Hans far var dräng och själv hann Lehtimäki pröva på en mängd olika yrken innan han efter storstrejken 1905 anslöt sig till den socialdemokratiska rörelsen.

År 1910 utkom Lehtimäkis första novellsamling och ett år senare debuterade han också som socialdemokratisk riksdagsman. Under åren i riksdagen 1911-1917 fortsatte han sitt författarskap. Han utgav novellsamlingar, dramer samt romanen Ylös helvetistä (1917).

I sina verk förenade Lehtimäki en nästan patologisk fixering vid dödsscener med hyllningar till den revolutionära kampen. Första världskriget framkallade en rad pacifistiska noveller.

På tjugotalet utgav Lehtimäki en självbiografisk roman, Taistelija, för att därefter småningom tystna som författare.

Novellen ”Joulu” (”Jul”) är hämtad ur novellsamlingen Syvyydestä (1915). Den baserar sig på en sann episod från krigsjulen 1914, då tyska och franska soldater för en kväll och en natt lade ner sina vapen och möttes ovanom stridsvimlet. Fienden blev medmänniskor. Händelsen har skildrats i filmer och dokumentärer, men Lehtimäki kan gott ha varit den förste som i skönlitterär form visade på julbudskapets styrka i en tid av ondska och våld.

”Jul” ingick i Arbetarbladet 17 december 1975 i Ben Hellmans svenska översättning. Femtio år senare känns novellen lika stark och gripande.

Jul

Den lilla bondstugan var överfull med sårade. Två unga läkare arbetade med febril brådska – deras vita förkläden var nersölade med blod, svetten blänkte på deras pannor. Men de kunde inte ens tänka på någon vila, ty ständigt kom man med nya sårade som jämrade sig, klagade och bad om hjälp med svag, rosslande röst. Och en bit längre bort mullrade kanonerna oavbrutet, så att hela byggnaden skakade i grunden.

I ett hörn låg en medelålders soldat, vars bröst en granatskärva fläkt upp så att revbenen stack fram. Halmen under honom var alldeles blodig, han stönade tungt och hans ansikte var dödsblekt. Då en sanitetssoldat såg hans blåaktiga läppar röra sig, gick han fram till den sårade och hörde hur denne viskade hest:

– Mina stackars … små …

Det här blev hans sista ord, ty strax därpå dog han.

Och i hans ficka fann man följande brev:

Min älskade!

Du skrev till mig att våra småttingar hade insjuknat i scharlakansfeber. Älskade, måtte de bara inte dö … Är det inget du kan? Se så där, nu börjar jag åter prata strunt – det finns ju ingenting annat för dig att göra än att vänta. Men försök i alla fall skaffa mjölk någonstans så att de stackarna får dricka mjölk när de kommer hem från sjukhuset. Där magrar de ändå .… Och säg att jag nog betalar för allt när jag kommer hem från kriget och åter får arbete. Nå ja, det där klarar du nog själv …

Jag skriver det här på sjukstugan, eftersom jag har haft lite feber. Nu är jag redan helt frisk, men eftersom jag får vara ytterligare två dagar på lasarettet vill jag utförligt berätta hur vi firade jul i skyttegravarna – ja, jag kan bara inte låta bli att berätta. Det var en så underlig jul. Just därför har man överfört oss till ett helt annat ställe – och så är det också bättre.

Natten mot julaftonen skulle jag ha fått vila, men fienden lyckades skjuta sönder vår strålkastare och vi blev alla tvungna att stå i skyttegraven hela natten. Och att oavbrutet stirra in i mörkret och vänta att fienden i skydd av mörkret skall anfalla med sina fruktansvärda handgranater – det är nästan mer än man kan stå ut med. Allt emellanåt tycker man sig höra hemlighetsfulla röster, smygande steg – och man börjar darra i hela kroppen. Och när de plötsligt riktar strålkastarnas bländande sken mot ögonen, så ser ögonen som vant sig vid mörkret för en kort tid ingenting …

Men fienden trodde antagligen att vi skulle anfalla eftersom vår strålkastare inte fungerade men det blev inget anfall från någondera sidan.

