Katastrofen härjar och har redan krävt långt över tre miljoner människors liv.

Men i likhet med tidigare historiska pandemier kommer den att gå över – förr eller senare.

Parallellt pågår en stundvis febril debatt om att förhindra ytterligare en brandfarlig och förödande utveckling på grund av den dramatiska klimatkrisen.

Tempot i den dispyten är redan hög och kommer att vara klart dominerande i den framtida post-corona fasen.

Inlägg i den politiska åsiktsstriden om hur faran kan bemötas kommer titt som tätt.

För bara ett av dem ansvarar det amerikanska författarparet Noam Chomsky och Robert Pollin. Hösten 2020 publicerades deras gemensamma alster Climate Crisis and the Global Green New Deal.

Om författarna

Inte minst den numera 92-årige Noam Chomsky är en sedan flera decennier välkänd intellektuell opinionsbildare. Han är framstående lingvist och professor emeritus vid Massachusetts Institut of Technology (MIT).

Bara hans namn står för ett politiskt budskap i form av en radikal kritik mot kapitalismens avigsidor samt USA:s maktpolitiska mönster.

För sina anhängare är Noam Chomsky en trogen demokratisk socialist. Men främst i USA skulle många av hans motståndare snarare använda etiketten ”radikal anarkist”.

Medförfattaren Robert Pollin är professor för ekonomi på University of Massachusetts Amherst och utmärkte sig som medgrundare av högskolans politik-ekonomiska forskningsinstitut. Han har dessutom praktisk erfarenhet som konsult för USA:s energidepartement, arbetade för den Internationella arbetsorganisationen ILO samt för FN:s organisation för industriell utveckling.

Även det  spanska vänsterpartiet Podemos lånade hans kunskaper för rådgiving i samband med en nationell plan för att främja förnybara energikällor.

Bekanta orosmoment

Tveklöst finns det grava skillnader i “mainstream“-värderingar mellan USA och det som gäller – låt oss säga – inom EU. Med den insikten lyckades jag öka förståelsen för Chomskys och Pollins alster.

Dess inledande kapitel redovisar redan mångfaldigt utbredda scenarier om alla för mänsklighetens överlevnad ödesdigra konsekvener för det fallet att varken politiska ledare eller näringslivets beslutsfattare lyckas med att  bromsa den globala uppvärmningen.

Visserligen är det inget fel att varna för den tänkbara desaströsa utvecklingen som hotar när temperaturökningen går bortom Parisavtalets målsättning på värden under plus två grader celsius.

Det är heller inget fel i att hänvisa till alla dramatiska risker i samband med stigande havstemperaturer eller när permafrosten i arktiska områden smälter.

Allt detta är bekanta och vetenskapligt belagda orosmoment.

Redan Al Gores dokumentär ”En obekväm sanning” fungerande som en global ögonöppnare år 2006.

I många länder sprids den kunskapen sedan länge av företrädare för den politiska eliten. Själv bevittnade jag 2015 ett anförade av Finlands förre utrikesminister Erkki Tuomioja på FSD:s kongress. Han bekymrade sig över en tämligen ohejdad process, där vi i bästa fall bara har några decennier kvar för att rädda planeten.

Svaret på frågan varför denna upprepande analys tydligen ändå var viktigt för Chomsky och Pollin måste nog sökas på andra sidan Atlanten.

Boken publicerades hösten 2020 i en fas då ingen kunde vara säker på att Joe Biden skulle lyckas med att vinna i presidentvalet över Donald Trump. Och med den republikanske ex-presidenten hade USA:s klimatförnekare fortfarande en ledarfigur direkt i Vita huset.  ”Climate-Denier-in-chief”, kallas han skarpsynt i boken.

Trump röstades bort. Men man kan nog lugnt utgå ifrån att klimatskeptiska grupper och intresseorganisationer än idag är oproportionerligt starkare i jämförelse med förhållandena i Europa.  Att argumentera mot den publiken är onekligen ett av författarparets politiska syften.

Green New Deal

Rubriken i Noam Chomskys och Robert Pollins bok åberopar en Green New Deal för att komma till rätta med klimatkrisen.

Själva termen har långa rötter i historien. På det språkliga planet innerbär ”new deal” egentligen att korten blandas på nytt för att ge spelarna ännu en chans att satsa och vinna. Metaforen användes och populariserades ursprungligen av den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt. Efter börscrashen 1929 verkställde han den då nya strategin att med hjälp av upplåningar sätta igång statliga investeringar som ekonomiskt recept mot den grasserande massarbetslösheten.

Chomsky och Pollin är inte ensamma ute med den moderna varianten om en Green New Deal. Enligt nätencyklopedin Wikipedia myntades begreppet redan 2007 av den amerikanske  journalisten  Thomas L. Friedman i tidningen New York Times.

Även den kanadensiske författaren och journalisten Naomi Klein samt den kände ekonomen Jeremy Rifkin i USA publicerade bästsäljande böcker i ett likandant hjulspår.

Deras gemensamma nämnare är tvivelsutan krav på att effektivt avveckla fossila energikällor och inleda en ”fair transition to a carbon-free economy” som Chomsky/Pollin formulerar.

Många samhällen präglas idag av en ökande förståelse för att gröna reformer är brådskande. Till och med borgerliga ekonomer som grundaren för World Economic Forum (WEF) i schweiziska Davos Klaus Schwab inser att den bedriften knappast kan överlåtas till marknadskrafterna i en gammaldags nyliberal anda.

Att vänsterorienterade kritiker som Noam Chomsky, Robert Pollin eller i synnerhet Naomi Klein i hög grad ser starka samhällsstyrda impulser som avgörande faktorer för att undvika en klimatkollaps, är således föga överraskande.

Tidshorisont

”I want you to panic!” sa den 16-åriga Greta Thunberg inför ett WEF-möte i Davos.

Hennes uppmaning tillspetsade på sitt sätt den vetenskapligt belaggda insikten om att världen inte har någon tid att förlora. ”There is no time to lose”, säger även Noam Chomsky främst med blick på faran om att överskridandet av en ”tipping point” skulle kunna besanna mardrömsaktiga scenarior.

Författarparet analyserar att de fossila och atomkraftsdrivna källor utgör omkring 85 procent av den globala energiproduktionen. Deras rimliga slutsats är att den volymen inte kan elimineras i en handomvändning. Som tidshorisont prognostiserar de att en noll-emission kan nås fram till 2050.

Den stora utmanningen består således i att avveckla förbränningen av olja, kol och gas inom en 30-års period. Förutsättningen för det är förstås att främja utbyggandet av förnyelsebar engergiproduktion.

Ytterligare ansträngningar inebär bl a ett stop på skogskövlingen och nyplanteringar för att höja hållbarhetseffekten genom att binda koldioxid i biomassa.

Även det traditionella lantbruket måste omställas bort från massproducerad kött.

Förutsättningen för dessa och andra åtgärder är statliga regleringar och subventioner som inte är förenliga med sedvanliga marknadsekonomiska mönster.

Men för Chomsky och Pollin är projektet för en Global Green New Deal till för att rädda planeten och inte kapitalism.

När det gäller den utpekade tidshorisonten så har åtminstone den tyska förbundsregeringen häromveckan redan reducerad fristen till 25 år. Avsiktsförklaringen för EU:s största ekonomi är att senast 2045 nå fram till en noll-emission. Om utspelet enbart är ett taktiskt manöver främst för CDU/CSU att bevara regeringsansvaret i tävlan med det aktuellt starka gröna partiet eller en seriös avsikt att bemöta klimatkrisen, återstår därmot att se.

Transformationsmodell

Som bara ett argument för att en Green New Deal inte bara är en avlägsen utopi refererar författarna till USA:s historiska ansträngningar under andra världskriget.

Att besegra den tyska nazismen framtvingade enorma summor, skriver de.

Prislappen att betala för jordens försvar uppskattas i Chomskys och Pollins bok på 1-2 procent av den amerikanska nationalprodukten fram till 2050.

Läsarna ges dessutom en del fingervisningar för klimatprojektets potentiella finansieringsmöjligheter.

Den centrala rollen tillkommer staten som storskalig investerare. Förebilden i sammanhanget enligt debattörerna utvecklingen av internet som i början stöddes med jättelika tillskott från de amerikanska skattebetalarna.

Utgifterna ska bl a täckas med ”carbon taxes” samt en sänkning av försvarsbudgeten. I modellskissen ingår att fossila bränslen bör skattebelastas för att gynna alternativa teknologier.

På förslagslistan står dessutom en emittering av ”green bonds” som i så fall kommer att höja det statliga lånetaket.

Eftersom samhällets omdaning måste ske som en ”egalitär social transformation” ska låginkomsttagare förses med rabatter för att skyddas mot stigande utgifter på annat håll.

Industripolitiskt innebär transformationen att ”smutsiga” verksamheter läggs ner medan hållbar produktion skapar ny ekonomisk tillväxt och inkomster.

Chomsky och Pollin är optimistiska att en Green New Deal slutar med en positiv balansräkning samt sänkt arbetslöshet.

Att de amerikanska författarna även bär på en grön-socialistisk omdaning är ingen hemlighet. Kapitalismen ska ge vika för ”worker owned and managed enterprises”, skriver de.  Fortsätter däremot dagens dominans med profitorienteringen som drivande kraft så är vi dömda att gå under, låter Noam Chomskys och Robert Pollins hotfulla perspektiv.

Recension: Noam Chomsky & Robert Pollin; Climate Crisis and the Global Green New Deal (2020); Verso; 192 s.