Men i de många stånden på julmarknaden på detta berömda torg säljs som värmande motvikt Glühwein, julglögg. Plus en massa annat från julprydnader över Niedereggers populära chokladpraliner och omtyckta marsipan till klassiska Berliner Currywurst, den tjocka korven med ketchup och curry som engelska trupper och medföljande indiska soldater efter krigsslutet hämtade till den brittiska sektorn i Västberlin. Korven och den indiskt inspirerade curryn skulle med tiden bli en av berlinarnas nationalrätter.

Bara något kvarter härifrån befinner sig Karl-Marx-Allee, förr benämnd Stalinallee. En plats att visa sina muskler inte bara för Östberlin utan även för hela DDR. På gamla arkivfilmer kan man se DDR-ledaren Erich Honecker glatt vinkande till paraderande soldater från den nationella folkarmén, dundrande pansarvagnar, marscherande militärmusikanter och vardagligt klädda deltagare, många med demonstrationsplakat, i förstamajtågen. Fast Honecker var ofta i gott sällskap, inte bara med medlemmarna i sin alltid lika trogna politbyrå, utan genom åren också med sådana utländska dignitärer som Michail Gorbatjov och Yassir Arafat.

Som ett slags bevakande partisoldater står byggnaderna Café Moskau samt Kino International, monument i tidsenlig sovjetstil, i stram givakt mitt emot varandra. Kaféet som uppkallats efter det tyska namnet på Moskva verkar dock helt stängt utan att ens den minsta lilla informationslapp skulle säga varför. Kan det månne bero på Ukrainakriget?

Vid decennieskiftet 1969-70 slutfördes byggjobben som skapade dagens Alexanderplatz. Tänkt som ett skyltfönster för “det moderna högt utvecklade socialistiska DDR”. Kvar är både det över 200 meter höga tv-tornet med sin roterande utsiktsrestaurang, en gång DDR:s stolthet, “Brunnen der Völkerfreundschaft”, springbrunnen för vänskap mellan folken, samt världstidsuret.

En socialdemokratisk partivän från Sverige tyckte en gång för länge sedan sig se likheter mellan Alexanderplatz och Sergels torg i Stockholm. Den berömda glaspelaren i Sergelfontänen och Kulturhuset vid Sergels torg uppvisar onekligen ett visst arkitektoniskt släktskap med sina östtyska kusiner. En ren tillfällighet? Man undrar.

Under vandringen från Alexanderplatz genom parkområdet ner mot floden Spree stöter man på två gamla bekanta: Karl Marx och Friedrich Engels i form av jättestatyer. Marx sitter och Engels står. Orsaken vet jag inte. Men jag tar tillfället i akt och skakar hand med Marx. Otvivelaktigt har han utövat ett stort inflytande på historiens gång.

Artikelförfattaren Henrik Helenius och statyn som föreställer Karl Marx och Friedrich Engels i Berlin. (Foto: Zifa Grönmark)

När man i riktning mot väst gått över den bro som uppkallats efter spartakistledaren Karl Liebknecht har man på vänster sida nyöppnade Humboldt Forum vars yttre skal blev en kopia av det gamla Stadsslottet i Berlin. Detta slott som var svårt skadat under andra världskriget hade i alla fall gått att reparera. Men av politiska skäl revs det i början av femtiotalet. På svartvita filmer syns den dåvarande östtyske partiledaren Walter Ulbricht klädd i läderrock i full färd med att entusiastiskt langa tegelstenar under rivningsarbetet. Han tycks verkligen ha gillat uppdraget. Man sparade dock en bit av fasaden, nämligen den balkong där Karl Liebknecht den 9 november 1918 proklamerat kommunistisk revolution och rådsrepublik.

Här byggdes senare Palast der Republik där det östtyska parlamentet, Volkskammer, sammanträdde. På grund av asbest revs i sin tur palatset efter Tysklands återförening. Efter många diskussioner fram och tillbaka beslöt man återuppbygga fasaden till det gamla slottet och ge denna nyligen öppnade byggnad namnet Humboldt Forum som fungerar som centrum för kultur och vetenskap.