Du kan inte ana hur trött jag var när morgonen äntligen grydde och det blev min tur att vila mig – det var knappt att jag hölls på benen. Jag hade vakat så många nätter – och sedan den här spänningen. Jag kravlade in under skyttegravens kant, lindade en smutsig filt kring mig och föll i sömn. Hur länge jag hade sovit vet jag inte, men jag tyckte mig stå vid skottgluggen och försöka skjuta – men geväret fungerade inte … Jag upplevde en fruktansvärd ångest eftersom fienden närmade sig med våldsam fart, taggtrådarna klipptes av vartefter man avancerade – bajonetterna blänkte redan alldeles nära …

Kanonerna mullrade, granatkartescherna exploderade oavbrutet och jag kurade varje gång ihop mig. Geväret klickade …

Då sparkade någon mig på benet och jag hörde ett oroligt alarmrop:

– Fienden anfaller!

Utan att fatta något rusade jag halvt omtöcknad upp men sjönk åter ner på marken – fötterna hade helt styvnat i kölden. I detsamma exploderade en granatkartesch nära mig och kulorna flög, otäckt tjutande, förbi mina öron. Då släpade jag mig bort till skottgluggen, där mitt gevär stod färdigt, och började mekaniskt skjuta.

Sedan fick jag syn på fienden som ljudlöst närmade sig med snabba språng. Men då de hunnit fram till våra taggtrådsstängsel och började klippa av dem, så började alla våra kulsprutor och snabbeldskanoner föra ett så bedövande oväsen att man inte ens hörde sina egna gevärsskott – och fienden föll till marken som omkull sopad av en väldig jättekvast …

Efter en stund var fältet överfullt av stupade. Resten flydde springande, fallande och de sårade började krypa långsamt som stora krabbor mot sina egna skyttegravar.

Jag var antagligen ännu halvt i dvala; jag kände endast ett obestämt hat mot de där djävlarna som aldrig lät en sova. Jag siktade och sköt efter de flyende så mycket jag bara hann. En lång soldat hade fastnat i taggtråden och kämpade för att bli fri. Jag siktade mot hans bröst och sköt – och till min skadeglädje såg jag hur han sjönk ihop, sprattlade en stund, varvid han trasslade in sig ännu mer … Jag fortsatte att skjuta mot de kravlande figurerna – ända tills jag plötsligt märkte att jag sköt ensam.

Jag kände äckel och vaknade liksom till besinning. Oftast lät man nämligen de sårade krypa tillbaka. Bara när vi någon gång inte fått sova på länge och var genomfrusna och hungriga, sköt vi ursinnigt så länge någon rörde sig …

Nu först märkte jag att min kropp skälvde av kyla och att tänderna skallrade i min mun. Och runtom mig såg jag hur mina kamrater svepte filtar kring sig, sjönk ner och kurade konstigt ihop sig – precis som trötta hundar, darrande av kyla … Och deras gråbleka, smutsiga ansikten hade inget annat uttryck eller tanke än ”om jag bara fick sova”.

Också jag försökte sova, men kölden var redan outhärdig. Magen kurrade av hunger och jag hade ännu lite bröd kvar, men det var så kallt att jag inte ens hade lust att äta. En konstig slöhet och likgiltighet spred sig i hela kroppen som ett fördärvbringande gift. Fienden fortsatte artilleristriden och bomber exploderade oavbrutet, men inte ens det betydde längre något.

En läkare skriver ett brev åt en sårad soldat. (Bildkälla: Wellcome Library/Wikimedia Commons)

Men kvällen och natten blev oförglömliga.

