– Jag är född i Åbo, uppväxt i Björneborg, blev redan som ung pojke besatt av socialdemokratiska ideal i och med min mammas bröder. Fyra bröder och deras far, det var fem karlar som jobbade på Wärtsilä, på skeppsvarvet. Sedan satt pappa mig att arbeta i en fabrik när jag var femton. Varje sommar fick jag arbeta på olika avdelningar i Björneborg och där kom jag i kontakt med kommunistiska idéer.

De socialdemokratiska idéerna kom alltså i Grönroos fall hemifrån, medan på fabriksgolvet mötte han kommunistiska tankar och DFFF var partiet som många kollegor röstade på.

– Sedan var jag elev i Björneborgs svenska samskola som var en ytterst borgerlig institution. På det sättet hade jag mina skolkompisar som hade en väldigt borgerlig bakgrund. Jag har sett sedan tidig barndom samhället från många olika synvinklar, berättar Grönroos.

– Själv var jag närmast intresserad av idrott för att vara ärlig.

Grönroos började med friidrott. Efter att ha tränat hårt i två år glänste han i distriktsmästerskap. Segrar kom i 17-årsåldern och grenarna var 200 meter och häcklöpning. 100 meter var grenen där han mest ville vinna men där var konkurrensen hårdare. Följande år fick Grönroos en eftertraktad guldmedalj i Kalevaspelens stafett i åldersklassen under 20 år.

– Det var så hård träning och man fick även andra intressen utanför idrottsvärlden och det resulterade i det att jag lade av med friidrotten. Sedan berättade min pappa att han hade spelat handboll i Åbo IFK och så sade jag att det där låter ju bra.

Grönroos var med om att grunda ett handbollslag i Björneborg som spelade i division 3.

– Vi hade över tusen åskådare i vår första match i division 3, berättar Grönroos men säger att intresset minskade när framgångarna uteblev.

Sedan flyttade Grönroos till Åbo för studiernas skull och precis som fadern spelade han handboll i ÅIFK. I fem år var han med i laget men slog aldrig riktigt igenom. Konkurrensen var hård om platserna, eftersom många landslagsspelare spelade för laget.

– Samtidigt läste jag mig till klasslärare.

Efter handbollen blev basket den dominerande sporten i Grönroos liv och han utbildade sig till professionell baskettränare.

– Det var ytterst nära ögat att jag inte flyttade till Danmark för att bli proffstränare i basket men min fru sade då att det är familjen eller din karriär. Grönroos valde familjen och nöjde sig med att träna basket i Åbo i över 20 år, med helt hyfsade resultat.

– Sedan började jag känna att jag har sett det här och det finns viktigare saker än sport och idrott.

Efter att ha slutat som tränare blev yrkeskarriären som lärare viktigare än förr. Han inriktade sig på att bli rektor och blev dessutom politiskt aktiv. Grönroos utsågs till skolchef i en skola i åboförorten Kärsämäki.

– Det trivdes jag med och i samma veva blev jag engagerad i politiken. Det fanns inte något annat alternativ för mig än de ädla idealen i den socialdemokratiska ideologin som stod mig nära.

Efter två år som skolchef blev skolan sammanslagen med Turun Lyseo. Där blev Grönroos utsedd till biträdande rektor och nu är han vikarierande rektor.

När det gäller frågorna som är viktiga för honom i politiken betonar Grönroos vårdreformens betydelse och det att välfärdsområdena får tillräcklig finansiering som används på rätt sätt.

– Vårdreformen ska ros i land. Jag är väldigt orolig för det att pengarna går till de byråkratiska förnyelserna, säger Grönroos.

Att få snabbare och bättre vård är vad han vill kämpa för.

– En annan sak som jag tycker att är jätteviktig är att personalen i skolorna jobbar under väldigt tunga arbetsförhållanden. En stor del av tiden går åt att förbereda olika dokument.

Grönroos betonar att skolvärlden är hans främsta expertisområde. Det positiva med coronatiden var digihoppet som man var tvungen att ta.

– Det var det enda goda det förde med sig. Men i och med corona så kom illamåendet fram. De elever som har haft det svårt fick det ännu svårare.

Grönroos betonar att han är nöjd med regeringen Marin och finansieringen som har kommit från staten.

– Vi har aldrig haft så många speciallärare som vi har nu tack vare coronaunderstödet så det är helt fantastiskt. I och med att vi fick de här extra anslagen till skolorna så kunde vi normalisera i viss grad behovet av kuratorer, psykologer och speciallärare men nu kommer det att ta slut eventuellt.

Det finns ännu många problem att tackla enligt Grönroos och han är rädd för att mista kompetent personal som gör stor nytta om tilläggsfinansieringen försvinner.

– Sedan har det talats mycket om behovet av psykoterapi, konstaterar Grönroos och betonar att behovet för terapi är stort bland ungdomarna. Att hitta behöriga terapeuter är inte lätt för att den privata sektorn tilltalar mera.

– Mitt viktigaste tema kanske är det att vi måste ta hand om arbetaren, inkomsttagaren som bär upp det här samhället, betalar skatterna och ser till att vi kan erbjuda gratis sjukvård och skola, säger Grönroos.

– Skattesmitning är något som jag ser väldigt negativt på. Alla borde betala skatt för att kunna bygga upp det här samhället vi har och bära det. Till exempel med de här elpriserna. Det räcker inte vad regeringen har gjort, ett stort tack till det, men det måste bli ett pristak på elpriserna. Vi ska ta hand om de svagaste. Jag har alltid sagt att ett samhälle bedöms på basen av hur man tar hand om de svagaste, arbetslösa, sjuka, handikappade. Det är där vi visar hur civiliserade vi är som ett samhälle.