och jag blev senare goda vänner.

Kahri brukade ibland road påstå att jag använt ”fula tricks” för att få deras representant i beredningen positiv till lagförslagen.

– Vilka tricks då?

Jag såg ut troligen ut som ett frågetecken.

– Du diskuterade äldre rysk litteratur, med honom sa Tapani, det är hans stora intresse i livet!

Jag medgav att det var sant.

I min ungdom hade jag läst äldre rysk litteratur inspirerad av min granne i Åggelby. Han hette Thor Hedengren och var en pensionerad försäljare från Akademiska bokhandeln.  Han var expert på ämnet.

I pauserna pratade jag med arbetsgivarnas representant, en äldre herre, om Tjechovs ypperliga noveller, Gorkis prosa, med dess  patos, Turgenjevs briljanta sätt att beskriva naturen eller Gogols ”Den stora revisorn”  – Dostojevskij tyckte han inte heller om – och om Pusjkins dikter.

Den gode mannen blev övertygad om att den fruktade vänsterradikalen i själ och hjärta var en bildad person.

Ibland kan saker man gör kännas oviktiga och sedan långt efteråt visar de sig vara till nytta, tro mig.

Reportrar rusar in

I kommittén för att förnya själva arbetarskyddslagen satte arbetsgivarna in en ung svårflörtad jurist. Motståndet blev mycket hårdare. Kommittén lämnade ett oenigt förslag. Så den lagen kunde förnyas först långt, långt senare.

Den 16 september 1971 hade vi samlats  på Sparbanksinstitutet i Mattby för att slutföra lagförslagen om arbetsskyddsförvaltning och -övervakning. Vårt mötesrum hade ett stort fönster, från golv till tak med utsikt över gården. Plötsligt fylldes parkeringsplatsen av bilar från press, radio och tv.

Journalisterna rusade in i mötesrummet. Tom Westergård från Rundradion med mikrofonen i högsta hugg:

– Jacke du har valts till justitieminister av den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

– Hur kommenterar du?

Jacob Söderman