Olof Palmes släkthistoria ger svar på många frågor om den historiska socialdemokratiska statsministern från överklassen. Vältaligheten var en av hans mest påfallande egenskaper. Men låt oss börja med hans namn.

Han fick tilltalsnamnet Olof efter sin farbror, vars öde är högaktuellt just i dag, just i år.

Det är på dagen hundra år sedan Olof Palme (farbrodern) for till Finland för att strida i inbördeskriget på den vita, borgerliga sidan. Han lämnade sin gravida hustru och fyra barn för att strida för “Finlands räddning och Sveriges heder”. Enligt Henrik Berggrens gedigna Palme-biografi Underbara dagar framför oss hade Olof Palme en tanke om att Finland genom vita sidans seger skulle ha större chans att åter bli en del av Sverige. Ett självständigt Finland såg han, enligt nämnda verk, inte som mycket mindre hot än Ryssland som granne i öst.

Olof Palme deltar och stupar i striderna i Tammerfors den 3 april 1918 tillsammans med 14 andra frivilligsvenskar innan den vita sidan kan inleda segertåget till Helsingfors.

Samma år flyttar en viss Elisabeth in i ett hus på Östermalmsgatan i Stockholm, ett hus som blir hennes hem fram till 1972 då hon går bort. Elisabeth har tre år tidigare kommit till Sverige som flykting från Lettland. Hon hör till den balttyska överklassen som hamnat i onåd i och med kriget mellan Ryssland och Tyskland.

Genom kontakter blir hon väl omhändertagen av familjen Palme och ingår senare äktenskap med Gunnar Palme som redan ha ett barn som förblir oäktenskapligt i och med att giftermål med kvinnan ur arbetarklassen inte kan komma på tal.

Gunnar och Elisabeth får en son den 30 januari 1927. Olof Palmes brorson blir hans namne då Sven Olof Joachim Palme får tilltalsnamnet Olof. Livet har gått vidare för familjen Palme. Krigsödet har tagit och gett.

Sonen installeras som tioåring i internatskola innan livet för honom vidare utomlands, till bland annat USA, och in i studier och till en kamp emot kommuniststyret inom den internationella studentrörelsen.

Han blir en övertygad demokratisk socialist. Han kommer att leda Sveriges socialdemokratiska arbetareparti från 1969 till sin död 1986 och var statsminister 1969-76 och 1982-86.

Åren vid makten kantas av skandaler som IB-affären, men också stora framgångar för välfärdssamhället. Palme är minst sagt färgstark och under sitt liv både älskad och hatad.

En del av hatet tillskrivs klassförräderi. Yrsa Stenius för ändå i en debattartikel i Dagens Nyheter (och senare i boken Orden i min makt) att det snarast bottnade i motsatsen:

En politiskt frustrerad svensk medelklassborgerlighet såg bokstavligen rött inför en sosseledare som briljerade i ideologisk vältalighet samtidigt som hela hans offentliga väsen var en exponent för överklassens vana att härska och domptera.

Tal som lever vidare

Vi sätter oss vid radion i Sverige på juldagen den 1965. Det blir radiotal med ecklesiasminister (senare kallat utbildningsminister) Olof Palme. Enligt seden ska någon representant för det svenska samhället hålla ett tal för svenskar i utlandet. Palme kommer att dra en parallell mellan svenskar som utvandrat och den dagens invandrare i Sverige. Han talar med anledning av ”växande minoritet” som då uppgick till cirka 400 000. Han talar om hur heterogen grupp det trots det gemensamma ödet i invandringen till Sverige  handlar om.

Kärnan i talet handlar om att demokratin måste bejaka den internationella vardagen, samt om fördomar:

Demokratin är fast förankrad här i landet
Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna
Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste
Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta
Men så enkelt är det ändå inte
Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori
Den har ett mycket enklare ursprung
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet
Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret
Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser
Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla
Okunnighet om andra människors särart
Rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium
En förhandsrätt
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort
Har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra
Att gradera människor med en sådan måttstock
Står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde
Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen
På arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken
Därför ligger fördomen alltid på lur
Även i ett upplyst samhälle
Den kan blossa ut i ett stickord
En obetänksam replik, en nedrighet i det lilla
Kanske menar den som handlar inte så illa
Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.

Talet avslutas med orden “skall vi kunna överleva måste vi lära oss att leva tillsammans med andra.”

Sedan sätter vi oss vid en stereo var som helst i Norden år 2000. Främst ungdomar och unga vuxna har köpt svenska rapgruppen Latin Kings tredje album ”Mitt kvarter” och spår 11 är en tonsättning av just den ovan citerade delen av Palmes radiotal. Den övergår i en låt mot rasism, orättvisor och polisvåld. Under åren som följer dyker Palme upp i fler låtar svensk hip-hop från förorterna. Med radiotalet i åtanke är det inte så konstigt att han blivit en symbol för drömmen om det nya hemlandet, drömmen om att det vore mentalt varmt och välkomnande.

Palme var inte den som tvekade i oändlighet och tog anspråkslösa mellanvägar under låg profil. Han var demokratisk socialist med stolthet. En taltur som förevigats är från partiledardebatten 1982 då högerns Thorbjörn Fälldin tjatat att Palme ska förklara varför han är socialist, och lär ångra det då Palme tar till orda med känsla och värdighet (och blir statsminister).

Han börjar med:

Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en ännu mer förnedrande fattigdom, på sätt och vis, i Förenta Staterna, när jag som mycket ung kom öga mot öga med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och fick se dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.

Och efter att ha kritiserat högerns nedskärningar och dåliga ekonomiska resultat trots ökad ojämlikhet avslutar han med:

Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyrets år.

Och med tillförsikt, för nu vet människor vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna har fått erfarenhet av vad den betyder.

Visst Fälldin och Ullsten är jag demokratisk socialist; som Branting när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. För det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan. Och vad är egentligen Fälldin?

Att citaten är ovanligt långa här beror på att Palmes tankar och livsgärning ofta hamnat i skuggan av det olösta mordet som aldrig verkar sluta pocka på uppmärksamhet.

Den 28 februari 1986 mördas han på Sveavägen i Stockholm och mordet reds aldrig upp; utredningen framstår i efterhand som en fars. Även i dagsläget haglar rubrikerna tätt i och med avslöjanden av grävande journalister (på SVT och Uppdrag granskning). Det handlar bland annat om mutor och vittnesuppgifter som aldrig fördes vidare.

Själv var jag inte ens född då Palme mördades. I Alf-Erik Helsings nya FSD-historik kan jag ändå läsa om att det påverkade även den finska socialdemokratin i slutet av 80-talet:

Trots allt hade den socialdemokratiska framstegstron bemängts med stänk av pessimism och villrådighet. Med mordet på Sveriges statsminister Olof Palme hade en röst som inspirerat även den finländska idédebatten tystats.

Rösten finns ändå i någon mening kvar och till exempel följande citat av Palme känns ständigt högaktuellt:

Vi får i dag spänna krafterna hårdare än någonsin för att försvara våra traditionella ideologiska mål; ekonomisk och politisk demokrati, materiell och kulturell jämlikhet, arbete åt alla och ett tryggt samhälle som kan garantera alla ett fullvärdigt liv. Det har börjat blåsa fruktansvärt snålt från höger.