McCarthy var såpåss tillmötesgående gentemot den upproriska republikanska extremhögern att han lyckades till sist bli vald. Det räckte för ytterhögern att de fick visa att de är tungan på vågen och att McCarthy måste vända sig till Demokratiska partiet om han vill få någonting igenom utan dem. Det skulle en talman vanligtvis förstås göra, söka samförstånd över partigränserna men läget mellan de två partierna i USA är såpass infekterat att det troliga är att McCarthy även i fortsättningen kommer att ge eftergifter åt den republikanska ytterhögern.

Frustrationen var stor under fredagkvällen när McCarthy hade misslyckats med att bli vald i den fjortonde omröstningen. Det verkade sannolikt att följande omröstning skulle hållas först efter veckoslutet. Sedan kom en av ytterhögerns mest ökanda profiler, Matt Gaetz från Florida, till McCarthy och frågade efter en till omröstning som räckte till midnattsstunden när fredagen gick över till lördag. Donald Trump hade ringt till Gaetz och Andy Biggs och ville få ett slut på processen.

I den avgörande omröstningen röstade Gaetz, Biggs, Lauren Boebert, Eli Crane, Bob Good och Matt Rosendale “närvarande”, dvs. blankt. Under processen hade Gaetz gjort det gällande att McCarthy inte förtjänar att bli talman enligt hans åsikt.

Kongressledamot Matt Gaetz 2022. Den skandalomsusade republikanen från Florida har suttit i representanthuset sedan 2017. I det utdragna talmansvalet fick Gaetz en stor del av uppmärksamheten, inte minst tack vare ett telefonsamtal från Donald Trump som påskyndade processen. (Foto: Gage Skidmore/Wikimedia Commons)

Demokraten Hakeem Jeffries blev minoritetsledare i representanthuset. I talmansvalet fick han det odelade stödet av kongressledamöterna från det egna partiet. En annan väg till talmansposten hade varit för McCarthy att försöka få tillräckligt många demokrater att rösta blankt och på det sättet inte behöva förhandla med de mest extrema republikanska ledamöterna. Det politiska klimatet i USA är såpass polariserat att blidka ytterhögern var exakt vad McCarthy föredrog. Nu håller han sig på god fot med Donald Trump när det blev inga eftergifter till demokraterna och stora eftergifter till ytterhögern.

En vändpunkt i relationerna mellan McCarthy och Trump skedde efter stormningen av Capitolium den 6 januari 2021. Medan stormningen pågick, ringde McCarthy Trump och uppmanade presidenten att kräva att den anstormande folkhopen går hem. Det var uppenbart att McCarthy ansåg Trump personligen ansvarig för stormningen. Samtalet var förgäves och medan McCarthy inte var beredd att direkt stöda avsättandet av Trump en kort tid före presidentperiodens slut, var han ännu en vecka efter den 6 januari av den åsikten att stormningen var “odemokratisk, oamerikansk och kriminell”. Två veckor senare besökte McCarthy Trump som inte längre var president men utövade fortfarande ett stort inflytande över en stor del av den republikanska gruppen i representanthuset. Från och med det mötet har McCarthy signalerat ingenting annat än ödmjukhet och lojalitet i sina förehavanden med Trump och den upprörda stämningen under och strax efter stormningen är ett minne blott.

Det har blivit uppenbart att McCarthy och Trump behöver varandra. När partiet valde McCarthy till talmanskandidat, tog Trump offentligt ställning för honom. Efter tre misslyckade omgångar i representanthuset, tog Trump igen ställning för McCarthy. När det inte fungerade, var det många kommentatorer som var beredda att dra den slutsatsen att Trump inte längre var någon auktoritetsfigur för sådana som Andy Biggs och Matt Gaetz. Revolutionen äter upp sina egna barn och så vidare.

Sist och slutligen var det Trumps aktiva ingripande som garanterade att ingen enda republikan röstade emot McCarthy i den avgörande omröstningen. Det kan mycket väl vara att det är minnena från stormningen av Capitolium som gjorde att de sex mest extrema gestalterna inom ytterhögern helt enkelt inte kunde rösta för en person som ursprungligen hade fördömt kuppförsöket. McCarthy har ändå blidkat Trump såpass mycket och erbjudit såpass många eftergifter åt ytterhögerfalangen att de sex extremisterna kunde gå med på att rösta blankt och på det sättet släppa fram McCarthy.

Talmansporträttet av William Pennington målades av Joseph Lauber (1855-1948). Porträttet beställdes 1911 hela 49 år efter Penningtons död när representanthuset kom fram till att man ville ha en oljemålning föreställande varje talman, också de historiska talmän som fattades i porträttsamlingen. (Foto: USA:s representanthus/Wikimedia Commons)

Senast som det krävdes fler än nio omröstningar att välja en talman i USA var i årsskiftet 1859-1860, i det sista talmansvalet före inbördeskriget. William Pennington från New Jersey blev då historisk som den första talmannen från det moderna Republikanska partiet. Den gången krävdes det 44 omröstningar, den tredje högsta siffran i representanthusets historia. Pennington var talman från februari 1860 till mars 1861. Den första omröstningen hade hållits i december 1859 och hela processen tog över åtta veckor. Redan den 12 februari 1862 dog han av en oavsiktlig överdos av morfin, ett knappt år efter att han hade lämnat posten som talman, mitt under brinnande inbördeskrig. Ett omval av Pennington som talman hade aldrig kommit i fråga eftersom han tappade sitt mandat i representanthuset. Konstitutionen förutsätter inte att talmannen är en ledamot av representanthuset, men hittills har varje talman varit ledamot.

Efter det utdragna talmansvalet 2023 ser topp fem ut på följande sätt.

Den mest utdragna processen var valet av Nathaniel P. Banks från Massachusetts som representerade det främlingsfientliga partiet Knownothings. Valet krävde 133 omröstningar från december 1855 till februari 1856.

På andra plats finns valet av demokraten Howell Cobb från Georgia som tog 63 omröstningar i december 1849. Cobb blev 1861 historisk som ordförande för Amerikas konfedererade staters provisoriska kongress. Cobb hade varit USA:s finansminister 1857-1860 och förespråkade behållandet av unionen så länge han själv var minister. Först efter att ha avgått som minister blev Cobb en av de ledande pådrivarna av sydstaternas utträde ur USA.

På tredje plats är alltså republikanen William Pennington från New Jersey från det sista talmansvalet före inbördeskriget. Det utmärkande för alla i topp tre är att ingen av dem fick fortsätta som talman efter följande kongressval.

På fjärde plats finns valet av John W. Taylor från delstaten New York år 1822 som krävde 22 omröstningar. Han företrädde dåvarande Republikanska partiet som historikerna kallar Demokratisk-republikanska partiet, inte minst för att partiet är föregångare till nuvarande Demokratiska partiet som grundades av Andrew Jackson 1828. Valet av Taylor är det enda tillfället där valet av en ny talman mitt i en tvåårig mandatperiod för representanthuset har krävt fler än en omröstning. Henry Clay avgick som talman 28 oktober 1820 och valet av Taylor stod klart 15 november. Inte heller Taylor fortsatte som talman efter följande kongressval, men han fick vara talman på nytt 1825-1827.

Nu finns alltså republikanen Kevin McCarthy från Kalifornien som nummer fem på listan efter årets talmansval som krävde 15 omröstningar.