Monika flyttade senare hem till min familj för att börja realskolan. Ganska snart blev hon allvarligt sjuk i leukemi. Monika dog efter några månader. Och jag förstod ingenting. Hade detta varit ett sommarprat i Radio Vega, skulle jag ha spelat Tommy Steeles ”Singing the Blues”, för Monika i himlen.

Min kära fru är något av en tidsoptimist. Jag brukar ofta få vänta på henne. Och då händer det ofta att jag med glimten i ögat säger ”Jag har väntat på Dig i hela mitt liv!”

Den väntan började i Båstad, en semesterort på västkusten, när jag var 14 år. Mina kompisar och jag hade cyklat dit och tältade på en campingplats. Stämningen var fylld av semesterförväntningar och hopp om romantik. Många pinglor trippade omkring och vi hörde Elvis Presley sjunga ”You look like an angel, you walk like an angel, talk like an angel”… Den låten passade bra i det sammanhanget. Men jag förstod inte fortsättningen på sången ”but you’re a devil in disguise”. Jag slog upp ”disguise” i min ordbok, när jag senare kom hem, och blev så besviken – ”en förklädd djävul”!

När vi i pojkgänget blev 15 år började vi köra moped. Medan våra skolkamrater lyssnade på The Beatles och The Rolling Stones, började vi lyssna på dixielandbanden Papa Bue’s Viking Jazzband, Acker Bilk and his Paramount Jazz Band, The Big Chris Barber Band m.fl. På sommaren for vi till den danska ön Bornholm med våra knattrande mopeder. Melodin som hördes där var Louis Armstrongs ”Hello Dolly”, som anknöt till väntan och längtan efter Henne. Vi hade många roliga äventyr. Vi träffade några söta danskor. För en av dem sjöng jag The Beatles-låten ”All My Loving”: ”Close your eyes, and I’ll kiss you, tomorrow I’ll miss you”…

Två år senare bytte jag fokus. Jag väntade fortfarande och sökte Henne, men nu blev Jesus ord ”Sök först Guds rike, och allt detta andra ska tillfalla er” viktigt. Jag lyssnade på tradjazz, som uttryckte olika känslor, både glädje och sorg. Papa Bue’s Viking Jazzband spelade ”Am I blue?”, vilket vilket passade bra till min halvdeppighet. Jag lyssnade också via min rullbandsspelare på Swingle Singers’ Jazz Sebastian Bach som öppnade vägen in i den klassiska musiken, speciellt barocken.

Protestsångaren Joan Baez tolkade också mitt engagemang för fred i världen. Det var hon som gick med Martin Luther King i den stora marschen för afroamerikanernas rättigheter i USA. ”Tonight I had the strangest dream”… sjöng hon. 50 år senare när jag på nytt började lyssna på Joan Baez slogs jag av att Henne som jag väntat på, hade ett liknande utseende som Joan Baez…

Sommaren 1966 var jag i Österrike med en kristen ungdomsorganisation. Då hördes i radion gospelsången ”Oh happy day, when Jesus washed my sins away”. Jesus hade nu blivit mer betydelsefull för mig. Jag hade beslutat att jag vill följa honom, oavsett vart Han leder mig. Därför var jag i Österrike för att berätta om honom.

Efter studentexamen och vapenfri tjänst i Sveriges viktigaste vikingastad Birka, på Björkö i Mälaren, hamnade jag 1969 i en nystartad bibelskola på Krokstad herrgård i Värmland. Efter att ha haft flera korta flickvänsrelationer beslutade jag att jag inte skulle försöka ”få ihop” det med någon flicka, trots den väntan som jag bar innerst inne.

Det gick si så där. För där fanns Hon! Jag försökte olika metoder i relation till Henne, som kompis, klasskamrat eller genom att försöka undvika Henne. Till sist fick jag acceptera att jag var kär. Och en majdag kom hon förbi den bänk, där jag satt. Hon gick längst bort från mig till en annan bänk. Nu eller aldrig! Jag tog mod till mig och gick försiktigt fram och satte mig bredvid henne och frågade: ”Har Du talat med Gud om Dig och mig?” Från den dagen, 27 maj 1970, går vi hand i hand.

På hösten for jag utomlands för ett år. Under det året hade vi möjlighet att lära känna varandra genom att skriva massor av brev, som skickades med flygpost. Innan det nya skolåret skulle börja friade jag till henne vid en havsstrand. ”Det är väl oundvikligt” var hennes svar. Jag fick vänta lite till. Men några månader senare fick jag ett helhjärtat ”ja”. Den 27 november 1971 bytte vi förlovningsringar. I dem finns ingraverat våra namn och Psaltaren 33:22 ”Din nåd vare över oss, såsom vi hoppas på Dig!”

Lite mer än ett halvår senare, på midsommarafton den 23 juni 1972 vigdes vi i en metodistkyrka av en missionspastor. Vigseln började med att församlingen sjöng ”Dig tillhör äran, o Guds rena lamm” med musik av Händel. Hela natten hade jag dessförinnan stavat på vad jag skulle säga ”Till tecken på och löfte om vår beständiga kärlek och oföränderliga trohet ger jag Dig denna ring”. Hon som jag väntat på tog emot ringen och löftet med samma ord.

Om du ber mig ge ett enda ord, som är hemligheten till vårt 53-åriga äktenskap, så svarar jag: Gud. Enligt Duke Ellington och Alice Babs är Gud ”a three-letter word for love. And love is a four-letter word for God.”

Tillsammans med mig har Hon lärt sig att tycka om traditionell jazz. Gospel och klassisk musik gillade Hon sedan tidigare.

Nurförtiden börjar vi ofta dagen med att be tillsammans. Vi börjar med att sjunga ”Din trofasta kärlek aldrig oss lämnar. Din barmhärtighet den kan aldrig ta slut, den är ny varje morgon. Stor är Din trofasthet.”

Jag har också mer och mer börjat uppskatta vilken förunderlig förmån det är att dela livet med Henne, som jag väntat på. Och som jag fortfarande då och då får vänta på…

Låt mig avsluta med mitt livs melodi, en gammal tradjazzlåt: Låt mig vandra nära dig!

Just a closer walk with Thee,

Grant it, Jesus, is my plea.

Daily walking close to Thee,

Let it be, dear Lord, let it be.

Just a closer walk with Thee,

Grant it, Jesus, is my plea.

Daily walking close to Thee…

When my feeble live is o’er

Time for me will be no more;

Guide me gently, safely o’er

To Thy kingdom shore, to Thy shore.