Först inträffade den lyckliga händelsen att vi fick färskt kött och vår kock kokade köttsoppa. Det är omöjligt att beskriva hur gott det smakade … På flera dagar hade vi inte fått något varmt – och nu sörplade vi i oss kokhet soppa. Jag brände förstås tungan … men värmde gjorde det! Kölden och liknöjdheten försvann; vi kände oss upplivade och började redan till och med diskutera – vi som inte hade bytt ett ord på flera dagar.

Men så eländiga vi såg ut! Ögonen var alldeles insjunkna, ansiktet smutsigt, gråblekt och kantat av ett långt, ovårdat skägg som påminde om rutten rågstubb. Man hade ingen större lust att se på varandra.

– Nu är det alltså jul, sade någon lågmält. Rösten skälvde av en underlig nedstämdhet.

Ingen svarade. Några kvävda suckar var allt som hördes. Också jag bemäktigades av en beklämmande känsla – som om en enorm börda vilat på mina axlar … Det var som om jag hade sett hur våra småttingar, fyllda av hemlängtan, låg och grät i en dyster sjuksal, medan du satt ensam där hemma …

– Titta! Solen!

Utropet väckte oss åter ur våra tankar. Solen som under flera dagar inte visat sig en enda gång, hade faktiskt skjutit molnen åt sidan och kastade nu en sista röd blick på oss. Himlen skiftade i rött, molnen glödde som lågorna från en enorm, avlägsen skogsbrand, och hela världen tycktes rosenfärgad i det underliga skenet. Stumma såg vi hur solen, stor och purpurröd, långsamt sjönk ner bakom avlägsna skogar. Och åter flög våra tankar till hemtraktens milda sommarkvällar – och vi märkte ingenting förrän det var nästan mörkt.

Plötsligt väcktes jag ur mina tankar av sång. Vi rusade upp, ty det här var något mycket märkligt: från fiendens skyttegravar hördes en gammal julsång, bekant även för oss …

Så underligt allt kändes! Månen hade gått upp och i dess bleka sken blänkte fiendernas taggtrådsstängsel som silvernät … Landskapet tycktes alldeles sagolikt i det gröna ljuset. Det var alldeles vindstilla och sången hördes allt tydligare – så sorgsen och nedstämd som om man velat lägga all sin saknad, längtan, kärlek i den och låta den flyga långt hem …

Vi stod som förtrollade och lyssnade till den gamla, bekanta sången – och i mångens ögon glimmade tårar. Plötsligt föll några av de våra in på sitt språk och snart sjöng vi alla.

På fiendens skyttegravsvallar placerade man flera tända julgranar, runt omkring dem såg man soldater – och åter ljöd en sång därifrån. Den var obekant för oss, men vi lyssnade utan att andas.

Men något ännu mer ofattbart skedde: från fiendens sida kom tre officerare vandrande emot oss. Som på en ordlös överenskommelse gick från vår sida tre unga officerare dem till mötes. Vi klättrade alla upp på vallarna och följde med spänning hur de sex männen närmade sig varandra. Och då de i strålkastarnas sken tryckte varandras händer, då applåderade vi som barn och ropade något, överväldigade av en obeskrivlig rörelse och entusiasm – vad vi ropade minns jag inte ens nu …

Drivna av en obetvinglig kraft reste vi oss alla och gick mot fienden – och de gjorde likadant. Vi klippte flera luckor i taggtrådsstängslen, så att vi skulle komma snabbare fram.

För mig var det mitt livs största ögonblick, när jag i det bländande strålkastarskenet såg den här stora, vapenlösa fiendeskaran närma sig. Männen tycktes vara helt som vi: magra, skäggiga, trasiga … Och jag tror att vi bemäktigades av samma känsla: vi kände att vi alla var m ä n n i s k o r.

Jag gick i främsta ledet och jag minns så tydligt hur en fiendesoldat kom fram till mig. Han var något längre och äldre än jag och han gick med långa, styva steg. Då jag såg hans bleka, rörda, fårade ansikte, hans ovårdade skägg och grep hans stora, valkiga näve, greps jag av en stark sinnesrörelse; jag kände en underlig ömhet mot honom. Precis som om han varit min äldre bror, som genomlidit mycket och nu återvänt från främmande länder … Jag fick inte fram ett ord, bara tryckte handen som hårdnat i arbetet. Mitt ansikte pressades mot hans axel – också i hans ögon syntes tårar.

Han kunde vårt språk och jag fick veta att han var stenarbetare från en stor bergsindustritrakt. Då jag sade att också jag var stenarbetare, lystes hans grova drag upp av ett egendomligt, vackert leende.

– Har ni familj? frågade jag honom efter en stund.

Utan att säga ett ord tog han fram ett fotografi ur barmfickan och räckte det till mig. I strålkastarens sken såg jag på fotografiet av en man och en kvinna med fem vackra barn runtom sig – den yngste, en pojke i treårsåldern, höll mannen i sin famn och betraktade med ett leende.

Jag såg förvånat på honom. Var det möjligt att denna stiliga, fortfarande ungdomliga man var densamma som nu – skäggig, mager och hålögd – stod framför mig? Han tycktes förstå min blick och log nedslaget – och åter kände jag en underlig ömhet inom mig. Jag visade honom i min tur dina och våra barns fotografier och han betraktade dem rörd.

Överallt runtom oss syntes män som rörda tryckte varandras händer. Det hördes ett oavbrutet sorl – och bra tycktes man förstå varandra. En av de våra, en ung soldat, omfamnade snyftande en äldre fiendesoldat – kanske påminde den gamle till sitt yttre om hans döde far?

Nästan alla gav varandra små gåvor. Vi kunde visserligen inte ge annat än tobak, men vi fick choklad, marmelad, små minnessaker … Även min nye vän tog ur fickan fram en stor chokladbit, insvept i glänsande papper, och räckte den till mig. Halvt med våld fick jag honom att själv ta en liten bit – och jag skämdes då jag inte kunde ge honom något annat än lite tobak.

En ung fiendesoldat meddelade på vårt språk att de måste börja begrava sina döda – och som från en mun hördes från vårt håll ett mångstämmigt rop:

– Vi skall hjälpa er!

De hämtade spadar och bårar och började genast gräva en grav. Vi hjälpte dem att bära de stupade.

Vi hade redan hämtat många döda och en svårt sårad när jag ensam närmade mig våra taggtrådsstängsel och där märkte en lång gestalt som nästan hängde i taggtråden …

En kall rysning genomfor mig. Det här var rakt framför min skottglugg – och jag kände igen honom: jag hade skjutit mot honom på dagen.

Han var ännu bara en yngling. Taggtråden hade snott sig runt hans handleder, de långa, skarpa taggarna hade helt trängt in i köttet. Han hade ett mjukt, ljust hår och ett vackert ansikte, och då jag med skälvande händer försökte lösgöra honom, öppnade han sina blå ögon …

Det var ett fruktansvärt ögonblick för mig – han hade alltså pinats levande i taggtråden hela dagen. Han ansträngde sig länge för att säga något, hakan darrade krampaktigt – men varje gång hördes endast en kort rossling och blodet forsade ur hans mun. Kulan som jag avlossat hade genomborrat hans bröst.

Då märkte jag i hans hand ett skrynklat, blodfläckat brev och några mörka hårlockar, sammanbundna med ett rött band. Med sina sista krafter lyfte han sin hand och tryckte hårlocken till sina blodiga läppar. Och precis som om det skulle ha gett honom kraft, räckte han den till mig – och då lyckades jag äntligen höra de rosslande orden från hans läppar:

– Till min fästmö…

Jag sträckte ut min hand för att ta emot den sorgliga gåvan, men hans iskalla hand hade styvnat, pressats samman till en så hård näve att jag endast med stor möda fick upp den.

