Det här är nämligen en interpellation där oppositionen försöker koka soppa på en spik och kryddar den med märkliga motiveringar och problematiska påståenden. Men de får ingen näring till sitt hopkok, de gör bara skada. Redan att vidta interpellationsverktyget i dessa kristider är ansvarslöst.

Till själva interpellationstexten:
För det första lyser förordningsförslagets extremt viktiga fokus på utarmningen av biologisk mångfald långt med sin frånvaro.

För det andra ges bilden av att yxan vore kastad i sjön fastän saken är i ett väldigt initialt skede och många och långa förhandlingar väntar.

För det tredje säger oppositionen med en gemensam röst att regeringens interna motsättningar är ett problem för Finlands intressen. Det är snudd på skrattretande att påstå att motsättningar inte skulle finnas, eller att de vore mindre, om rollerna var ombytta och EU-vänliga Samlingspartiet och EU-kritiska Sannfinländarna satt i regering tillsammans.

För det fjärde är beskyllningarna mot statsministern om försummelser helt förkastliga. Ingen annan ledamot hade gjort bättre ifrån sig på statsministerposten än Sanna Marin. I opposition är det lätt att ropa att statsministern borde kunna diktera vad kommissionen ska skriva, men en gnutta realism skulle inte skada.

Det här är dessutom en fråga som kommer att avgöras av majoriteten inom EU och inte kräva varje medlemsstats godkännande. Det är klart att det påverkar förhandlingspositionen. Finland har redan påverkat på betydande sätt. Finland vill och ska fortsätta förhandla så att våra förhållanden beaktas och vi behandlas rättvist samtidigt som vi med glädje välkomnar och godkänner satsningar på biodiversiteten. Det handlar om en ödesfråga vid sidan av klimatkrisen och dessa två frågor går in i varandra.

Vad gäller oppositionspartierna måste jag säga att jag med Sannfinländarna i varje fall uppskattar att de är konsekventa i sin EU-politik och i klimatfrågor. Jag håller inte alls med dem, men vet var de står. Samlingspartiets linje verkar däremot ändra från dag till dag, från ledamot till ledamot. Ibland talar de sannfinländskt, ibland kritiserar de regeringen för att inte ha tillräckligt ambitiös klimatpolitik. Ibland vill de att ungas röst ska höras mer i dessa frågor, och på Nordiska rådets session röstade de med Sannfinländarna och Sverigedemokraterna emot förslaget om ungdomsklimatråd som Ungdomens Nordiska råd efterlyst.

Att stoppa arbetet med att gå från utarmning av den biologiska mångfalden till återhämtning vore inkonsekvent och ansvarslöst. Däremot kan vi motsätta oss vissa delar i ett förslag och i förhandlingar nå förbättringar. Det här är alla eniga om, också Samlingspartiet, varpå interpellationen är helt obefogad.

Vad gäller skogspolitiken, som är den del av en stor helhet som fått mest uppmärksamhet, är det hela tiden Finlands linje att den hör till nationell bestämmanderätt. Samtidigt som det är förståeligt att miljösektorn påverkar skogspolitiken direkt eller indirekt och gäller det att vara noga med subsidiaritetsprincipen. Att ta ställning till subsidiaritetsprincipen handlar om vilken nivå beslut ska fattas på, inte om själva innehållet. Huruvida kommissionens förslag följer subsidiritetsprincipen är svårt att bedöma i och med informationsluckorna i förslaget.

I Statsrådets skrivelse och miljöutskottets utlåtande sägs att det under fortsätta behandlingen är viktigt att kontrollera att principen följs. Den preliminära bedömningen i Finland är att så är fallet även om förslaget till innehållet är delvis problematiskt för Finland. Här hänvisas ofta till Sverige, men observera att frågan om subsidiaritetsprincipen inte handlar om tyckande om sakinnehållet och i bedömningen av principens åtföljande är Sveriges tolkning undantaget som bekfräftar regeln.

Det är att göra höna av en fjäder att framställa en enorm skillnad mellan Statsrådets ståndpunkt och att motsätta sig förslaget. Att motsätta sig förslaget utifrån de punkter som utskotten tar upp och att förhandla om förändringar om samma punkter enligt Statsrådets skrivelse är en förändring som kan kallas politisk semantik.

Finland behöver fortsätta förhandla med goda argument och fakta. I grund och botten råder stor konsensus om saken, och ingen har på riktigt argumenterat för att subsidiaritetsyttrande hade varit motiverat. Det viktigaste är att biologiska mångfalden skyddas och stärks och det på ett vettigt sätt – inte för att urvattnas av ekonomiska skäl – utan för att nå bäst resultat och accepteras som rättvist, vilket ger grund och kraft till allt miljö- och klimatarbete.

Jag tror att slutresultatet kommer att bli riktigt bra. Förslaget förbättras under behandlingens gång och implementeras sedan en vacker dag bättre sent än aldrig. Förhoppningsvis lyckas vi i ödesfrågan. Det är där fokuset borde ligga.

Johan Kvarnström
Riksdagsledamot (SDP)