Historien är en dialektisk process som genom tes-antites-syntes gradvis leder samhällsformerna mot allt högre utvecklingsstadier, ansåg den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831). Och vem möter vi inte bakom Humboldt-Universitäts byggnad ett litet stycke längre fram vid Unter den Linden? Jo, Hegelplatz med en byst av Hegel själv. Jag passar på att ta mössan av mig och gör en bugning för denna “Nya tidens väldigaste tänkare” som han kallats. Och inte helt utan orsak. Hegel har betecknats som en andens spindel i nätet som spinner ut sina metafysiska trådar åt alla håll. Allt från kristna konservativa teologer till revolutionära kommunister ansåg sig ha tolkat Hegel rätt. Hans namnkunnigaste lärjunge är väl Karl Marx. I Finland vilade J.V. Snellmans finsknationalistiska tankevärld i mycket på Hegel. Och vår finlandssvenske filosof Georg Henrik von Wright har skrivit att bakom Marx “skymtade Hegels mångtydiga gestalt”. Det samhällsskick som Hegel förespråkade var en konstitutionell monarki på kristen-etisk grund och själv avslutade han sin karriär som preussisk statsfilosof och professor vid universitetet i Berlin.

Här drar jag mig till minnes en diskussion jag en gång hade med Göran von Bonsdorff som var min professor i allmän statslära vid Helsingfors universitet. Han ansåg nämligen att Hegels dialektiska triader är en av de skarpsinnigaste iakttagelser som någonsin gjorts beträffande den historiska utvecklingen. Det kan man nog utan tvekan hålla med om.

Några kylslagna steg och jag är igen ute på Unter den Linden. Hinner med en kopp kaffe och tårta på värdshuset Einstein, under DDR-tiden känt under namnet Egon-Erwin-Kisch-Cafe där östtyska kulturarbetare stortrivdes, innan jag går vidare mot Brandenburger Tor. Därefter ett stenkast framåt till Reichstagsgebäude, Riksdagshuset, som sett det mesta av tysk nutidshistoria. På gott och ont.

Här samlades den tyska riksdagen redan under Kaiser Wilhelms tid i slutet av 1800-talet. Då växte socialdemokraterna och blev så stora att de till slut på allvar kunde sjunga “Wir sind die stärkste der Partei’n”, vi är de starkaste bland partierna, som en av stroferna i Internationalen lyder på tyska. Men socialdemokraterna kunde inte hindra första världskrigets utbrott. Så föll kejsardömet och den 9 november 1918 utropade socialdemokraten Philipp Scheidemann den tyska republiken från ett fönster i riksdagshuset. Så följde Weimarrepubliken, hyperinflation och arbetslöshet och till slut riksdagshusbranden 1933 som gav nazisterna möjlighet till det totala maktövertagandet. Genom fredsslutet 1945 och Berlins delning hamnade riksdagshuset bara några meter in på västsidan om muren. I huset fanns på 1980-talet bland annat en utställning om Tysklands historia, men byggnaden återtog genom återföreningen sin gamla position som parlament.

Så återstår bara två mål på denna historiska rundvandring i det centrala Berlin. Nämligen Holocaustminnesmärket samt platsen där Hitlers bunker var belägen. Redan under DDR-tiden ville man utplåna alla spår av bunkern, vilket man också försökte efter Tysklands återförening. Men eftersom nyfikenheten bara tog ny fart, inte minst tack vare succéfilmen Der Untergang, Undergången, som skildrar slutet för Hitler beslöt man sätta upp en skylt där bunkern en gång funnits. Nu en parkeringsplats omgiven av bostadshus byggda under DDR-epokens slutskede. Bara ett stenkast härifrån finns det gripande minnesmärket över de judar som blev nazisternas offer i koncentrationslägren. Med sina 2 711 gråa betongplattor visar monumentet vad omänsklig ondska kan åstadkomma.

Det glädjande är att se hur många turistgrupper som ledda av guider vandrar runt Riksdagshuset, Brandenburger Tor, Holocaustminnesmärket och bunkern. Från en av guiderna hinner jag uppfatta ord som krig, gaskammare, tortyr, terror…

Då kom jag omedelbart att tänka på vad den tyske existentialistiske filosofen Karl Jaspers (1883-1969), gift med en judinna, och i krigets slutskede fem före att bli mördad av nazisterna, skrev om nazismens terror: “Att det skedde var fruktansvärt. Att glömma det vore ett brott. Det kan upprepa sig när som helst”.

Att inte glömma är nödvändigt. För all framtid.