Jag önskar att jag aldrig mer behöver uppleva något liknande – en andra gång skulle jag inte klara av. Fastän svetten strömmade från min panna skälvde jag som av frossa. Det var precis som om jag hade dödat min egen son … Och varför, av vilken orsak hade jag skjutit honom? En brännande smärta kramade mitt hjärta och jag hade på något sätt velat sona, på något sätt … Men jag kunde inte göra något – allt var för sent.

En röst, som jag först inte kände igen som min egen, hördes hest be:

– Förlåt mig, förlåt, förlåt …

Hans kalla, styva hand skälvde en gång, bröstet höjdes som om han samlat luft i lungorna för att säga något … Men han kunde inte längre säga något – blodet strömmade ur hans mun. Och också hans ögon var redan matta och uttryckslösa. Han rosslade några gånger – och var orörlig.

Jag såg en stund på honom och fylldes av en sällsam, obetvinglig skräck.

En fältväbel antecknade namnen på alla stupade och tog emot minnesföremål som skulle sändas hem. Åt honom gav jag brevet och hårlocken.

– Jasså … ”Fästmannen” har stupat, sade fältväbeln och betraktade den döde. Därefter tillfogade han, tyst och förstämd:

– Stackars grabb … Vad skall modern säga? Och fästmön …

Det kändes som om jag hade blivit piskad – och jag var tvungen att åter torka svetten från min panna.

Den enorma graven var färdig och fiendesoldaterna började stapla sina kamrater på dess botten. Vi stod tysta bredvid och såg på. De orörliga strålkastarna lyste så klart att det var lika ljust som på dagen.

Hur många olika slags kroppar fanns där inte! En verkade med sina slutna ögon vara mer sovande än död – en kula hade dödat honom ögonblickligen. Andras ansikten var helt förvridna och de stirrade framför sig som spöken med rysliga, runda ögon … Någras kroppar var onaturligt hopkurade och deras munnar gapade som om de hade gett ifrån sig ett hjärtskärande rop före de dog … Några ansikten var så krossade att det knappt fanns något mänskligt i dem – och en del saknade helt huvud … Och några gånger bar man något så formlöst och hemskt på båren att flera av oss vände sig bort eller täckte ansiktet med händerna…

Ja … där staplade man upp dem. Då en rad var klar, staplade man en annan ovanpå – på samma sätt som man vid kusten saltar fisk. I några bärares ögon såg jag tårar – var det sina bröder, släktingar eller trogna kamrater som de bar på?

Men de sade ingenting. Det enda som störde tystnaden var rösten av en soldat som räknade de stupade efterhand som de lades i graven. Hans entoniga stämma hördes tills det låg något över femhundra man i graven. Svårt sårade, döende, officersliken hade redan förts bort till deras egna skyttegravar.

Vägen från Diest till Haelen efter ett fältslag under första världskrigets första krigsår. (Bildkälla: George Grantham Bain Collection/USA:s kongressbibliotek/Wikimedia Commons)

Tillsammans täckte vi över dem. Och snart fanns på platsen endast en stor, svart kulle – precis som om man där bara skapat ett bra trädgårdsland …

En ung löjtnant (inte en enda äldre officer var med) steg fram till kullen, blottade sitt huvud och sade något på deras språk. Om det var en bön som han läste vet jag inte, men vi blottade alla våra huvuden.

En lång stund stod vi stumma. Runtom rådde dödstystnad.

Slutligen ropade någon med kraftig stämma:

– I natt och i morgon skjuter vi inte på varandra!

Och hela skaran på tretusen man ropade som med en mun:

– Nej! Nej!

Mot morgonsidan var allt åter tyst. Strålkastarna var släckta på båda sidorna. Endast månen lyste på den gråblå himlen. I det bleka skenet blänkte taggtrådsstängslen silveraktigt; mellan dem syntes en stor, svart kulle.

Småningom började månen blekna och på den östliga himlaranden framträdde ett matt, gulaktigt skimmer.

Julmorgonen grydde.

Övers. Ben Hellman