I Norge regerar Arbeiderpartiet helt själva, men med på ett parlamentariskt samarbete med fyra partier till vänster och i mitten.
Och nu den 1 juni – efter rekordmånga förhandlingar – blev det klart med en ny yrpartiregering i Danmark ledd av Mette Frederiksen. Efter tio veckors förhandlingar kom man överens om en mitten-vänsterorienterad fyrpartiregering under Socialdemokratiets ledning, med ett parlamentariskt samarbete med ytterligare två röda och två mittenpartier och parlamentariskt stöd av ytterligare två rödgröna partier.

Och något liknande kan vi sedan även få i Sverige i september. Eller möjligen en renodlad norsk variant med en socialdemokratisk minoritetsregering under Magdalena Anderssons ledning.

Om de nu goda opinionssiffrorna i Sverige håller till valdagen är väl stalltipset att det kommer landa i antingen en dansk eller norsk variant till ny regering. Om det till slut blir en mer norsk eller mer dansk variant avgörs nog av ingångsvärdena i förhandlingarna och styrkeförhållandena i riksdagen mellan de rödgröna partierna.

Det kanske största hotet mot en rödgrön seger i Sverige i höst är om Socialdemokraterna skulle uppträda onödigt försiktigt. Att man inte läser det politiskt opinionsmässiga landskapet rätt. Att man blickar för mycket bakåt i stället för att sikta framåt mot den opinionsbildning och politikutveckling som nu öppnat sig och, faktiskt, är möjlig. Det gäller att våga och visa självförtroende och trygghet.

Om inte, då finns risken att den socialdemokratiska och rödgröna politiken inte får maximalt bärande luft under vingarna. Eller möjligen, möjligen kan leda till att det snarare är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som får väljarströmmarna än Socialdemokraterna. Detta om S-ledningen sänder ut signaler av dåligt självförtroende. Om man fega mer än tydligt vågar visa upp en tydlig egen politik. Och småängsligt och väl länge fortsätter med budskapet om samarbete också med några av de Tidöpartier som svenska folket i växande grad faktiskt nu vill bli av med.

Ett tydligt sådant exempel på en ny vindriktning är svenska folkets stora ogillande av SD-styrda Tidöregeringens i humana utvisningar av utlandsfödda, 18-åriga tonåringar. Ambitiösa tonåringar som inget annat vill än vara kvar i Sverige och fullfölja sina gymnasie- och yrkesutbildningar. Och som i många fall skulle jobba inom vård- och äldreomsorgen.

Ett folkligt opinionstryck som nu gjort att Tidöregeringen backat. Och den 1 juni presenterade de ett nytt förslag om så kallad ”tonårsventil” så de inte längre kastas ut utan tillåts vara kvar hos sina utlandsfödda familjer i Sverige. Och som innebär att dessa unga nu får fortsätta sina studier och yrkesutbildningar. De åker inte längre ut. Men vad som händer när de fyllt 21 förblir oklart. Det löser inte det här nya lagförslaget som träder i kraft 1 oktober.

Socialdemokraterna vill dock att även 21-åringarna ska kunna stanna kvar i Sverige. Inte kastas, sade S-ledaren Magdalena Andersson 2 juni.

Samtidigt ska den här förändringen ses som ett tydligt försök av högerregeringen att städa bort frågan från valrörelsen. Men samtidigt är det också är en tydlig signal att inte heller högerregeringen och SD längre tror att de vinner väljare på en alltför hård och inhuman linje i migrationspolitiken. Så mycket tyder nu på att den brutalt hårda politikens pendel nått sin extrempunkt och är på väg att vända.

Också Socialdemokraterna och rödgröna i oppositionen gör därför klokt i att notera denna opinionsmässiga svängning – och då även justera sin egen politik och retorik. Nu när opinionen hos svenska folket tvingat också Tidöregeringen att backa och justera sin migrationspolitik. Och inte längre vill kasta ut tonåringar, såsom fallet varit det senaste dryga halvåret.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare