MacColl hade en tydlig vänsterpolitisk ådra i sina låttexter. Ett speciellt tydligt fall är ”Free World” från 1989 som är en svidande uppgörelse med Konservativa partiets thatcheristiska ekonomiska politik och börjar med raderna:

”I thought of you when they closed down the school / And the hospital too”

Den här julhelgen har jag lyssnat speciellt mycket på ”Fairytale of New York” från 1987 som har blivit en klassisk julsång, eller antijulsång som den ofta kallas tack vare den säregna texen. Den bitterljuva låten om en irländsk invandrare i en fyllecell en julafton i New York har skrivits av Shane MacGowan och Jem Finer, medlemmar i The Pogues. Kirsty MacColl sjöng den som en duett med Shane MacGowan och låten hör till både The Pogues och MacColls mest kända. Eftersom låttexten inte är helt politiskt korrekt, har BBC Radio One under senare år spelat en censurerad version av låttexten som anses mer passande för julhögtiden.

Texten är inte skriven av MacColl själv men hon sjunger de censurerade orden. Vid tidpunkten av ”Fairytale of New York” var hon gift med producenten Steve Lillywhite som producerade låten. Lillywhite är också far till MacColls två söner.

Det finns mycket humor i de låtar som MacColl själv skrev. En speciell favorit för egen del är ”There’s A Guy Works Down the Chip Chop Swears He’s Elvis” som hon skrev tillsammans med kanadensaren Philip Rambow. Låten finns på MacColls debutalbum Desperate Character (1981) och den blev något av ett genombrott för MacColl. Redan samma år sjöng Elisabeth Andreasson i Hasse Olssons svenska översättning ”Killen ner på Konsum svär att han är Elvis”. Andreasson spelade in låten för countryalbumet Angel of the Morning. Fyra år senare skulle Andreasson vinna Eurovision Song Contest för Norge som ena halvan av duon Bobbysocks med låten ”La det swinge”.

Kirsty Anna MacColl föddes den 10 oktober 1959 i Croydon i Surrey. Orten omnämns redan i jordeboken Domesday Book från Vilhelm Erövrarens tid. År 1965 blev Croydon en del av London. När Kirsty föddes hade hennes far, folksångaren Ewan MacColl, redan lämnat modern Jean Newlove som var dansare och koreograf. Tillsammans med storebrodern Hamish MacColl växte hon upp i Croydon. I en intervju med Jools Holland har Kirsty beskrivit det uppvaknande musikintresset i barndomen med en anekdot om hur brodern Hamish hade köpt ”Good Vibrations” av The Beach Boys och sade sedan till lillasystern att hon får behålla skivan eftersom hon hela tiden ville lyssna på den. Hon blev intresserad av varierande musikstilar, bland annat Frank Zappa, The Beatles, The Kinks, The Shangri-Las, David Bowie samt latinamerikansk och klassisk musik.

Fast det finns en klar politisk medvetenhet i Kirsty MacColls musik, är den helt annorlunda än hos fadern Ewan MacColl som var känd som militant marxist som i början av 1950-talet hade skrivit både ”The Ballad of Ho Chi Minh” och ”The Ballad of Stalin” för det brittiska kommunistpartiet där han hyllar Ho Chi Minh och Josef Stalin. ”Joe Stalin was a mighty man and a mighty man was he”, börjar Ewan MacColls ökända hyllningslåt till Sovjetunionens diktator. Vid tiden av Kirstys födelse var fadern redan ihop med Pete Seegers halvsyster Peggy Seeger som senare har berättat att hennes uppvaknande ekofeministiska medvetande kom i kollisionskurs med Ewan MacColls ortodoxa sätt att genomgående hylla manliga hjältar och lämna kvinnorna i en biroll i sina låtar. För att få medborgarskap i Storbritannien ingick Peggy Seeger år 1959 skenäktenskap med en annan brittisk medborgare i och med att Ewan fortfarande formellt var gift med Jean Newlove vars andra barn med honom, Kirsty MacColl, föddes det året. På 1970-talet ingick Ewan MacColl och Peggy Seeger slutligen äktenskap som varade till Ewans död år 1989. I mitten av 1980-talet hade han tagit en synlig roll när han spelade in låten ”Daddy, What Did You Do In The Strike?” för att stöda gruvarbetarnas strejk. I sin sista intervju år 1988 sade Ewan MacColl att han hade utträtt ur det brittiska kommunistpartiet i protest mot att Sovjetunionen inte var tillräckligt kommunistiskt.

