De statsägda bolagen ska beakta målet om ett klimatneutralt Finland 2035 och målen i klimatavtalet från Paris. Det här är rätt och riktigt och väldigt viktigt, men hur illa rimmar det inte med fallet Uniper?

Thomas Wallgren (SDP) har nyligen med tankeväckande inlägg lagt fingret på en försummad klimatfråga inom finländsk politik, nämligen hur Fortum och dotterbolaget Uniper håller fast vid fossila strukturer och produktionssätt med så hårda tag att de till och med stämmer Nederländerna för att de måste avveckla ett kolkraftverk på grund av landets klimatplan.

Här infinner sig förstås det ohyggliga och farliga i att bolag har rätt att stämma stater på detta sätt, vilket är odemokratiskt och skadar klimatarbetet.

Frågan är, som Wallgren lyfter fram, större än frågor om hur torv- och bränsleskatter justeras. Så, vad kan vi göra? Hur fungerar den statliga ägarstyrningen och hur borde den fungera?

Ägarstyrningsministerns portfölj är som bekant tung att bära, det var känt redan innan “Posti-gate” som utlöste regeringskrisen hösten 2019. I fallet Uniper har staten en ännu mer krävande uppgift i styrningen eftersom staten är bara delägare (om en majoritetsägare) och aktiebolagslagen ger minoritetsägare ett starkt juridiskt skydd och inflytande.

Det är sant, som Wallgren skriver, att det ligger i Finlands intresse att den fossila energiproduktionen körs ned. Det ligger förstås i hela mänsklighetens intresse. Men även om majoritetsägaren skulle börja resonera så här så skulle det knappast räcka till.

Chanserna vore aningen större om Finland ägde hela Fortum och Uniper. Då kunde bolagsstämman, om enda ägaren så ville, ändra bolagets syfte i bolagsordningen och övergå till att vara ett allmännyttigt bolag med syftet att gynna övergången till fossilfri energiproduktion.

Den akuta frågan är förstås vad Finland kan göra som delägare här och nu. Stöd måste tas från det ägarpolitiska principbeslutet. De här principerna är utmärkta. Jag minns då ägarstyrningsminister Tytti Tuppurainen presenterade dem för socialdemokratiska riksdagsgruppen. De fick enhälligt stöd i gruppen, godkändes för ett år sedan och är i kraft till våren 2023.

Eftersom principbeslutet bygger på regeringsprogrammet har det starkt fokus på kampen mot klimatförändringarna. Några axplock:

– Bolagen ska identifiera klimatpåverkningarna av sin egen verksamhet, dess konsekvenser för miljön och den biologiska mångfalden samt ställa upp ambitiösa mätbara mål för dessa i förhållande till jämförelsebolagen.

– Det förutsätts att de statsägda bolagen beaktar målet om ett klimatneutralt Finland 2035 och målen i klimatavtalet från Paris om att begränsa klimatförändringen så att temperaturökningen hålls under 1,5 grader.

– En grundläggande värdering inom alla statliga bolag ska vara samhällsansvar. Bolagen ska i sitt beslutsfattande utöver de ekonomiska aspekterna även beakta verskamhetens sociala, regionala och miljömässiga konsekvenser.

– Statens målsättning är att de statliga bolagen ska vara föregångare i övergången till en klimatneutral cirkulär ekonomi, i utnyttjandet av digitaliseringen och i fråga om ansvarsfullhet.

Det Uniper gjort är fullständigt i strid med dessa principer. Den som efter millennieskiftet investerat i stenkol kan inte ha mage att skrika efter ersättningar av de som går in för en renare energiproduktion.

Riktlinjerna för ägarpolitiken förankras och omsätts i praktiken specifikt för varje bolag. Resultatet är i detta fall alltså en klar motstridighet. Som hashtaggen för protesten i april: #FortumFacepalm (facepalm = ta sig för pannan).

På grund av Uniper kallar Greta Thunberg Finlands klimatpolitik för hyckleri. Delvis med rätta, delvis oförtjänt, beroende på hur vi ser på förhållandet mellan ägarstyrning, operativ verksamhet och gällande lagstiftning.

Jag vet ärligt talat inte exakt hur vi går vidare. Det finns en dominerande realpolitisk och juridisk, även cynisk, uppfattning som inte går ihop med principerna. Å ena sidan är det ägaren som i grund och botten har makten, å andra sidan ska ägaren inte blanda sig i det operativa.

Det första att göra är att lyfta frågan mer. Att sätta ner foten, påtala det motstridiga i nuläget – och belysa frågans proportioner.

Att det ibland sägs att det inte går att göra någonting åt saken, att det handlar om ägarnas intresse och rätt att fortsätta med smutsig stenkolsindustri är ett symtom för det ohållbara draget i det nuvarande systemet, för de fossila strukturerna och hur de är sammanflätade med bolagslagstiftning som i huvudregel utgår från vinstsyfte och inte långsiktig hållbarhet.

Det sägs att bolag måste garanteras förutsägbarhet. Det stämmer. Men klimatförändringarna om något är ett hot mot förutsägbarhet. Faktumet att vi måste göra allt vi kan för att bromsa dem har varit känt länge för alla, inklusive de företag som i modern tid ändå investerat i uppdaterade versioner av gårdagens teknik.

Den begränsade ägarandelen i Fortum och Uniper tillåter inte inflytande nog för att förverkliga ägarstyrningens principbeslut fullt ut. Men ett helhjärtat försök vore ändå ett första steg och en moralisk skyldighet i denna tid. Chanserna är små för en snabb framgång i frågan, men för att se någonting positivt i det hela är de nog större med finska staten som majoritetsägare än utan – i varje fall så länge vi har en så här klimatambitiös regering.

Det är av avgörande betydelse att våra ord och handlingar säger samma sak i klimatpolitiken.

Johan Kvarnström

riksdagsledamot, medlem av riksdagens miljöutskott