– Som alla säkert har följt via medierna, så är den största utmaningen för Helsingfors stad just nu hur vi rekryterar dem som arbetar inom småbarnspedagogiken och behåller dem. Den här frågan har man försökt lösa redan när Jan Vapaavuori var borgmästare. Fenomenet är alltså inte helt nytt, säger Laisaari.

Själv har hon varit vice ordförande för den finskspråkiga sektionen i nämnden för fostran och bildning och problemen var aktuella redan då.

– Man kunde se att utmaningarna var ännu större på den svenskspråkiga sidan. I Helsingfors är det alltså en stor utmaning att få personer att arbeta inom småbarnspedagogiken på svenska och kunna behålla dem som redan gör det.

Frågan har länge varit den viktigaste ur den operativa ledningens och borgmästarnas synvinkel. Laisaari betonar att den har varit framme i nämnden för fostran och bildning, i stadsfullmäktige och i den socialdemokratiska fullmäktigegruppen.

– Enligt stadens strategi borde Helsingfors vara den bästa och mest jämlika platsen för inlärning och där finns det utmaningar, fortsätter Laisaari och poängterar att frågorna har varit framme i olika medier.

– Det gäller jämlikhetsfrågorna. Man borde kunna ingripa i ojämlikhetsutvecklingen mellan skolor och områden. Frågan gäller inte enbart verksamhetsområdet för fostran och bildning. Det handlar om en bredare stadspolitisk fråga som man kan påverka med stadsplanering, byggnadsverksamhet och kollektivtrafik.

Enligt Laisaari syns ojämlikheten ändå i vardagen i arbetet av verksamhetsområdet för fostran och bildning och det är något det gäller att få bukt med.

– Inklusion är något som både lärare och föräldrar har diskuterat mycket. I Finland har denna rättighet för barn blivit något missförstådd. Man använder det starkt som sparåtgärd trots att det betyder att barnet har rätt till närskola eller rätt till stöd som man antingen får till närskolan eller någon annanstans. Man måste kunna trygga barnets individuella behov av stöd utan att man använder det som en sparåtgärd.

Enligt Laisaari är Helsingfors en barnvänlig och -positiv stad, men man kan bli ännu bättre.

– Vi ska förbinda oss till Unicefs modell för en barnvänlig kommun. Vi har mycket att göra när det gäller att uppskatta hur våra beslut påverkar barn. Det gäller planering och utveckling och barnbudgetering, alltså hur stor del av budgeten används för barnen och vad man uppnår med det. I sådana här frågor finns det utrymme för att göra det bättre. Delaktigheten kan också bli bättre, så att varje barn får sin röst hörd, konstaterar Laisaari.

– När det gäller representationen, så har vi en välfungerande delaktighet i Helsingfors. Men den representativa delaktigheten räcker inte utan vi måste försöka att få varje barns röst hörd på en bred front.

Laisaari har arbetat med den nationella barnstrategin och där har hon fått möta företrädare för många olika länder.

– Delaktigheten är specifikt en fråga som intresserar i de sammanhangen, säger Laisaari och nämner att hon nyligen åkte till Irland för ett europeiskt möte för koordinatorer för barngaranti.

– Där presenterade alla länder olika pilotprojekt och delaktigheten går klart framåt också internationellt sett.

Laisaari är barnrättsjurist och vicehäradshövding från Östra Helsingfors.

– Nästan hela min yrkesverksamma karriär har jag främjat barns rättigheter och delaktighet. Mina intressen har varit främjandet av välmåendet av barn, unga och familjer. Mitt senaste uppdrag var som generalsekreterare och ledande expert för den nationella barnstrategin. Vi har gjort en nationell barnstrategi och en verkställighetsplan för regeringen Marin. Den kretsade förstås också kring rättigheter som har med fostran och bildning att göra.

Som ordförande för Finlands föräldraförbund har Laisaari verkat länge.

– På det sättet har delaktighetsfrågorna som har med samarbetet mellan hem och skola och småbarnspedagogik att göra, legat mycket nära mig.

När det gäller det nya uppdraget som biträdande borgmästare, menar Laisaari att sådana roller anpassas alltid lite efter personen.

– Det är ett förtroendeuppdrag på heltid. Jag har inget tjänstemannaansvar och det handlar inte om operativ ledarskap eller makt. Jag ser min roll som en brobyggare mellan verksamhetsområdets ledning och stadens anställda samt de politiska aktörerna. Jag främjar samtalet och lyfter fram teman som är viktiga för mig och som finns i stadens strategi. Jag håller dem framme och diskuterar de här frågorna internt och offentligt samt med intressentgrupper. Det är hur jag närmar mig uppdraget som biträdande borgmästare.

När det gäller svenska frågor, betonar Laisaari att jämlikhetsfrågorna är viktiga och det gäller att alla barn ska vara med oavsett modersmål. Hon kommer att lyssna på verksamhetsområdets ledning.

– Jag tror också att jag kommer att få feedback från medborgare även i det här uppdraget. På det sättet kommer det fram frågor som bekymrar människor och föräldrar i synnerhet och det är ett sätt att komma in i de här situationerna, avslutar Laisaari.