Kirsty MacColl kom till musikindustrins medvetande en helt annan väg än vad fallet hade varit med fadern. Som tonåring sjöng hon bakgrundsstämmor för ett punkband som hette The Drug Addix under pseudonymen Mandy Doubt. Skivbolaget Stiff Records var inte imponerade av materialet som de fick av punkbandet men de gillade Kirsty MacColls sångröst såpass mycket att hon fick ett skivkontrakt som soloartist. År 1979 släppte hon den första singeln ”They Don’t Know”, en låt som hon själv hade skrivit. På grund av en pågående strejk blev en stor del av upplagan inte levererad till skivaffärerna och av den orsaken floppade hennes debut. Tracey Ullman spelade in en coverversion av låten år 1983 som blev en stor hit både i Storbritannien och i USA.

Efter att den första singeln hade floppat, var det fortfarande tänkt att uppföljaren ”You Caught Me” skulle komma ut på Stiff Records. Så skedde inte utan Kirsty MacColls samarbete med skivbolaget upphörde för tillfället och den andra singeln drogs in. Christie Allen spelade in låten år 1980 och även Ullman spelade in sin version år 1984.

År 1981 utkom Kirsty MacColls debutalbum Desperate Character på Polydor Records och det var då hon fick sin första framgång med ”There’s A Guy Works Down the Chip Chop Swears He’s Elvis”. Vid den här tidpunkten höll hennes lovande karriär på att ta slut eftersom hon fick scenskräck under en irländsk turné. Det var först år 1990 som hon vågade turnera som soloartist på nytt. Det hade varit tack vare duetten ”Fairytale of New York” som hon vågade äntra scenen år 1988 tillsammans med The Pogues för att framföra den låten.

Det hade funnits planer på ett andra album men hennes samarbete med Polydor Records upphörde efter det första albumet och hon återvände till Stiff Records där hon blev kvar tills skivbolaget gick i konkurs år 1986 utan att ha släppt ett andra album. Innan dess, år 1985, hade hon ändå fått sin största solohit med en coverversion av Billy Braggs låt ”A New England” som låg i topp 10 i både Storbritannien och Irland.

Kirsty MacColl blev en mycket eftertraktad sessionsmusiker. Redan år 1984 hördes hennes bakgrundsstämmor på Simple Minds låtar ”Speed Your Love to Me” och ”Street Hassle”. År 1986 var det dags att bidra till The Smiths låt ”Ask”. Flera artistsamarbeten till uppstod i och med att hennes dåvarande make Steve Lillywhite var producent för en hel räcka världsstjärnor. Han var en av producenterna på The Rolling Stones album Dirty Work (1986) där hennes röst hörs i bakgrunden på en låt. The Rolling Stones-låten där hon medverkar heter ”One Hit (To The Body)”. De övriga sessionsmusikerna som användes som bakgrundssångare på samma spår var Bobby Womack, Patti Scialfa och Don Covay. Även bandmedlemmarna Keith Richards och Ronnie Wood bidrog med bakgrundsstämmor på den låten.

Anni-Frid Lyngstad, alltså Frida som hade varit med i Abba, Robert Plant, Big Country och Alison Moyet hade också nytta av henne som sessionssångare. I vissa fall fick hon synas med på det bandets video som hon sjöng för. År 1988 spelade Talking Heads in låten ”(Nothing But) Flowers” för albumet Naked och där förekommer hon på videon. Det samma hände när The Wonder Stuff spelade in låten ”Welcome to the Cheap Seats” för albumet Never Loved Elvis (1991).

Då var hon redan världskänd tack vare ”Fairytale of New York” och med den övervann hon även sin scenskräck. Det blev ett skivkontrakt med Virgin Records och hennes andra studioalbum Kite släpptes år 1989 med maken Steve Lillywhite som producent. Där fick hon en hitlåt med en coverversion av The Kinks-låten ”Days”. Hon hade velat kalla albumet ”Al Green Was My Valet” som en parodi på filmtiteln How Green Was My Valley, men skivbolaget tyckte inte om det förslaget. Rent bokstavligen betyder Kite ”drake” men det är också ett brittiskt slangord för ”check”. David Gilmour medverkade som gitarrist på två av låtarna men han hade tackat nej till arvode och föreslagit att man sänder en check till offren av jordbävningen i Armenien 1988. Kirsty MacColl gillade hans tanke och använde slangordet för ”check” som albumtitel. Albumets två sista låtar skrev MacColl i samarbete med Johnny Marr, den före detta gitarristen i The Smiths. Marr medverkade som gitarrist på ett antal låtar. Tidigare hade hon medverkat på en av The Smiths låtar och Marr hade tillsammans med henne medverkat på Talking Heads-låten ”(Nothing But) Flowers”.

Det är på albumet Kite som man hittar en av MacColls mest politiska låtar, protestlåten mot den thatcheristiska ekonomiska politiken ”Free World”. Som bonusspår på albumets CD-version spelade hon in en cover av The Smiths-låten ”You Just Haven’t Earned It Yet, Baby”.

