Min färd i rörelsen är en artikelserie med historier ur Jacob Södermans liv. ABL publicerar en del per vecka fram till mitten av mars.

Att jag blev medlem i partiet syntes inte i offentligheten. Det skedde i det tysta.

Unto Niemi på partibyråns forskningsavdelning satte upp en arbetsgrupp för att göra ett kriminalpolitiskt program med mig som ordförande.

Vid ett besök på juridiska fakulteten pekade Per Lindholm, en studiekamrat, på en man i korridoren. Det är Olavi Heinonen, assistent i straffrätt, han är sosse. Där får du en bra sekreterare.

Jag gick fram till Olavi. Han berättade att hans pappa var chefredaktör för en arbetartidning i Kymmenedalen. Han blev sekreterare och satte mycket energi i programarbetet. Utan honom skulle det knappast ha blivit av.

Det godkändes på partikongressen i Åbo 1969 och fick mycket publicitet. K. J. Lång blev överdirektör för fångvården 1970. Det påskyndade reformen.

Då styrelsen inte känner till ens partibok

Jag trivdes som lärare i socialrätt på Soc&kom (Svenska social- och kommunalhögskolan), men sökte dock jobbet som direktör för Finlands svenska landskommunernas förbund.

Efter något år på Esbo köpings kansli hade jag jobbat där som jurist,  år 1965, men efter några månader flyttade jag till Soc&kom som lärare i socialrätt.

Förbundet leddes nämligen av en gammal jurist och attityden var passiv. Kommunerna var missnöjda. Förbundsdirektören besökte kommunerna sällan, Österbotten knappast alls.

Styrelseordföranden Bertel Lindh, tidigare lantbruksminister och ledare för lantbruksproducenterna i Nyland vill ha en förändring: ”Nya kvastar sopar bäst”.

Troligen hade rektor Magnus Kull och Bertel Lindhs dotter, som studerade till socionom, lagt ett gott ord för mig.

Så jag blev hans förslag till “ny kvast”. Styrelsen hade en klar SFP-majoritet. Några av medlemmarna var betänksamma. Jag hade skrivit radikala artiklar i Vbl och Hbl om socialvården. Ny vänster?

Styrelsen hade två socialdemokratiska medlemmar, Pentti Vuorinen från Pojo och Arthur Blomster från Dragsfjärd, dugliga kommunalmän båda två. De ansåg att ordförandens kandidat var alldeles för ung.

Då tvekade majoriteten inte längre. Jag blev vald.

Efter mötet, på gatan, gratulerade folkdemokraten Georg Backlund, Närpes, Vuorinen och Blomster: ”Ni har just valt en socialdemokrat att leda förbundet”.

Vi spelade fotboll med Roy Wenman, också från Närpes. Han visste om mitt val av parti. Han hade smått försökt värva mig till folkdemokraterna, vilket Backlund kände till.

Bertel Lindh fick säkert förklara sig för SFP:s ledning när sanningen kom fram.

Han tog aldrig upp det med mig. Efter en tid samarbetade vi intensivt. För mig var han en skicklig ordförande och enormt fin talare. Han hade varit frikyrkopredikant i Norra Österbotten.

Samarbete över språkgränsen

Jag började besöka kommunerna, speciellt i Österbotten, regelbundet. Personalen på byrån var kunnig och aktiverades av nya initiativ.

Vi förnyade Kommuntidningen. Vi inledde förhandlingar om samarbete med Maalaiskuntien liitto, som hade sakkunskap och hand om produktion av allt material som kommunerna behövde, blanketter och infobroschyrer.

Till slut flyttade vi till deras hus och arbetade som deras svenska avdelning. Förbundet var som organisation dock lika självständig som förr med egna beslutande organ.

Förbundet hade en representant i alla statskommittéer som förberedde reformer som gällde kommunerna. Förbundets representant hördes som sakkunnig i riksdagen. Jag arbetade hårt och satt mig in i nya frågor. Mitt i allt var jag en ”expert” på allt mellan himmel och jord. Vad jag inte visste upplyste mina finska kollegor på Maalaiskuntien liitto mig om. Inom socialvården var de ofta av annan mening, de höll mera på kommunens ekonomi.

Kommunkartan ritas om

Offentligt var jag ju inte politiskt aktiv. I praktiken ville partiet dock ha mig med i sin kommunalpolitiska arbetsgrupp. Det kom att betyda till exempel att skärgårdens frågor mitt i allt beaktades bättre i det stora partiet.

Vi fastställandet av en nya kommunindelning 1970 stödde socialdemokraterna i den beredande delegationen att Björkö, Replot, Kvevlax och delar av Solf bildade svenskspråkiga Korsholm kommun. Så undvek vi från förbundets del att det finskspråkiga Vasa tog över dem alla.

Likaså kvarstod Dragsfjärd (som Hitis frivilligt fusionerats med) som egen kommun. Man undvek sammanslagning med Kimito den gången.

I gengäld röstade jag för det nya Villmanstrand och Kotka som slukade sina grannkommuner. Litet inkonsekvent förstås, men applåder av de egna.

Tiden inom landskommunernas förbund gav mig mycket sakkunskap, nya vänner och en god bild av människorna i Svenskfinland, Åland inberäknat. Jag lärde mig att uppträda som sakkunnig i riksdagen.

När lagförslaget om bärkraftsklassificering behandlades i riksdagen försökte jag få skärgårdsförhållanden till en grund att sänka bärkraftsklassen med två. En socialdemokrat i riksdagsutskottet påpekade att dessa kommuner i regel har lågt skattöre, kunde det inte höjas? Jag visade på det snäva skatteunderlaget, bara sjömän, färj- och fyrpersonal och några till. Jag hänvisade också till den svaga kommunala servicen: ”För det skatteöret får de närmast bara frisk havsbris!”

Lagförslaget ändrades i förmån för skärgårdskommuner.

Resan fortsätter…

Dessutom fick jag goda kontakter med landsbygdens politiker, centerpartisterna, och blev en rödmyllepolitiker.

Roy Wenman beskyllde mig i all vänlighet för att ha ett ”bonden Paavo komplex”.

Mina krigstida somrar i Björköby hade gett mig en övertygelse att hjälpa skärgårdens, landsbygdens människor.

Nya äventyr väntade efter landskommunernas förbund.

Bertel Lindh gav mig i uppdrag att åka till Dalsbruk och gratulera Artur Blomster på hans 60-årsdag.

Jag skulle ta upp Pentti Vuorinen i bilen i Pojo. När jag kom fram till Vuorinens adress, ett hus med äppelträd i blom på gården, ringde jag på.

Ett bi satte sig på min näsa och det brände till.

När Vuorinen, metallare i Billnäs bruk, öppnade dörren hade min näsa svällt upp. Jag måtte ha sett ut som en cirkusclown.

Jag var olycklig. ”Inte kan jag komma till en födelsedagsfest med en sådan här näsa.”

– Jaha, sa Pentti och försvann in till sig. Om en stund kom han ut med en flaska Pöytäviina och en bomullstuss.

Så smorde han min näsa med starksprit. Svullnaden försvann som om man släppt ut luften ur en ballong. Han satte bort flaskan.

– Nu åker vi, sa han.

Så åkte vi iväg mot Folkets hus i Dalsbruk och Blomsters fina födelsedagsfest.

Jag förstod stilla vad ordet kamrat betyder. Snabb hjälp, nästan oförmärkt, i bråda situationer.

– Har du varit i Dalsbruk förr? frågade Pentti.

– Det är första gången, sa jag utan en aning hur viktigt huset skulle bli för mig framöver.

Jacob Söderman