Mats Lagerstam har jobbat på många ställen i Finland och dessutom utomlands. De sista fjorton åren innan sin sjukpensionering den 1 maj 2019 var han stationerad på Raseborgs polisstation i Ekenäs där han bland annat var ansvarig för brottsutredningar och sedan 2010 som stationsförman. Som pensionär har han valt att föra ett aktivt liv. Till hans viktigaste uppdrag hör att vara första vice ordförande för Raseborgs stadsfullmäktige. Dessutom är han ordförande för Ekenäs socialdemokrater.

I juni 1994 hörde han till de tio finländska FN-poliser som sändes till Zagreb i Kroatien och därifrån vidare till Bosnien och Hercegovina i det forna Jugoslavien. Det jugoslaviska inbördeskriget hade nämligen eskalerat så att först blev Slovenien självständigt, sedan Kroatien varefter också Bosnien och Hercegovina ville uppnå självständighet.

– Det var då det uppstod krig mellan muslimer, kroater och serber. Det gick så långt att grannar som dittills levt tillsammans i fred började skjuta på varandra, konstaterar Lagerstam.

Sammanlagt cirka tvåtusen obeväpnade FN-poliser från hela världen sändes då till ex-Jugoslavien. På plats fanns även ett betydligt större antal FN-soldater.

– Meningen var att vi skulle ersätta den lokala polisen. Det enda som krävdes var att poliserna skulle kunna engelska och köra bil. Det gjorde poliser i alla fall från de nordiska länderna. Men det fanns också poliser från mera avlägsna länder som varken kunde köra bil eller engelska. Jag anser att det var fel av FN att sända obeväpnade poliser för det hela fungerade inte alls därför att här var vapen det enda som gällde, anser Lagerstam bestämt.

Hans första placeringsort blev staden Korenica i Kroatien nära gränsen till Bosnien och Hercegovina.

– I Korenica var det många invånare som flyttade fram och tillbaka på grund av kriget. Efter sex veckor sändes jag till det som kallades sektor Öst i Kroatien nära gränsen till Serbien. Där blev jag stationschef i en by som heter Dalj nära staden Vukovar.

Lagerstam minns hur FN-poliserna i Dalj bodde hos privata hyresvärdar som i många fall också lagade mat åt dem. För den lokala befolkningen var det en viktig inkomstkälla.

– Då Nato bombat ett flygfält flyttade poliserna inom hela sektorn i väst in hos FN-soldater. När vi efter någon vecka kom tillbaka så kunde vi se hur den serbiska armén tagit allt de kunde med sig från polisstationerna, möbler, teknisk utrustning osv.

Mönstret känns bekant från dagens Ukraina.

Efter det Mats Lagerstam varit chef i Dalj blev han skickad till den bosniska huvudstaden Sarajevo där han blev en Operating Officer.

– Då jag kom till Sarajevo fungerade en rysk major som stationschef. Men när hans kontrakt efter en tid löpte ut blev jag chef för polisenheten i hela Bosnien och Hercegovina.

Men det var ingen lätt tid i Sarajevo. Lagerstam minns hur svårt det var att kommunicera.

– Vi hade ingen säker fax, radio och inga telefoner som skulle ha fungerat när vi försökte kommunicera med FN-polisernas högkvarter i Zagreb. Våren 1995 flög det dagligen tusentals granater in i staden som serbiska prickskyttar avfyrade från de omgivande bergen. Isynnerhet huvudgatan, också kallad Sniper Alley, med sin spårvagnslinje var speciellt hårt utsatt. Den ena förbindelsen in och ut från Sarajevo var en tunnel som gick under flygplatsen, och den andra en osäker rutt över Ingmanbergen.

En av sina mest dramatiska händelser under den här tiden upplevde Lagerstam en natt i Sarajevo.

– Jag övernattade på polisstationen då jag mitt i natten blev väckt av en norsk FN-polis som berättade att två poliser, båda irländare, blivit utsatta för gevärseld längs nämnda Sniper Alley. Den ena dog, medan den andra opererades och överlevde.

