Också nordiskt samarbete har varit en viktig bakgrundsfaktor för Sannfinländarnas två byten av grupp. Först bytte man från ECR-gruppen till Gruppen Identitet och demokrati (ID) och nu byter man tillbaka från ID till ECR. En viktig anledning till bytet till ID år 2019 var att Sannfinländarnas närmaste nordiska bundsförvant valde ID, och önskan att sitta vid samma bord med närstående nordbor lockar även nu. Dansk Folkeparti (DF) bytte tillsammans med Sannfinländarna från ECR-gruppen till ID-gruppen för fyra år sedan och i dagsläget är det Sverigedemokraterna (SD) som lockar tillbaka till ECR.

Det var dåvarande partiledare Timo Soini som ursprungligen styrde partiet till ECR. På Soinis tid var Konservativa partiet från Storbritannien den bärande kraften i ECR tillsammans med polska Lag och rättvisa (PiS). Båda dessa partier tilltalade Finlands före detta utrikesminister Soini mycket starkt som samarbetspartners. Soini är känd som en anglofil supporter av fotbollsklubben Millwall och som katolsk abortmotståndare hade han genast hittat hem när han mötte företrädare för Lag och rättvisa. Under Soinis tid var inte SD med i ECR-gruppen, vilket var mycket viktigt. Jimmie Åkesson uppfattades som en problematisk person på den tiden på grund av SD:s nazistiska förhistoria och han var absolut inte någon som Sannfinländarna under Soini ville få draghjälp av.

År 2017 tog ytterhögerfalangen inom Sannfinländarna över partiet under ledning av Jussi Halla-aho. Partiet blev ett oppositionsparti och Soini tillsammans med de mer moderata ledarna i partiet utträdde ur partiet. De bildade det misslyckade och kortvariga partiet Blå framtid som kammade noll i riksdagsvalet 2019 och vad som var kvar av partiet imponerade inte nu heller i det senaste riksdagsvalet den 2 april.

Liksom före honom Soini åren 2009-2011, var Jussi Halla-aho samtidigt partiordförande och ledamot av Europaparlamentet 2017-2019. Det är något ovanligt i finländsk politik att man kan leda ett EU-fientligt parti från Bryssel och uppnå väldigt starka valresultat i valrörelser på hemmaplan. I valet 2011 gick Sannfinländarna framåt från 4 procent till 19 procent och det här åstadkom Soini från Bryssel. I valet 2019 fick partiet 17,5 procent trots att partiets toppskikt hade splittrats mitt itu två år tidigare och Halla-aho som då ledde partiet hade tillbringat de föregående fem åren i Bryssel.

Något EU-vänligare har Sannfinländarna inte blivit men i dagsläget är EU-motståndet trots allt mindre centralt för partiet än hur det var under Soinis tid. När Halla-aho och hans falang tog över partiet 2017, blev invandringsfientligheten den allt överskuggande frågan. För Soini före honom hade faktiskt EU-motståndet varit minst lika viktigt. Om Sannfinländarna kommer att medverka i framtida regeringar i Finland, är det högst sannolikt att de kommer att ha lättare att kompromissa i EU-frågor än i invandringsfrågor.

I Europaparlamentet stod Halla-aho Morten Messerschmidt från Dansk Folkeparti mycket nära. Att nordiskt samarbete har varit viktigt är en ofta förbisedd detalj i Sannfinländarnas historia. Att hitta rätt nordisk referensgrupp har varit svårt, inte minst för att Sverigedemokraterna uppfattades som allt annat än rumsrena. Sannfinländarnas historiska föregångarparti var det mitten- och agrarpopulistiska Finlands landsbygsdparti (FLP) som under ledning av Veikko Vennamo hade gått skilda vägar från den förr i tiden dominerande kraften på den finländska landsbygden, nämligen Agrarförbundet/Centern. Dansk Folkeparti har kommit till 1995 som en utbrytargrupp ur det skattepopulistiska parti, Fremskridtspartiet, som Mogens Glistrup grundade 1972.

I Dansk Folkeparti hade Sannfinländarna plötsligt en bundsförvant som hade en något liknande historia där kärntruppen hade gått en något liknande utveckling från en mer traditionell nordisk populism till modern främlingsfientlig högerpopulism. Morten Messerschmidt dömdes för övrigt 2021 till villkorligt fängelse efter att ha förskingrat konferensbidrag från EU och år 2022 blev han slutligen partiledare för DF. Men det har gått utför för DF i många år nu och de är ingen betydande spelare på den europeiska arenan. Annat var det 2019 när Halla-aho beslöt att Sannfinländarna byter från den mer respektabla ECR-gruppen till den mer högerradikala ID-gruppen när också DF bytte grupp. Bytet motsvarade i någon mån Sannfinlädarnas kliv högerut efter att Halla-aho ersatte Soini som partiledare.

