Hans värdering siktade på en världshistoriskt enastående rättegång som för drygt 75 år sedan – i november 1945 – hade börjat i den bayerska staden Nürnberg.

Processen inför en ”International Military Tribunal” (IMT) verkställdes av de allierade segermakterna USA, Sovjetunion, Storbritannien och Frankrike.

På de åtalades bänkarna satt 21 naziledare. Bland dem ökända figurer som den förre riksmarskalken Hermann Göring, Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess samt Wehrmachtsgeneralerna Keitel och Jodl. De ingick i skaran av s k Hauptkriegsverbrecher bakom Nazitysklands ansvar för andra världskriget och de ofantliga brotten i sammanhanget med försöket att förinta de europeiska judarna.

I juridiska termer innehåller anklagelserna i Nürnberg beskyllningar om att ha planerat anfallskrig, brott mot freden samt krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Domsluten föll den 1 oktober 1946. ”Dead by hanging” löd domarnas besked mot 12 åtalade. De övriga undkom med livstids- eller långvariga fängelsestraff. I tre fall förkunnades en friande dom.  Avrättningar utfördes två veckor senare mot 11 nazister – Hermann Göring begick självmord med hjälp av en cyankaliumampull.

I enbart USA:s regi hölls fram till 1949 ytterligare ett dussin rättegångar mot 209 personer som i olika funktioner hade främjat Tredje rikets våldsherravälde. Dödsdomen fälldes för 36 åtalade.

Observatör i Nürnberg

För att inte hamna i Gestapos händer drevs socialisten Willy Brandt 1933 i landsflykt till Norge. Efter den tyska ockupationen av landet fick han 1940 även en fristad i det neutrala Sverige.

Efter krigsslutet återvände Brandt hösten 1945 till sitt sönderbombade förra hemland.

I uppdrag av svensk-norsk arbetarpress ackrediterades den 32-årige sedan som ”War Correspondent” i norsk uniform vid segermakternas militärtribunal i Nürnberg.

Hans numera omkring 75 år gamla rapporteringar utgör än idag en gripande lektyr.

Willy Brandt skildrar figurer som en gång hade satt skräck på folken i Europa och analyserar dessutom anklagelsernas djupare politiska mening och struktur.

Willy Brandts norska identitetsbevis som journalist under hans ursprungliga namn Herbert Ernst Karl Frahm.

Den ”joviale” massmördaren

Den första processdagen konstaterar Willy Brandt i Arbeiderbladet att de flesta åtalade ser förvånansvärt bra ut i starten. Enligt honom ansträngde sig stornazisterna dessutom att verka muntra.

Fast denna attityd stelnade tydligen ändå när de förkrossande åtalsbesluten lästes upp.

Eftersom de mest fruktade gestalterna som Führern Adolf Hitler, propagandaministern Joseph Goebbels eller SS- och polischefen Heinrich Himmler redan avled i suicid framstod främst Göring som en slags överkucku på åtalarbänken.

Observatören Brandt redovisar att den amerikanske fängelsespsykiatrikern Douglas M. Kelley framställer den förre riksmarskalken som ”mest intelligent” i jämförelse med de övriga åtalade.

”Det är något av en överraskning”, skriver Willy Brandt och en ny bekräftelse på att galenskap kan vara förbunden med väl utvecklade mentala förmågor.

Göring var tveklöst medveten om att nazirikets brutala framfart krävde miljontals offer. Massmördaren hade inget att förlora. Brandt är övertygad om att naziledaren  är medveten om att hans liv slutar på galgen.

”Derfor har han råd til å opptre med overlegenhet eller endog jovialitet”, skriver han i Arbeiderbladet.

Ondskans allians

De 21 åtalade i den första Nürnbergrättegången representerar toppskiktet i Nazitysklands politiska, militära och näringslivets hierarki.

Alla kommer att fällas, anser Willy Brandt i december 1945 främst med blick på huvudanklagelserna om konspirationen mot freden och mänskligheten.

Oavsett om denna tidiga profetia besannades till punkt och pricka, så är ändå formuleringen om att de stod för en ”ondskans allians” otvivelaktig korrekt.

I Nürnberg fastslogs att de åtalade styrde brottsliga organisationer som Tredje rikets regering, Wehrmachstledningen, SS eller SA.

Brandt konstaterar dessutom att sammansvärjningen med målsättningen att erövra världsherravälde för Tyskland bevisligen redan började under Weimarrepubliken, där delar av finans- och industrieliten backade upp en extrem nationalistisk rörelse med framtida brottslingar.

Men ”det var ikke bare et opgør med individer. Det var et system som ble satt på tiltalebanken…”, anser krigskorrespondenten Brandt i en artikel.

I det avseendet var Nürnbergprocessen främst en ofantlig balansräkning med tusentals originaldokument, visuella bevis från befriade koncentrationsläger samt offrens egna vittnesmål.