Kirsty MacColls tredje album heter Electric Landlady (1991) och Virgin Records gick med på ordvitsen som bygger på Jimi Hendrix albumtitel Electric Ladyland. Även den gången fungerade maken Steve Lillywhite som producent och även här förekommer Johnny Marr som både låtskrivare och sessionsmusiker. I Storbritannien var musikpressen kritisk, eftersom albumet ansågs omfatta för många artistsamarbeten både vad som gäller musiker och låtskrivare och den uppfattades av kritikerna som alltför eklektisk. Electric Ladyland blev ändå Kirsty MacColls mest framgångsrika soloalbum i USA, inte minst tack vare låten ”Walking Down Madison” som hon skrev tillsammans med Johnny Marr. Rapparen Aniff Cousins medverkade på låten och Marr fungerade som både gitarrist och keyboardist.

MacColl hade spelat in ett antal spår för Stiff Records men de hann aldrig ge ut ett album innan skivbolagets konkurs år 1986. År 1993 var det ändå dags för The Essential Collection, ett samlingsalbum av de låtar hon hade spelat in för Stiff Records före konkursen 1986, inklusive några låtar från hennes första album Desperate Character från 1981 som hade utkommit på Polydor Records.

EMI hade köpt Virgin Records år 1992 och de nya ägarna hade inte gått med på att förlänga hennes skivkontrakt. Därför spelade hon in Titanic Days utan skivkontrakt och sessionsmusikerna som kom till hennes hemmastudio gick med på att vänta på betalning som skulle bli av sedan när hon får ett skivkontrakt. När albumet var färdigt, släpptes det på ZTT Records i Europa och på I.R.S. Records i USA. ZTT Records gick med på en så liten upplaga att albumet tidvis var svårt att få tag på i Europa tills det släpptes på nytt av ZTT år 2005, långt efter MacColls död. Kontraktet med I.R.S. Records i USA berodde på att skivbolagets chef Jay Boberg råkade vara gift med en av hennes barndomsvänner och hon blev den vägen introducerad till honom.

Titanic Days var Kirsty MacColls sista samarbete med producentmaken Steve Lillywhite före skilsmässan. Äktenskapskrisen gav rikligt med material för låttexterna och albumet fick ett positivt mottagande av de brittiska musikkritikerna. En annan sak, förutom för tematiken med trasiga relationer, som bidrog till den apokalyptiskt klingande albumtiteln, var det pågående kriget i före detta Jugoslavien. Johnny Marr gjorde ytterligare en insats som låtskrivare när han skrev ”Can’t Stop Killing You” tillsammans med MacColl. Om den låten sade hon att den inte var självbiografisk utan en filmisk låt. På albumet fanns även ”Soho Square” som handlar om en park i London där MacColl senare skulle få sin minnesplakett. Minnesbänkens text är ett citat ur låttexten: ”One day I’ll be waiting there / No empty bench in Soho Square” och där samlas hennes fans varje år på den söndag som infaller närmast hennes födelsedag den 10 oktober.

Kirsty MacColl på Double Door i Chicago år 1995. (Foto: Wikimedia Commons)

Virgin Records släppte år 1995 samlingsalbumet Galore som nådde sjätteplatsen på den brittiska albumlistan. Det var den högsta placeringen under hela hennes karriär. Livesamlingalbumet med MacColls framträdanden för BBC Radio One kallat What Do Pretty Girls Do? utkom år 1998 på Hux Records.

Kirsty MacColls femte och sista studioalbum Tropical Brainstorm utkom i mars 2000, bara månader före hennes tragiska död i Mexiko. Hon hade tillbringat mycket tid på Kuba och i Brasilien och lärt sig både spanska och portugisiska när hon spelade in albumet där hennes kärlek för världsmusik, speciellt latinamerikansk musik, kommer fram. Albumet utkom på V2 Records, ett skivbolag som Virgin Records tidigare ägare Richard Branson hade grundat år 1996.

Hon hade länge framhållit att fadern Ewan MacColl inte hade haft något inflytande på hennes musik men till sist hann hon konstatera att han hade påverkat henne på det sättet att hon hade lärt sig av honom att bra musik inte är beroende av mode eller trender. Hon sade att hon ville alltid spela in ett album som är så bra att de som skriver hennes nekrolog inte kan skriva att hennes sista album inte blev så bra. Tropical Brainstorm fick ett positivt mottagande av de brittiska musikkritikerna och albumet sålde guld i Storbritannien. Strax innan hon dog fick MacColl ändå beskedet av V2 Records att skivbolaget ville upphöra med samarbetet. Ytterligare samlingsskivor har utkommit efter Kirsty MacColls död.