Som gemensam kandidat presenterades CDU-ledaren Armin Laschet.

Enligt första signaler från München gav den bayerske CSU-rivalen Markus Söder upp broderkampen med unionskollegan Laschet.

Beslutet fattades efter en period med närmast upprorsliknade strider mellan de båda kristliga systerpartierna där ingen tycktes vilja lämna arenan som förlorare.

Ett smartare och professionellt förfarande präglade däremot Bündnis 90/Die Grünens val att ge partiets kvinnliga språkrör  Annalena Baerbock förtur över Robert Habeck i rollen som utmanare mot främst CDU/CSU:s kanslerkandidat.

Tidigast ute av alla var SPD. Vicekansler Olaf Scholz hade redan i augusti 2020 kastat hatten i ringen i tävlingen om att leda en framtida tysk regering.

Storasystern vann

I den mediala bilden beskrivs CDU-ledaren Armin Laschet ibland som en av de mest underskattade politiska profilerna i Tyskland.

Han klättrade sakta upp på karriärstegen. Hans första oväntade seger var den över SPD:s stjärnskott Hannelore Kraft. Hon förlorade 2017 års delstatsval i den tidigare socialdemokratiska hjärtkammaren Nordrhein-Westfalen mot en otippad oppositionsledare Laschet.

I januri i år fortsatte han sedan som vinnare över två partiinterna rivaler och valdes till CDU:s ordförande. Därmed fick han dessutom en slags poleposition för chansen att kandidera som tänkbar efterföljare för Angela Merkel som kansler i Berlin.

Men vägen dit var minerad och svår att forcera. Motstånd kom söderifrån där den snarare bredaxlade bayerske ministerpresidenten och CSU-ledaren räckte upp handen för att meddela: ”Jag är bäst och kommer att vinna!”

Två gånger i historien avstod storasystern CDU frivilligt från regeln att utse en gemensam kanslerkandidat till förmån för lillasystern i Bayern. Vid båda tillfällen misslyckades CSU:s profiler mot SPD. Franz-Josef Strauss förlorade 1980 mot Helmut Schmidt och Edmund Stoiber 2002 mot Gerhard Schröder.

I det aktuella fallet tillvaratog en majoritet inom CDU:s partistyrelse rätten att föreslå Armin Laschet som gemensam kandidat.

Men Markus Söder är ingen som ger sig efter första taget. Mot ett tidigare löfte om att godkänna utslaget trampade CSU-ledaren istället igång en närmast ovärdig dragkamp som i allt större grad höll på att irritera den tyska offentligheten.

Gång på gång hänvisade han främst på opinionsmätningar som med bred marginal och redan under en längre tid visar hans favoritställning bland väljarna mot alla andra tänkbara kanslerkandidater.

Dessutom brukade Söder hänvisa till att även många inom CDU:s partibas betraktar honom närmast som en garant för att vinna valet.

Vidare ifrågesatte han den partiinterna demokratin, där en ”elit” inte lyssnade på stämningen bland folket.

Om man i ett tankeexperiment ponerar att en bayersk SPD-politiker kunde hänvisa till  jämförbara popularitetssiffror, så vore det förmodligen ett avgörande trumfkort.
Men som CSU-politiker betalar man i det läget priset för statusen som ett bayerskt regionalparti. De kristna unionspartiernas enda gemensamma organ är parlamentsgruppen i förbundsdagen.

I natt bekräftade över 70 procent av ledamöterna i CDU-partistyrelse återigen Armin Laschets roll som kanslerkandidat. De sänkte därmed även Markus Söders ambititioner till ett historiskt genombrott att fullfölja det som Strauss och Stoiber hade misslyckats med.

-Die Würfel sind gefallen, tärningarna är kastade, sa CSU-chefen i en första kommentar inför pressen i München. Han accepterade däremed Armin Laschets ställning som gemensam kandidat.

Förmodligen styrdes avgörandet av insikten om att fortsatt bayersk moteld skulle skada uppslutningen inom båda partierna och därmed förvärra utgångsläget under den kommande valrörelsen.

Förlorar Armin Laschet kan Söder däremot alltid återkomma med en ”vad-var-det-jag-sa-effekt” eller undra: Varför ställde ni upp näst bästa kandidat?

Kvinnlig förtur

Att Tyskland var moget för en kvinnlig kansler har Angela Merkel bevisat under de senaste nästan sexton åren. Men är väljarna också beredda att rösta fram en grön kvinnlig regeringschef?

Sedan i måndags finns i alla fall den optionen. Under en uppmärksammad presskonferens i Berlin framträde först Robert Habeck som den manliga hälften av partiets båda språkrören.

Hans inte helt oväntade budskap löd att ledarkollegan Annalena Baerbock kommer att agera som kanslerkandidat för Bündnis 90/Die Grünen.

Partiet följde därmed det interna regelverket att en kvinna har förtur om hon så vill.
Och att den 40-åriga tvåbarnsmamman Annalena Baerbock har viljan och målet att efterträda Angela Merkel råder inget tvivel om.

Hennes främsta motståndare är numera CDU-ledaren Armin Laschet. Att hon och inte SPD-kandidaten Olaf Scholz befinner sig i den rollen innebär inget mindre än ett historiskt paradigmskifte i tysk politik.

Förr avgjordes rivaliteten om kanslerämbetet i regel mellan CDU/CSU:s och SPD:s kandidater.

Tror man på en redan längre opinionstrend har de tyska socialdemokraterna dessvärre numera endast oddsen som outsider att vinna en första plats på segerpallen.

Iögonfallande är dessutom att De gröna  efter valet 2017 enbart fick 8,9 procent av rösterna och slutade som minsta oppositionsparti.

Idag blåser nya starkare vindar i de gröna seglen så att partiskutans fart ökade till
värden mellan 20 och 23 procent.

Helt avgörande för den nya statusen som ett starkt ”tillväxtparti” är inte minst  språkrörens ovanligt harmoniska samarbete som de lyckades etablera sedan deras val i januari 2018.

Enligt en äldre politisk klyscha framstod De gröna ofta som ”kaosparti” med evinerliga offentligt förda konflikter mellan vänsterorienterade ”Fundis” dvs fundamentalister och de mera regeringsbenägna ”Realos” (realpolitiker).

Idag ägnar sig snarare CDU/CSU åt att skapa gräl och kaos medan De gröna presenterar sig som vuxet med målsättningen att leda hela landet.

Håller valet i september det som de aktuella mätningarna lovar så kan Annalena Baerbock möjligen bjuda på en s k trafikljuskoalition med rött och gult dvs SPD och FDP eller till grön-röd-röd regeringsallians med SPD och Die Linke.

Tänkbar är dessutom rollen som juniorpartner i en svart-grön koalition med CDU/CSU.

Avgörandet för en grön kanslerkandidat kommer att bekräftas av en partikongress i juni. Men i själva verket fastslogs det under innevarande veckan på tu man hand.

Den lugna proceduren innebär emellertid också att Bündnis 90/Die Grünen muterade till ett mera borgerligt parti. Förr hörde gräsrotsdemokratin till ett klart synligt och ibland även högljutt och konfliktladdat öronmärke.

På språnget upp till maktens korridorer tycks det numera ha hamnat i skymundan.
För att inte skrämma bort väljarna rankas tydligen en harmonifylld teamgeist framför politisk debatt.