Sverigedemokraterna hade anslutit sig till ECR år 2018 och har varit kvar där sedan dess. Då var de inte ännu ett parti som skulle ha kunnat locka Sannfinländarna att bli kvar i ECR-gruppen men den europeiska extremhögern har genomgått en omvälvning de senaste åren. Det var alltså till ID-gruppen Sannfinländarna styrde sin kos år 2019, tillsammans med DF. Där var en av de drivande krafterna det franska partiet Nationell samling under ledning av Marine Le Pen. Österrikiska Frihetspartiet, belgiska Vlaams Belang, italienska Lega Nord och tyska Alternativ för Tyskland hör också till profilstarka partier i ID-gruppen.

Anslutningen till ID-gruppen var något Halla-aho gick med på trots att han mycket väl visste att många av de tongivande partierna står Rysslands president Vladimir Putin politiskt nära. Halla-aho själv har länge haft en negativ inställning till Rysslands nuvarande ledning, snarast i linje med Lag och rättvisa i Polen, ett parti som blev kvar i ECR-gruppen. Timo Soini som står Lag och rättvisa nära var mycket besviken på grund av vad hans före detta parti gjorde och hade som sin prognos att en dag kommer Sannfinländarna att be om att tas tillbaka till ECR ”med tiggarstaven i hand”.

Rysslands anfallskrig i Ukraina gjorde det obekvämt för Sannfinländarna att sitta kvar i ID-gruppen. De europapolitiska frågorna hade inte varit så viktiga som förr och när det gäller invandringsfientlighet, hade t ex Alternativ för Tyskland varit ett parti som hade mycket gemensamt med Sannfinländarna. Men nu gällde det att hitta salongsfähiga bundsförvanter.

Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet i Sverige 2022 togs emot med glädje på Sannfinländarnas partibyrå. Då var inte partierna ännu med i samma grupp i Europaparlamentet, men för många finsknationalister kändes det att SD visade vägen till en valseger 2023. Det är svårt att säga hur viktigt det är av inrikespolitiska skäl för Sannfinländarna att vara ett systerparti till SD, men om man ser på det svenskspråkiga Österbotten kan man inte helt utesluta tanken att det kan vara gynnsamt för framtiden. För högerextrema svenskösterbottningar är det svårt att identifiera sig med finsknationalistiska Sannfinländarna, medan Jimmie Åkesson är något av en politisk rockstjärna även för sådana högervridna finländare som följer Sveriges TV-kanaler mer än Finlands TV-kanaler.

Riikka Purra bjöd Jimmie Åkesson till Helsingfors för att göra gemensam sak inför riksdagsvalet 2023. Budskapet var ungefär att stoppa invandringen innan Finland kommer att bli som Sverige. I alla dessa år hade Åkesson varit persona non grata på grund av SD:s historiska barlast och nu var det världens mest naturliga sak att just han skulle stå sida vid sida med ledare för ett parti som på allvar slogs om att bli Finlands största parti. Sannfinländarna slutade tvåa bara två mandat efter Samlingspartiet och nu hoppas Purra att få bli finansminister, bara tillräckligt många av de övriga partierna kan godkänna Sannfinländarna för att det blir en majoritetsregering. Blickarna riktas främst mot Samlingspartiet och Svenska folkpartiet. Få tror att Kristdemokraterna skulle ha någonting emot att sitta i samma regering med Sannfinländarna.

Om Dansk Folkeparti har blivit ointressant och betydelselöst som Sannfinländarnas närmaste nordiska vän, har Sverigedemokraterna fått en desto mer inflytelserik ställning. Men bytet till ECR handlar inte bara om det nordiska samarbetet och den nya nära relationen till SD.

Förr var det Tories från Storbritannien och Lag och rättvisa från Polen som var de två stora starka partierna i ECR. Tories passade perfekt för Soini som är mer moderat lagd, men inte så bra för Halla-aho, de är ju inte ens ett ordentligt ytterhögerparti om man jämför med vad det har blivit av Sannfinländarna efter 2017. Lag och rättvisa var också ett något problematiskt parti när Sannfinländarna leddes av en ateist i stället för en katolsk abortmotståndare.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är Lag och rättvisa återigen en självklar nära europeisk samarbetspartner för Sannfinländarna. De har en betydande maktposition som ledande regeringsparti i Polen, men det handlar inte bara om det inflytande man får när man har vänner i höga positioner. I framtida europeiska möten där Purra kommer att stå sida vid sida med polska ledare, är inte den första tanken att hur mycket kommer ett sådant europeiskt samarbete att skada möjligheterna till att appellera till kvinnor och sexuella minoriteter i Finland. För Soini var Lag och rättvisas linje inte något problem, eftersom han delade deras synsätt i många frågor. De senaste åren måste man ändå komma ihåg att med sådana portalfigurer som Purra, Laura Huhtasaari och Sebastian Tynkkynen är Sannfinländarna ett parti som har lyckats ta sig över 20-procentsstrecket inte minst för att synliga kvinnor och företrädare för sexuella minoriteter breddar partiets möjligheter att appellera utanför den gamla basen.