”Det vil ta lang tid før de som ha vært med, bli kvitt lukten av lik og de hjerteskjærende scener av menneskelige lidelser som fylte rettsalen, dag etter dag uke etter uke!”, lyder Willy Brandts upprörda analys i Arbeiderbladet.

Världshistorisk premiär

Känslorna som den senare fredspristagaren förmedlar drabbar människorna än idag i försöket att umgås med naziämnet. Men Brandt har även en klarsynt analys om denna världshistoriska juridiska premiär som han bevittnade i Nürnberg.

Tidigare kunde statsledare alltid försvara sina handlingar bakom en ”anonym stat”, skriver han. Det rörde sig enligt honom om ”ett arv från abslolutismens tidevarv”.

Därför lyder Nürnbergs centrala budskap: ”Politikerne skal ikke lenger få lov till o gjemme sig bak statens suverenitet.” Konsekvensen ser Willy Brandt i ett överhängande hot mot framtida statsledare. Om de startar ett anfallskrig så ska de ”heretter vite at de gør det med repet rundt halsen”.

Vidare fastslår Brandt att denna princip innebär en stor förpliktelse också för dem som ska bygga den nya världen. Enligt honom är den ”nazistiska skuldbördan” inget isolerat fenomen.

Idag försöker den Internationella domstolen i Haag följa upp den traditionen som grundlades i Nürnberg. Den är en erkänd institution för 123 stater, kruxet är dock att supermakter som USA, Ryssland eller Kina inte deltar i rättskipningen.

Lärdomen från Nürnberg vore värd ett bättre öde.

De andra tyskarna

Bilden av socialdemokraten Willy Brandts fokus på uppgörelsen med nazismen för 75 år kompletteras ytterligare med ett mera omfattande alster.

”Förbrytare och andra tyskar” lyder rubriken för hans bok som publicerades i juni 1946 i Oslo och två månader senare även i Stockholm.

Det rör sig om en enastående analys om det sociala och politiska läget i Tyskland knappt ett år efter Tredje rikets sammanbrott.

Boken syftade främst på en skandinavisk publik. Brandts målsättning var å ena sidan att informera läsarna om villkoren i det landet som sju år tidigare hade startat ett förödande krig. Å andra sidan var det ett inlägg i debatten om ”skuld och ansvar” som stod på agendan i Nürnberg.

På ett ställe i boken ger han uttryck för att Hitler och hans följeslagare hade organiserat världens största och mest farliga förbrytarliga.

Att ledareliten hade förtjänat att straffas hårt är oemotsägligt. Men i det dåtida tyskfientliga klimatet i Europa diskuterades även tesen om folkets ”kollektivskuld” för nazismens alla brutala dimensioner.

I likhet med USA:s chefsåklagare i Nürnberg Robert H. Jackson går även Willy Brandt emot den åsikten. ”Inte alla tyskar hör till den ligan. Tysken som sådan är ingen förbrytare”, hemställer han 1946 till sin svensk-norska läsarkrets.

Samtidigt varnar han för önsketänkandet om att hävda att en stor del av befolkningen inte gav sitt stöd till de nazistiska förövarna och tortyrknektarna.

Den senare västtyske SPD-kanslern framhåller vidare att domen över tyskarna måste skilja mellan ”ansvar och skuld”. Det politiska ansvaret är brett inte minst med blick på Weimarrepublikens svaga demokratiska motståndskraft. Skulden bör däremot tilldelas individuella handlingar inom ramen för nazismens illdåd. Tyskarna var i Brandts tolkning både verktyg och offer.

”Där alla är skyldiga är ingen skyldig”, var senare även en tanke som främjades av den kända tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt.

Hur mottogs processen i Nürnberg av den tyska befolkningen? Enligt Willy Brandts observationer är det bästa som man kan säga om människorna efter den 12-åriga diktaturen, att de inte brydde sig särkild mycket om de åtalade naziledarnas öde.

Själva boken ”Förbrytare och andra tyskar” publicerades i förbundsrepubliken inte förrän 2007, dvs långt efter författarens bortgång (1992). En talande omständighet som säger mycket om den rådande tidsandan i landet. Tyskarna var inte mogna för Brandts obekväma åsikter. Dessutom förvrängde konservativa debattörer rubriken till ”Tyskar och andra förbrytare” för att kämpa mot Brandt som ledande SPD-politiker.

En staty som föreställer Willy Brandt i Berlin.

Europavision

I en tid då halva Europa fortfarande låg i ruiner och led mardrömmar efter andra världskrigets fasor, gläntade den unge Willy Brandt redan dörren för ett nytt politiskt perspektiv bortom det traditionella tänkandet i nationalstater.

”Nazisterna försökte att förtyska Europa. Numera gäller det att europeisera Tyskland”, lyder hans vision i bokens slutkapitel från 1946. Långt senare var han som SPD-ledare och kansler med att arbeta för denna fredsbevarande vision.