Det verkar allt svårare att lita på USA:s stöd för Ukraina. Hur borde Finland och EU agera i den nya situationen?

– Det har sannerligen blivit en ny situation, de senaste veckorna sätter spår djupt in i framtiden. Det handlar inte bara om USA:s förhållningssätt till Ukraina utan överlag till Europa, till Nato och till hela det multilaterala regelbaserade systemet, och så handlar det förstås om Trumps speciella relation med Putin. Det råder ganska utbredd konsensus kring en snabbanalys om att Europa måste agera mer resolut och axla mer ansvar i stödet till Ukraina. Vi måste stödja Ukraina allt mer nu och vi måste vägra gå med i ett spel där stormakterna sinsemellan fattar beslut om andra staters öden. Vi måste agera mer nordiskt, mer europeiskt och det gäller förstås EU, men också bland annat och inte minst tillsammans med Storbritannien.

På tal om Ukraina, USA röstade i Ukrainafrågan i FN i linje med Ryssland, Belarus, Nordkorea och Sudan. De övriga räknas inte till våra allierade, men USA är det militärt sett tyngsta landet i Nato. Hur ska de övriga länderna i Nato hantera USA:s skiftande utrikes- och säkerhetspolitiska linje?

– Det är en balansgång mellan att ha is i magen och att inse allvaret och tyngden i den omvälvning som har skett de senaste veckorna. En tillit har raserats och det skadar många institutioner. Det har skapats frågetecken där det inte borde finnas oklarheter. Övriga Natoländer måste tala klarspråk och stå fast vid de grundläggande överenskommelserna. Atlantpakten behöver bli mindre beroende av USA eftersom Trump är oberäknelig och opålitlig. Det här ska dock inte betyda att vi rustar upp på bekostnad av pensioner och socialskydd som Natos generalsekreterare föreslog. Vi måste tänka på totalsäkerhet och se till helhet, hållbarhet, diplomati, långsiktiga fredsvägar, med mera. I den stora bilden är det fortsättningsvis klimatförändringarna som detta århundrade riskerar skapa mest instabilitet och leda till flest konflikter, men det verkar märkligt nog svårare att hitta pengar till att bromsa den globala uppvärmningen än att hitta pengar till vapen.

Trump har meddelat att han drar USA ut ur WHO och nedskärningen i det amerikanska biståndet planeras till 90 procent så att nästan ingenting blir kvar. Vilka konsekvenser har det för folkhälsan i fattigare länder och kan de övriga OECD-länderna fylla tomrummet som uppstår när USA inte satsar på bistånd på en nämnvärd nivå?

– WHO, Parisavtalet, USAID, det är mycket som Trump och hans administration vill stoppa. Samtidigt skär också många andra västerländska länder ned på utvecklingsbistånd och -samarbete, vilket är kortsiktigt och ger länder som Kina en stor framtidsfördel. Vi behöver mer global solidaritet. Allt kan ändå knappast kompenseras om Trumps radikala planer blir verklighet. Då kommer lidandet att öka, människor kommer att dö. Det är sorgligt, det är tragiskt. Vi måste kämpa för det vi tror på för att trumpismen inte ska få stort inflytande också hos oss i en form eller annan, vilket redan förstås delvis sker med Sannfinländarna i regeringsställning.

Riksdagen diskuterade tidigare under veckan äldreomsorgens situation och regeringen fick fortsatt förtroende med rösterna 100-74. Hur tryggar man en fungerande äldreomsorg i Finland i framtiden?

– Satsningar på välfärden, tillräcklig personaldimensionering, personalens välbefinnande och goda arbetsvillkor. Vi behöver också invandring på en tillräcklig nivå för att ekvationen ska gå ihop de kommande årtiondena då befolkningen åldras, antalet människor över 80 år ökar markant. Alla partier talar om allas rätt till värdig ålderdom, men högerregeringens handlingar talar ett annat språk.

Det är möjligt att SFP:s enkla majoritet i Raseborg kommer att ryka i kommunalvalet i april. Vad är SDP:s alternativ till SFP i Raseborg?

– Vårt mål är att gå framåt i staden i vårens val. För även om vi kommunalt har gott samarbete med andra partier så spelar värderingar en roll och vi har också andra perspektiv och annan kunskap, inte minst den som gäller personalpolitik. Vi är också mer tydliga med att hålla energibolaget och vattenverket hundra procent i stadens ägo och utan fusion, vi vill arbeta för yrkesutbildning även på finska i staden och för små undervisningsgrupper. Vi bejakar tvåspråkigheten på ett annat sätt. Till exempel ett mångfunktionshus i Svartå var svårt för SFP då det innebar svensk och finsk skola under samma tak, men det var det enda vettiga och projektet hade blivit billigare om vi gjort investeringen redan då SDP ville att så sker. Vi mer till vänster har i Raseborg också förlorat en omröstning om papperslösas rätt till vård då vårdfrågan ännu hörde till kommunerna, så vi har lite olika värderingar.