Det är en biografiernas höst. På finskt håll har bland annat politikerna Tarja Halonen , Ilkka Suominen och Jussi Halla-aho fått sina biografier. På finlandssvenskt håll författarna Claes Andersson , Göran Schildt och inte minst Märta Tikkanen, som kunnat fira sin 85-års dag med två olika biografier. Siv Storås De oerhörda orden kom snabbt i skymundan när den finlandssvenska mediastormen drog i gång kring Johanna Holmströms biografi Borde hålla käft. Det var exakt det Märta Tikkanen inte gjorde under intervjuerna med Holmström. Och käft höll inte heller Johanna Holmström när Tikkanen genom sin dotter och intressebevakare Susanna Ginman krävde strykningar – just innan boken skulle gå i tryck. Det gällde bland annat namnen på ett par gifta män som Tikkanen haft kärleksrelationer med efter mannen Henriks död. Men enligt Holmström också ett hundratal andra detaljer. Hon uttalade sig i intervjuer och fick svar på tal av Tikkanens dotter. Ord stod mot ord, Förlaget valde att stoppa boken just innan den skulle gå i tryck. Strykningarna gjordes enligt Tikkanens önskemål och Holmström är besviken. Debatten handlar om betydligt mera än bara namnen – en författares oskyddade position – så visst förstår jag Johanna Holmströms besvikelse. Samtidigt saknar jag inte namnen i den vackra och fullödiga texten. För det blev ju en bok – som jag hoppas att alla som följt debatten väljer att läsa. Bortom klickningar och gillningar i de sociala mediernas kommentarsfält.

Johanna Holmström är journalist i grunden och det är med den undersökande journalistens metoder hon tagit sig an Märta Tikkanens liv och författarskap. Hon har läst Tikkanens hela produktion och efter varje läsning fört samtal med henne. Utöver det har hon haft tillgång till Tikkanens digra brevväxling med de svenska kollegerna och väninnorna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg. Hon har också intervjuat Moberg, tre av Tikkanens fyra barn samt litteraturvetarna Trygve Söderling och Ebba Witt-Brattström. Holmström ställer raka och obekväma frågor, väjer inte för det svåra.

En stor del av boken handlar om succéerna Män kan inte våldtas (1975) och Århundradets kärlekssaga (1978) som gjorde Tikkanen världskänd och till en av den andra feministvågens främsta förgrundsgestalter. Holmström är en på alla sätt närvarande berättare i boken. Hon delar öppet sina tankar och motstridiga känslor, bland annat kring varför Märta Tikkanen valde att stanna kvar i det ojämställda äktenskapet med den gravt alkoholiserade Henrik Tikkanen, trots att både hon själv och barnen for illa. Trots att hon var feministen som gav andra kvinnor styrka att lämna sina dysfunktionella parförhållanden. Hon som tröstat och hjälpt sina ödessystrar. Vilket Tikkanen i boken lyfter fram som det främsta med sitt författarskap. Holmström är själv en av de kvinnorna. Men något direkt svar på frågan får hon inte. Det handlar väl om kärlek. Eller kanske, frågar hon sig, har Tikkanen behövt männen som sina musor, på samma sätt som en Picasso behövde sina kvinnor? Samtidigt konstaterar Holmström ”Ingen skulle väl medvetet vilja stanna kvar i något så destruktivt för att det i slutänden ger material för ny konst?” Inte heller den frågan får vi nåt klart svar på. Boken är fri från förnumstiga lösningar på komplexa problem.

Johanna Holmström har gjort något så stort som en kulturinsats. Hennes biografi över Märta Tikkanen är en hyllning som varken smickrar privatpersonen eller intar en inställsam inställning till livsverket. Den bidrar i högsta grad till att hålla Tikkanens författarskap levande och relevant för yngre och kommande generationer.

Recension: Johanna Holmström, Borde hålla käft – en bok om Märta Tikkanen. (2020); Förlaget; 424 s.