Huhtasaari var Sannfinländarnas presidentkandidat år 2018, partiets röstmagnet i EU-valet 2019 och nu senast i riksdagsvalet röstmagnet i Satakunta där partiet är synnerligen starkt. Tynkkynen identifierar sig som homosexuell och appellerar till unga väljare med TikTok- videor. Han var röstkung i Uleåborg som tidigare var ett starkt fäste för Centern.

På ett sätt kunde man alltså tänka sig att Lag och rättvisa inte är en helt oproblematisk partner för ett parti som vill vara mer än heteromännens parti. Men det var före Rysslands anfallskrig. Efter februari 2022 ses det polska maktpartiet främst som ett parti som resolut står emot Putins invasion och de ledande företrädarna för Polens regering tas emot i övriga EU- och Natoländer annars också som tillförlitliga partners när det gäller att stöda Ukraina. Visst är den negativa rättsstatsutvecklingen i Polen fortfarande en fråga för många politiker i Bryssel, men knappast något som stör Sannfinländarna.

En annan utveckling gör dessutom ECR-gruppen mer lockande för Sannfinländarna i deras nuvarande, mer högervridna form. Brittiska Tories, som inte ens räknas som ytterhöger men hörde till samma referensgrupp på Timo Soinis tid, är borta tack vare Brexit. Framfarten av det postfascistiska Italiens bröder (FdI) som ett av de stora partierna i ECR-gruppen utökar attraktionskraften ur Sannfinländarnas perspektiv.

Italiens premiärminister Giorgia Meloni är den största politiska rockstjärnan i ECR-gruppen, större än Jimmie Åkesson som leder ett stödparti till Moderaterna i Sverige. I Meloni har Purra någon som kan visa vägen hur man handskas med regeringsmakten. En av ECR-gruppens två gruppledare är sedan länge Ryszard Legutko från polska Lag och rättvisa, men den andra gruppledarställningen har de senaste åren hört till Italiens bröder.

Raffaele Fitto från Italiens bröder var en av två gruppledare för ECR-gruppen i Europaparlamentet 2019-2022. (Foto: Europaparlamentet/Wikimedia Commons)

Italiens nuvarande Europaminister Raffaele Fitto var gruppledare för ECR mellan 2019 och 2022, tills han blev minister och lämnade Europaparlamentet. De ledande politikerna i Italiens bröder är mycket eftertraktade i ytterhögerkretsar efter den stora valsegern 2022 och med dem kan Sannfinländarna nu dryfta Europapolitik med. Fitto efterträddes 2022 som gruppledare av Nicola Procaccini, före detta borgmästare i Terracina i provinsen Latina sydost om huvudstaden Rom.

I ECR finns det företrädare för många olika slags partier men högerpopulism är en gemensam nämnare för gruppen i dess nuvarande omfattning. De viktigaste partierna är Lag och rättvisa och Italiens bröder, men också det spanska extremhögerpartiet Vox, Sverigedemokraterna och Medborgardemokraterna (ODS) från Tjeckien är av betydelse.

Efter Brexit kan man kanske se att Medborgardemokraterna under ledning av Tjeckiens premiärminister Petr Fiala är att parti som närmast representerar den tradition som Brittiska Tories företrädde som dominerande parti i ECR-gruppen. Medborgardemokraterna grundades av Tjeckiens före detta president Václav Klaus, en stor beundrare av Margaret Thatcher, vars ideologi blev känd som klausism. Man kan sammanfatta klausismen som en ideologi bestående av EU-motstånd, klimatförnekelse, homofobi, invandrarfientlighet och inte minst en orubblig tilltro till den fria marknaden där det thatcheristiska arvet syns allra tydligast. Det är nyliberalismen som Medborgardemokraterna starkast identifierar sig med i Václav Klaus politiska arv när de står för vad som har kommit att kallas klausism utan Klaus.

Det blir intressant att se om Tjeckiens premiärminister Petr Fiala fortsättningsvis kommer att känna sig hemma i ECR-gruppen nu när brittiska Tories har försvunnit och är inte med i nästa års valrörelse. Men åtminstone än så länge får Purra sällskap av statsbärande partier i Tjeckien, Italien och Polen samt Sverigedemokraterna som förra året undertecknade Tidöavtalet med de partier som bildade Sveriges nuvarande regering.

När Sannfinländarna lämnade ID-gruppen bakom sig, lämnade de en del sådana ytterhögerpartier bakom sig som är alltmer utrikespolitiskt isolerade på grund av kopplingarna till Putins Ryssland. Purra har ambitioner på att bli en spelare på det europeiska planet och det lyckas betydligt bättre i en grupp där åtminstone några av de nya systerpartierna är i regeringsställning.