Nationell endräkt är en viktig sak en dag som denna, inte minst om man funderar på vilken kristid vi lever i. Kriget i Ukraina påminner oss varje dag om andra världskrigets fasor, om att ondskan kan upprepa sig när och var som helst.

När de blåsvarta marscherar den 6 december, vill de flytta fokus till bitterhetens och orolighetens år på 1930-talet. Jag menar inte att dagens extremhöger skulle präglas av stor historiemedvetenhet, men hotbilderna var verkliga då och den minoritet som försöker väcka fascismens ande till liv rubbar endräkten.

Själv besökte jag några historiska finländares gravar på Sandudds begravningsplats för att fira 105-årsdagen av självständighet. På min rutt mot presidentgravarna befann sig lämpligt sådana personligheters gravar som skådespelaren Ella Eronen, arkitekten Alvar Aalto, konstnären Akseli Gallen-Kallela och talmannen Karl-August Fagerholm. Promenaden gav möjligheter att reflektera över deras insatser i Finlands historia.

Av presidenterna nöjde jag mig denna gången med de fem som är lättast att besöka vintertid, nämligen J.K. Paasikivi, Risto Ryti, Mauno Koivisto, Urho Kekkonen och Gustaf Mannerheim. Även K.J. Ståhlberg och Lauri Kristian Relander går att hitta på den nya sidan av Sandudds begravningsplats. I samband med besöket till fem presidentgravar funderade jag på olika statsministrars historiska roller, där finns bland andra Väinö Tanner, Harri Holkeri och Kalevi Sorsa i närheten av Rytis, Koivistos och Kekkonens gravar.

Idag råkade det sig att ganska många besökare försökte tyda Harri Holkeris namnteckning på gravstenen som pryds av en gyllene svan. Jag fick ett spontant tillfälle att agera guide för några slumpmässiga besökare och berätta om vem det var. Jag nämnde att Holkeri var i Finlands Banks direktion och just namnteckningen brukade förekomma, mer eller mindre slumpmässigt, på gamla sedlar under marktiden. Jag nämnde också hans fredsmäklarinsatser i konflikten i Nordirland, hans tid som talman i FN:s generalförsamling 2000-2001 och de svåra skador han fick när han överfölls av en knarkare i samband med ett besök till en närbutik i Kronohagen, vilket förmörkade den före detta statsministerns sista tid i livet.

Vid hjältegravarna hördes det från långt håll när studenterna sjöng Finlandia. Det kändes mycket berörande, precis som alla levande ljus vid Hjältekorset. Hjälteplatsen var fortfarande full av människor när jag kom fram dit och vid Mannerheims grav fanns det hela tiden någon som skulle lägga ett ljus till. Av en slump råkade jag samtala med en sverigesvensk besökare och ett par finländare i samma sällskap om marskalkens ättlingar i Finland, Sverige och annanstans i Europa. I det sistnämnda fallet berörde samtalet specifikt marskalkens två egna döttrar. Jag blev vänligt avtackad för en trevlig pratstund och kände mig riktigt väl till mods.

Det finns mycket att tänka på när det gäller de olika perioderna i Finlands historia och slumpmässiga händelser som kan vara livsavgörande. Men på självständighetsdagen är det också viktigt att blicka framåt, så att självständigheten bevaras för kommande generationer. Lätt har det inte varit de 105 åren som har gått och de senaste åren har med sina kriser varit mer utmanande än på länge. Framför allt hoppas jag att självständighetsdagen förblir något som förenar oss finländare och inte en festdag för marginella grupper som förespråkar våld och vill störta vårt demokratiska samhällsskick.