Jag tänker för det första att klimatkrisen byggs upp av de kumulativa utsläppen, att alla utsläpp spelar roll i slutändan, och att vi må ha en liten andel av dessa men också en moralisk skyldighet att sköta vår bit.

För det andra kan alla länder, delstater, regioner och städer komma med ursäkten att deras utsläpp allena inte avgör frågan. USA kan säga att det avgörande är vad som sker med övriga världens utsläpp som utgör över 85 procent. Länder i olika industrialiseringsfaser pekar också finger mot varandra med goda argument. Ur ett globalt perspektiv står det klart att allas insatser behövs. Vi i Finland ska ha höga mål för världens och vår egen skull, och också för att kunna föra EU i hållbar riktning trovärdigt, och då handlar det redan om cirka 8 procent av världens utsläpp.

För det tredje är det viktigt att understryka att vårt mål inte bara är att få ner utsläppen tillräckligt utan att lyckas med det och vara ett välfärdssamhälle. Då kan vi bidra med exemplets makt och teknik, samt gynnas ekonomiskt av att gå i bräschen samtidigt som vi axlar ansvar. En omställning kommer att ske, frågan är bara vilka länder som klarar omställningen vid vilken tidpunkt.

För det fjärde är det givet att en omställning kommer att ske förr eller senare, men i ett senare årtionde blir den mer abrupt, mindre välplanerad och mer kantad av tvång än incitament. Och de som kommer in på efterkälken och står sist kvar med bara fossila strukturer kommer ha det illa ställt.

“Kina först”-argumentet håller alltså inte. De som står på bromsen gör sitt land en stor björntjänst. Det finns i Finland lyckligtvis en samsyn i de stora frågorna mellan näringsliv, arbetsmarknadsparter och staten. På många områden är det mer än fråga om vilja än teknik, på andra behöver staten axla en aktiv roll för att tekniken ska ha kunna utvecklas och implementeras.

“Kina först”-argumentet ska tas på allvar dels för att bekräfta en oro, dels för att det ger oss skäl att formulera omställningens motiv bättre. Det utgör också en påminnelse om att många upplever hyckleri i klimatåtgärder och då växer frustrationen. Vi får aldrig hemfalla åt symbolpolitik. Ett exempel på sådan är enligt mig de stora järnvägsprojekten för snabbtåg. De har under denna period ofta lyfts fram som stora klimatåtgärder, speciellt av De gröna som ännu nämner dem som centrala åtgärder i klimatpolitiken. Samtidigt visar rapporter svart på vitt att utsläppen från byggandet skulle ta hundratals år att kompensera. Det är alltså motsatsen till en insats för klimatet, vilket bland annat Finlands naturskyddsförbund påpekar, men likväl framhålls de som klimatpolitiskt ansvarstagande. Det, om något, är symbolpolitik som urholkar trovärdigheten för klimatpolitiken. Den bygger ju på att vi ska acceptera vetenskaplig fakta och agera därefter.

Exakt hur omställningen ska gå till utan att bli kontraproduktiv är förstås inte alltid givet. Att bara höja koldioxidpriset riskerar till exempel leda till koldioxidläckage, alltså att investeringar görs någon annanstans istället. “Koltullar” är under arbete i EU för att förhindra just detta. Vi måste minnas att också dyra utsläpp är utsläpp, högre pris på fossila bränslen sänker utsläppen bara om det finns andra alternativ för folk att välja. Men en sak är säker: det allra dyraste för hela mänskligheten är att tuta och köra som hittills, mot vår egen undergång. Lyckligtvis kan vi istället göra luften renare, samhället mer rättvist och effektivare, Finland och Europa mer självförsörjande.

Klimatförändringarna är redan här, följderna är redan hemska. Ödesdigra. De har fått framskrida så långt att till och med vi i Finland redan har en anpassningsplan. Summa summarum: det ligger i allas intresse att vi håller fast vid Finlands nuvarande målsättningar och förverkligar dem rättvist. Vi lyckas om det blir vårt allas gemensamma projekt.

Johan Kvarnström
Riksdagsledamot, medlem av miljöutskottet, SDP:s representant i klimatpolitikens parlamentariska uppföljningsgrupp, SDP:s partistyrelsemedlem
Raseborg