Kamrater, vänner,

det är vårglädjens tid, med koltrastens sång över gårdarna och spelande knipor och doppingar i vikarna. Det är en bra tid att samlas för analys och samtal och kamp. Det är en bra tid för att klarlägga vad som måste göras.

För den människa för vilken frihet och solidaritet är politikens viktigaste honnörsord är målet alltid tydligt. Vi måste utrota nöden, förnedringen och hatet, vi måste stoppa krigen och ödeläggelsen av naturen. — Bara då kan vi vara fria när alla är fria tillsammans.

Kamrater! Det är första maj, det är vår. Låt oss se oss själva i spegeln, lokalt och globalt. Jag vill säga några ord om de bilder jag tycker mig se. Den ena, mindre bilden är tydlig, med enskilda slagskuggor och mycket ljus. Den andra bilden är mörkare och otydligare.

Kamrater, det här ser jag i den mindre spegeln.

Gratis och jämlik utbildning för alla, låg tröskel för rusvård och psykvård för alla, värdig äldreomsorg för alla, hygglig bostad för alla – det är de självklara målen för en nordisk, socialdemokratisk politik. Vi har åstadkommit mycket under åren och under den gångna veckan blev det klart att regeringen Sanna Marin kan fortsätta. Det är verkligt goda nyheter. I år förlängde vi läroplikten i Finland och nu finns det gott hopp om att social- och hålsovårdsreformen kan ros i hamn med rödgröna förtecken. Regeringsprogrammet är som helhet verkligt starkt och ett i dessa tider internationellt sett viktigt exempel på att det fortfarande finns bra alternativ till auktoritär och marknadsfundamentalistisk politik. T.ex. i utvecklingspolitiken har regeringen redan kommit långt med en ny strategi för samarbetet med Afrika och ett handlingsprogram som handlar om den globala skattepolitiken och utveckling. En vägkarta för biståndspolitikens principer och volym fram till år 2030 och ett handlingsprogram för hållbar finansiering och styrningen av internationella investeringar i en hållbar riktning bereds som bäst.

Vänner, det finns också mycket kvar att göra.

Mer än hundra tonåringar i Helsingfors lever på gatorna i nöd, en nöd som de delar med många ensamma äldre, med många tiggarromer, med många flyktingar från Asiens och Afrikas krishärdar. Det här är verklighet, det här fortgår i huvudstaden i världens lyckligaste land, trots otroligt fina insatser av föreningar som bedriver uppsökande ungdomsarbete, upprätthåller stödboende, ger råd och stöd. Det fortgår trots den ganska brett omfattade förståelsen bland stadens beslutsfattare och tjänstemän att inte ens de bästa punktinsatserna hjälper om inte den offentliga sektorn lyckas upprätthålla och hela tiden allt skickligare förverkliga gemensam välfärd för alla. I Helsingfors har vi under de senaste åren blivit en föregångare bland annat i att ordna boende och socialvård för papperslösa och i extra stöd till skolor med ”sociala utmaningar”, som det så vackert heter. Men vi har inte kommit ända fram och så är det väl att vi aldrig kommer att komma ända fram.

När Finland går till kommunalval i juni väljer vi igen väg: socialdemokraterna i Helsingfors och i Finland står fortfarande med stolthet och kunnande för fortsatt, outtröttligt arbete för en stark offentlig sektor som den bästa garantin för en gemensam välfärd där alla, varje övergivet barn, varje sexarbetare, varje ensam åldring, varje utbränd kontorsabetare, varje knarkare och varje återfallsförbrytare har en plats. Vi behöver den gemensamma välfärden för deras skull som lider nöd och vi behöver den för deras skull som har det gott. För så ser friheten för den personligen framgångsrika ut, att den är tom och värdelös om den inte har rättvisan och solidariteten vid sin sida.

Kamrater, vänner, den mindre spegeln ger oss ett tydligt uppdrag. Det är gott att kunna vara med om att förverkliga det.

Men för båda de folkrörelser som idag firar sin speciella dag, för arbetarrörelsen och studentrörelsen, är första maj en dag då vi vill se ut mot det universella; en dag då vi vill omfatta och omfamna hela världen.

Vänner, kamrater: första maj är inte bara en dag för att fira våra stolta värderingar och våra framgångar. Nu kommer den svåra delen av mitt tal.

*

Jag delar med mina vänner i Indien och Brasilien uppfattningen av vi i ett par år har haft världens anatgligen bästa regering: Kloka idealistiska kvinnor med rötter i de socialliberala och rödgröna folkrörelserna leder landet. Det är i ett globalt perspektiv något hisnande med detta.

Vad ser vi i den stora spegeln, den som visar vår, Finlands plats i världen? Det här ser vi.

Vi ser för det första covid-pandemin: Vi ser en framång; att Finland har varit bra på att ta hand om sina egna. Och vi ser något hemskt och svårförklarligt: att Finland, detta välfärdsland med världens bästa regering,  i Världshandelsorganisationen inte har understött ett förslag från Sydafrika och Indien som skulle göra det möjligt för vaccinen att också nå världens fattiga.

