Låt oss ta med poesin in i det nya året.

Vi har gått över tröskeln till ett nytt år.
Det är den där märkliga platsen där tiden håller andan.
Bakom oss ligger månader som redan blivit minnen,
framför oss landskap som ännu inte har fått sina namn.

I en tid som vår – där allt går snabbt, där ord förbrukas lika fort som de skrivs –
kan man fråga sig:
Vad ska vi egentligen med poesi till?

Poesin är ingen manual.
Den löser inga budgetar
och den ger inga färdiga svar.
Och ändå, eller kanske just därför –
är den nödvändig.

Poesin är samhällets långsamma andetag.
När tempot skenar,
när språket hårdnar till slagord och siffror,
påminner poesin oss om att varje människa
är mer än sin rubrik.

Den säger:
Stanna.
Lyssna.
Det finns något här som inte kan mätas.

I poesin får det osäkra finnas kvar.
Tvekan.
Tystnaden mellan två meningar.
Den där känslan som inte riktigt vet vad den heter än.
Och kanske är det just där, i det ofullständiga,
som vi blir mest mänskliga.

Ett samhälle utan poesi riskerar att bli ett samhälle
som bara talar högt men aldrig djupt.
Som vet priset på allt
men värdet av väldigt lite.

Poesin lär oss ett annat sätt att se.
Den vrider perspektivet en aning,
som när ljuset plötsligt faller annorlunda över en helt vanlig gata
och man inser att man aldrig riktigt sett den förut.

Poesin är inte en flykt från verkligheten.
Den är ett sätt att gå rakt in i den –
utan skydd och utan förenklingar.

Den påminner oss om att språket inte bara är ett verktyg
utan ett rum vi lever i.
Och om vi slarvar med orden,
börjar vi till slut slarva med varandra.

När världen känns fragmenterad,
när vi delas upp i läger och flöden och algoritmer,
kan poesin bli en bro.

Inte för att den gör oss lika,
utan för att den låter oss förstå
att någon annan ser världen
från ett helt annat fönster.

Inför det nya året
behöver vi kanske inte fler snabba svar.
Vi behöver bättre frågor.
Och modet att stanna kvar i dem.

Poesin lär oss att det är ok
att inte ha allt klart.
Att framtiden inte måste vara färdigformulerad
för att kunna börja levas.

Så låt oss ta med poesin in i det nya året.
Inte som något högtidligt och avlägset,
utan som ett sätt att tala sant.
Att lyssna noggrannare.
Att se varandra lite tydligare.

För så länge vi har ord som vågar vara sårbara,
bilder som öppnar istället för att stänga,
och människor som skriver och läser
inte för att imponera
utan för att förstå
så finns det hopp.

Och kanske är det just det poesin är:
ett lågmält, envist hopp
som vägrar tystna.