Ett starkt sådant semesterminne handlar för mig inte om en het julidag i Östergötland, mitt under fotbolls-VM i USA 1994. Jag och mina döttrar tog fram en boll på den egna gräsplätten. Vi leker att vi är Henke Larsson, Martin Dahlin och Tomas Brolin. Vi passar bollen, skrattar och skjuter iväg lösa skott; saknar målis. På nätterna svettas vi vuxna när vi kollar Sveriges spännande väg till brons i fotbolls-VM i USA. En het sommar, då som 2018 och i år

Ett annat tydligt minne är när jag i slutet av 1990-talet återvände från en lyckad resa till Las Vegas, där jag föreläst inför 5 000 amerikanska brevbärare (fackligt välorganiserade) på Letter Carrier’s kongress – och lyckades fånga deras öra och uppmärksamhet. Detta genom att prata om demokratiskt ledarskap och inledde med att prata om när före detta basketstjärnan Larry Bird med sitt spelarlyhörda ledarskap lyckades göra tidigare mediokra Indiana Pacers till amerikanska mästare i basket. – Now you really took them now, sa brevbärarfackets ordförande Vince Sambrotto. Och sedan bad han mig köra samma föreläsning en gång till på ett seminarium för ett lite mindre gäng fackligt aktiva från olika delar av USA. Sedan som extra tack för insatsen tog de mig till en visning av maffiga Hooverdammen i Coloradofloden.

Livets stora semester

Inför den stora ”semestern i livet”, pensioneringen, hade jag inte så många planer. Jag tänkte bara att jag skulle ägna mig mer åt föreningsliv, men det blev faktiskt inte riktigt så. Men utöver detta så även göra ”min medborgerliga plikt” och ”betala tillbaka” lite av vad jag lärt mig i yrkeslivet och som samhällsintresserad. Detta genom att verka som nämndeman i förvaltningsrätten och som aktiv i styrelsen, först som vice ordförande och sedan ordförande i Stockholmsjournalisternas seniorer. Med många och kunskapsrika seminarier varvade med resor och spännande möten i Kaliningrad (innan Putins Ukraina-krig!), Bryssel, Madrid, Prag, Gdansk, Oslo och Helsingfors. Och fortfarande aktiv där. Även om jag avgått ur styrelsen sedan några år tillbaka.

Redan år 2000 skaffade jag årskort på gym och började träna 2-3 gånger i veckan för att sköta min hälsa och få lite bättre kondition. Och i samvaro i bastun efteråt möts nya bekanta från högst varierande yrken och småprat om böcker, musik och varför många ting fungerar sämre nu än när vi var vi växte upp. Bättre då än i världen nu med färre självgoda, narcissistiska och despotiska ledare som Trump, Putin, Xi, Erdogan och Netanyahu. Och med ett EU-ledarskap som ofta visar sig för vekt, och för lätt kröker rygg när Trump självständigt dikterar villkoren. Kräver att andra ska dansa efter hans svajiga pipa.

Språket berikar

Men skrivklådan finns ännu kvar. Trots att det ibland tar emot. När världsläget är så osedvanligt dystert. Liksom när så mycket av gott politiskt ledarskap lyser med sin frånvaro. Även här hemma i Sverige. Men det politiska intresset minskar dock inte för att man är pensionär. Det finns ju också mycket mer tid nu för att läsa tjocka biografier och fackböcker om historia, samhällsdebatt och då och då en god roman. Läsning som ger tid att reflektera över hur det verkligen var – och hur det kunde bli som det blev.

Som ung ägnade jag en del tid åt att lära mig språk. Även ett så udda men i nordiskt sammanhang ändå inte oviktiga finska språket. Och blev tillräckligt bra på det så att jag kunde och ännu kan genomföra en intervju eller längre samtal utan tolk eller på engelska. Något som varit till stor glädje i mitt skrivande om finska och nordiska samhällsfrågor. Det är kul att följa finsk politik, ta del av debatten, litteraturen (Väinö Linna som borde fått nobelpriset!) och det ofta spännande kulturlivet i vår forna, östliga rikshalva under 600 år. Som det tidigare mångåriga statsrådet och före detta SDP-partiledaren Ulf Sundqvist så ofta brukade säga. Och impulserna från Helsingfors och Åbo med flera har även gett nya perspektiv på sånt som varit mindre väl skött i Sverige. Skolan exempelvis. Särskilt så med nuvarande, svaga Tidögäng under Ulf Kristerssons böjligt svaga ledning.

Visst förlorar man i arbetsgemenskap vid pensioneringen. Men slipper ”ålderismens diskriminering”. Så bra ändå att veta att seniorlivet ger mer tid till umgänge med familj, släkt och vänner. Dock blir inte heller dessa av om de inte bokas in. Och samma sak gäller om man vill ta del av allt som finns av goda museer, teaterpjäser och goda biofilmer. Eller seniora universitetsföreläsningar. Bildning och kunskap är färskvara. Behöver hela tiden fyllas på. Liksom vetskapen att livet är här och nu. Och har ingen returbiljett!

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare