En jul tillsammans.

Det är december.
Mörkret vilar tungt
över gatorna,
som det har gjort
år efter år.

Vintern ligger över taken
utan att fråga
vem som bor var.
Den vilar lika
över hyresrätter och bostadsrätter,
över skolor och sjukhus
och över arbetsplatser
som lever kvar.

I många fönster
tänds ett ljus,
inte som prydnad,
utan mer som en påminnelse.

Ett löfte om att ingen
ska behöva vara ensam
i kylan.

Många av oss är trötta.
Inte för att vi har gett upp,
utan för att vi har burit mycket:
ansvar, oro,
dagar som krävt mer
än vad de har gett tillbaka.

Men under tröttheten
finns fortfarande viljan
att hålla ihop.

Jultiden är en påminnelse
att det vi har
är något vi delar
eller förlorar tillsammans.

Hoppet är inte stort
och det är inte högljutt.
Det syns i händer
som räcks fram vid bord
där ännu en stol
alltid får plats.

I en mörk tid som denna
är hoppet det vi behöver mest. Något
vi formar med händer och vilja, dag
för dag, tills det bär oss alla.

Och när julnatten kommer,
står ljusen kvar i fönstren.
Inte för att allt är rättvist,
utan för att vi ännu tror
att det kan bli det
om vi fortsätter
tillsammans.