Vi ser för det andra klimatförändringen: Vi ser vissa framgångar. Regeringen har arbetat för att minska Finlands kolutsläpp genom en rad mindre, välriktade åtgärder. Och vi ser något hemskt och svårförklarligt: att Finland, detta världens lyckligaste land med världens kanske bästa regering, helt och hållet har underlåtit att ta i vårt lands utan jämförelse största miljöpolitiska ärende. Ärendet har ett namn; namnet är Fortum.

Staten är majoritetsägare i Fortum och Fortum är överlägsen majoritetsägare i ett bolag som heter Uniper. Finlands koldioxidustläpp var år 2019 drygt 52 miljoner ton. Fortum och Unipers utsläpp var samma år över 80 miljoner ton. Den finska regeringen kan alltså genom så kallad ägarstyrning av Fortum och Uniper göra mycket mera för att motarbeta klimatförändrigen, och därmed för miljön, än den kan göra på något annat sätt.

Kamrater: Fortum hade sin bolagsstämma under den gångna veckan. Den finska regeringen ingrep inte, den meddelade inte att den snabbt avvecklar Fortum-Unipers fossila kraftverk. Den meddelade inte ens att den beordrar Uniper att lägga ner det åtal bolaget väckt mot Nederländerna för landets progressiva lag om kolkraft. Inte heller har regeringen meddelat att den stoppar Unipers skamliga avsikt att med stöd av ECT, Energy Charter Treaty, kräva Nederländerna på kompensation för de så kallade uteblivna, men legitimt förväntade vinster som bolaget anser sig gå miste om pga den nya lagen.

Den bild av Finland som vi ser i de speglar som heter pandemi och klimatansvar är, tyvärr, en mörk bild. Det måste vi erkänna om vi inte vill ljuga för varandra och oss själva denna vårdag år 2021.

Kamrater, vänner, de dåliga nyheterna är inte därmed slut.

Det finns ännu en bild av oss själva som vi behöver se och ta till oss, trots att det gör ont. Den spegeln heter flyktingskap.

Finland tar emot ett tusental kvotflyktingar varje år och beviljar asyl åt några tusen ytterligare. Vi har låtit några barn och kvinnor som är finska medborgare komma hem från flyktinglägret i al-Hol. Det är bra och värt att fira. Men när vi firar de här framgångarna borde vi inte glömma vår faktiska moraliska belägenhet.

I Syrien och Turkiet och Libyen, och i andra länder, lever miljoner människor med ett mål för ögonen: att kunna ta sig till Europa, till exempel till Finland. Vad är vårt verkliga svar, vilket är vårt verkliga bud till dem? — Svaret är att vi med pengar och personal upprätthåller en för EU gemensam gränsvakt och att denna gränsvakt de facto, dag och natt, oförtrutet, med järnhand, med hjälp av en allt längre mur på landgränsen mot Turkiet, med stora insatser av elektronisk spaning, av flygövervakning och av patruller till lands och till havs, håller dessa jordens fördömda på avstånd. Vi håller dem på avstånd, ja, vi utestänger dem, från det demokratiska och fria EU som många på andra sidan muren och på den andra sidan Medelhavet, kallar för Fortress Europe.

Vänner, kamrater, medborgare i republiken Finland.

Varför tar jag upp allt detta – allt detta otydliga och mörka?

Jag gör det för att slå fast en obekväm sanning och för att ställa en fråga som jag tror vi nödvändigt måste ställa varandra och oss själva:

Sanningen som måste slås fast och lyftas fram i dagsljuset är följande:

För den som ser på Finlands Covid-politik och klimatpolitik och flyktingpolitik från flyktinglägren i Libyen, eller slummen i Indiens och Brasiliens storstäder, eller de lågt belägna byarna i Karibien eller i Sydostasien är det svårt, ja nästan omöjligt, att se en skillnad mellan ett Finland som har världens bästa regering och ett Fínland som efter nästa val kanske leds av en skara män som är kända för sina osolidariska och rasistiska värderingar.

Frågan som vi behöver ställa är:

Vad kan vi göra, och vad måste vi göra, för att den mörka bild vi ser av oss själva i den globala spegeln skall börja likna den ljusa bild som vi ser av oss själva i den lokala spegeln?

Vänner, kamrater, medborgare, medmänniskor. Om vi vill leva uppriktigt och i sanning måste vi försöka förstå oss själva. Om vi vill förstå oss sjäva behöver vi se världen som den är och vi behöver se vår plats i världen – vilken den är.

Det är första maj och det finns mycket vi kan glädjas över.

Det är första maj och det finns mycket kvar att göra.

Jag önskar er all kraft och glädje: kraft att delta i det gemensamma arbetet för en bättre värld och glädje över att finnas till.

Thomas Wallgren