En annan händelse som fastnade i minnet var när Mats Lagerstam lyckades få audiens hos den serbiske presidenten Slobodan Milošević i Belgrad.

– Jag hade redan en färdig tid med Milošević och stod på flygplatsen i Zagreb och väntade på ett FN-flyg till Belgrad.

– Då kom högsta polischefen som var från Norge till mig och undrade vad som hände. Jag berättade om händelserna med irländarna och att två holländska FN-poliser i Srebrenica och en svensk, en dansk och en portugis i Gorazde inte tilläts lämna området och att jag därför skulle försöka förhandla dem fria.

– Norrmannen blev alldeles blek och sade att han förbjuder mig att resa till Belgrad. Så blev det också, säger Lagerstam.

Han anser att detta igen var ett bevis på att de på högkvarteret i Zagreb inte visste vad som skedde runt om i Bosnien. Efter detta reste han inte heller tillbaka till Sarajevo utan utnämndes till chef för logistiken i missionen.

I mitten av juli 1995 var Lagerstams mission över. Samtidigt blev det klart för omvärlden vad som hade skett i och runt Srebrenica.

– Där hade serber samlat ihop över 8 000 muslimska män och ungdomar. Alla hade mördats och ännu i denna dag vet man inte var alla offer finns. I Srebrenica finns idag en gravgård med över 8 000 vita minnesmärken, berättar Lagerstam.

– Under åren har jag blivit mer och mer övertygad om att tidigare nämnda poliser på sätt och vis hölls som gisslan då serberna förberedde massakern i Srebrenica. Hade de fått röra sig fritt skulle de också ”ha sett för mycket”. Det var ju en obegriplig handling. Att detta kunde ske berodde delvis på ett dåligt fungerande FN, säger Lagerstam.

Han påminner om att ett stort antal muslimer hade sökt skydd hos holländska FN-soldater i Srebrenica.

– Av någon obegriplig orsak överläts dessa muslimer åt serberna. Detta har kostat Holland stora summor, konstaterar Lagerstam.

Han har därför otaliga gånger frågat sig om grymheterna i Srebrenica hade kunnat undvikas om han skulle ha fått träffa president Milošević cirka två månader tidigare.

– Men det kommer jag aldrig att får svar på, suckar han uppgivet.

När Lagerstams mission blev slutförd var han i juli 1995 åter i Finland.

När han blickar tillbaka på dessa dramatiska och hemska år konstaterar han att priset blev enormt med tanke på alla de tiotusentals människor som sköts ihjäl, våldtogs, misshandlades och som fördrevs från sina hem eller fick dem förstörda. På den punkten menar han att alla var lika grymma när det begav sig oberoende om de var serber, kroater eller muslimer. Ungefär 135 000 människor förlorade livet i detta jugoslaviska inbördeskrig.

Han säger att han ofta tänkt på de kvinnor som efter att ha våldtagits blev gravida.

– De blev sedan utstötta av sina egna släktingar och hade ingenstans att ta vägen. Många av kvinnorna tog livet av sig. Jag minns också den lastbil fullastad med serbiska flyktingar som blev utsatta för stenkastning av hatiska kroater. Isynnerhet kommer jag ihåg den gamla serbiska kvinnan som fått en sten i pannan och som blödde svårt.

Men det fanns dessbättre också ljuspunkter.

– Som obeväpnade FN-poliser i uniform lyckades vi vinna lokalbefolkningens förtroende när de förstod vilka vi var. Vi hade också alltid en tolk med oss.

Mats Lagerstam säger att han ofta undrat hur ett så grymt krig som det jugoslaviska inbördeskriget överhuvudtaget var möjligt mitt i det civiliserade Europa. Och Ukraina som han besökte som valobservatör år 2017. Allt gick städat och korrekt till. Det fanns ingenting att klaga på.

– Nu ser vi vilka grymheter som de ryska ockupanterna gjort sig skyldiga till i Ukraina. Tyvärr är jag illa rädd för att det gamla talesättet stämmer – att människan är det grymmaste bland alla djur.

Henrik Helenius