51 procent av de svarande höll med påståendet, medan 43 procent var av motsatt åsikt. Men det viktiga är inte vad vi vita majoritetsfinländare tror att är verklighet, utan de rasifierades egna erfarenheter.

År 2018 visade EU-undersökningen Being Black in the EU, att av tolv slumpmässigt utvalda länder i Europa, så är Finland det land där svarta får utstå mest trakasserier och rasistiskt våld. Undersökningens resultat fick i sin tur Diskrimineringsombudsmannens byrå (DO) att förra hösten samla in vittnesmål om diskriminering bland mörkhyade personer i en enkät på nätet. 67 procent av de svarande uppgav att de har upplevt diskriminering eller rasism i skolvärlden (och mer än en fjärdedel har utsatts för fysiskt våld). I arbetslivet är siffran 60 procent. En femtedel säger sig ha blivit föremål för etnisk profilering av polis eller väktare.

De vanligaste brotten där ett hatmotiv förekommer är misshandel, ärekränkning och olaga hot. 61 procent av offren väljer ändå att inte anmäla vad de utsatts för och bara uppskattningsvis tio procent av hatbrotten beräknas således komma till polisens kännedom. En orsak till att brotten inte anmäls i högre grad förmodas tragiskt nog vara att offret helt enkelt inte tror att en anmälan kommer att leda någonvart.

Det är däremot inte aggressiva påhopp på stan som uppges utgöra det största problemet, utan den mer osynliga, strukturella rasismen som är svårare att känna igen och som många av oss överhuvudtaget inte vill erkänna att existerar. Men i DO:s rapport framgår tydligt att det är just den strukturella rasismen som är det största problemet. Det handlar om invanda mönster som gör att mörkhyade konstant har sämre förutsättningar i skolan och i arbetslivet. Svarta flickor berättar till exempel om hur de under elevhandledningen i skolan rekommenderas att söka sig till låglöneyrken inom vården, en bransch som svarta personer mycket riktigt är överrepresenterade inom.

Mörk hy tycks också leda till att man misstänkliggörs för brott i högre grad. Att shoppa kläder som mörkhyad kan ofta vara synonymt med att ha någon ur personalen som mer eller mindre diskret följer efter en i butiken.

När DO lade upp sin enkät märkte de snart flera försök att manipulera undersökningen. Spåren ledde till högerextrema kretsar på nätet och en tjänsteman som blev måltavla för kampanjen och fick bland annat motta hatpost. Aktioner som inte kan tolkas som något annat än klara försök att tysta ner vittnesmålen om rasism i Finland.

Även om de flesta finländare inte tar till extrema metoder för att tysta ner dem som utsätts för diskriminering och hatbrott, så är det ändå tydligt att det är ett ämne som många helst skulle vilja sopa under mattan. I stället bortförklarar och ursäktar många rasismen med att det rör sig om enstaka fall, att offret inbillar sig eller är överkänslig och att strukturell rasism helt enkelt är något konstruerat.

Men varför är vi så obekväma med att erkänna att det finns problem med rasism också i Finland? Vår nationella självbild kan väl inte vara så skör och osäker att den går sönder av en diskussion? I själva verket visar det faktum att vi aldrig behövt fundera på och ta ställning i de här frågorna på det oerhörda privilegium vi vita majoritetsfinländare besitter. För oss må det vara en icke fråga, men alla har inte den lyxen.

Om vi på riktigt vill kalla oss för antirasister och visa solidaritet med dem som utsätts för rasism så krävs det att vi går från ord till handling. Ett första steg kan vara att bättre lyssna på dem som utsatts för diskriminering och rasism, att välja att tro på dem och inse att vi i det här fallet inte har tolkningsföreträde.