Eftersom jag har arbetat mycket med flyktingar under mina år på Kos i Grekland har jag ofta ställts inför utmanande uppgifter. Ibland förstår flyktingarna och jag inte varandra, för vi har inget gemensamt språk. Händer, kroppen, mimik och miner får lov att täcka upp.

Vanligtvis förstår vi varandra till sist, ett leende och så finns kanske det enkla ordet thanks.

Nu fick jag frågan om jag kunde lära två unga afghanska flickor engelska och grekiska. De var i tjugoårsåldern och jag hade sett dem på gatan på Kos. Traditionellt klädda, huvudduk, lång kjol, långärmat och med en blyg blick riktad mot fötterna. De behövde språkkunskaperna för att söka arbete, möjligen som städerskor på hotell.

Problemet var att den äldre flickan inte kunde läsa eller skriva och den yngre hade en bristfällig skolbakgrund. Ett annat problem var förstås allmänt: Covid-19, en turistsäsong som aldrig verkar komma igång i år, många begränsningar och flera stora hotell var stängda. Också många säsongarbetare inom turismen som talade engelska och grekiska var arbetslösa.

Jag tog mej an flickorna S och S. Och grubblade hur det kunde gå till utan texter, bokstäver och förklaringar utan att vi hade ett gemensamt språk. Bilder var min första impuls, gester, miner.

När vi träffades första gången blev jag totalt överraskad. Framför mej stod två vackra, unga flickor i tighta toppar och smala jeans, mejk och nagellack. De hade omvandlats till västerlänningar i en blinkning. Wow, tänkte jag, skalet har förändrats – men vad nu?

Den yngre S kunde några ord engelska så vi satte igång med enkla hälsningsord och vanliga fraser som jag letat upp och printat ut. Det gick bättre än väntat, men knackigt och långsamt. Vi förde ett mödosamt samtal om drömmar och förväntningar. Mode, modeller intresserade den yngre. Kök och matlagning fascinerade den äldre S.

Jag tänkte att de var präglade av sin uppväxt. Två yngre bröder som bestämde över dem, precis som alla manliga släktingar. Mamman i familjen var sjuklig och den äldre S fick ta ansvar för familjens matlagning, tvätt och städning och blev helt utan skolgång. Den yngre S, som verkade
vara familjens kelgris, fick däremot gå i skola.

De hade levt tillsammans med sina föräldrar i hotspotlägret i Pyli på Kos. Bröderna var med på flykten och familjen hade hållit sig mycket på sin egen kant. Två års lägerliv sätter sina spår. Resten av familjen var kvar i lägret, flickorna hade fått officiell flyktingstatus och måste flytta ut.

Deras liv bekymrade mig. Jag tror inte att de uppfattade hur mycket stöd de fick, hyran betalades flera veckor av en hjälporganisation, de fick 40 euro i veckan som skulle räcka till mat, de bodde rätt avsides så de måste köras och föras till alla ställen.

Jag hann med fyra lektioner innan vi slutade. Efter lektion nummer två var jag mycket argsint över deras naivitet, stora okunskap, drömmar som prepubertala barn kunde drömma… Men jag måste behärska mig och tänka om. I en värld där kvinnor lever i månggifte med upp till fyra andra hustrur, utan möjlighet att se en bok, röra sig utanför hemmet, tala med någon utom familjemedlemmar och där pakistanska familjekomedier på televisionen är den enda förströelsen, så är klivet över till västerländskt liv och andra tankar mycket stort.

Familjen flydde från Afghanistan till Pakistan och vandrade sedan i 22 dagar till Turkiets kust. Där fick de tag i en båt som skötte överfarten ovanligt snabbt, på en timme. Av mammans cirka tjugo guldarmband plockade de av ett efter ett för att finansiera flykten. Så internering i lägret.

Efter fyra lektioner i engelska och grekiska fick S och S veta att de hade fått arbete på ett stort hotell på sydsidan av ön Kos. Från den ena dagen till den andra samlade de ihop sina saker och flyttade. Mat och logi ingick i arbetsavtalet.

Jag hoppas innerligt att det är ett lyckligt slut. Att S och S förstår att arbetet kan vara tungt, att mycket är obegripligt i början, att de måste anstränga sig med sina språk för att klara en framtid men att de nu har påbörjat sin vandring mot ett liv som självständiga kvinnor.