Marion Gordon Robertson föddes den 22 mars 1930 i Lexington i Virginia. Smeknamnet Pat härstammade från barndomen. Det var hans sex år gamla bror Willis Robertson Jr. som tyckte om att klappa (pat) lilla Marion på kinden, varför han fick smeknamnet Pat. När han blev vuxen övervägde Robertson vilket namn han skulle föredra som tilltalsnamn. Marion lät för feminint och M. Gordon för pretentiöst, så det fick bli Pat Robertson.

Fadern Absalom Willis Robertson, som för all del var känd som A. Willis Robertson, var en segregationistisk sydstatspolitiker i Demokratiska partiet. Det partiet kom sonen Pat att demonisera när han gjorde sitt yttersta för att få de evangelikala kristna att rösta republikanskt, men det var ett annat parti i sydstaterna än vad det var på den tiden som fadern var en av partiets portalfigurer i Virginia. Fadern hade varit i delstatssenaten redan före Pat Robertsons födelse. I kongressvalet 1932 blev han invald i USA:s representanthus. Efter tiden i representanthuset var han senator för Virginia i USA:s senat mellan 1946 och 1966.

När en ung Pat Robertson hittade sin plats i världen, var hans far alltså en framstående person i den politiska världen. Modern Gladys var främst hemmafru men också musiker. A. Willis Robertsons politiska stjärna dalade på 1960-talet när medborgarrättsrörelsen nådde sin kulmen. Han vägrade att träffa presidentfrun Lady Bird Johnson när hon var på turné i sydstaterna för att samla stöd för 1964 års medborgarrättslag och 1965 års rösträttslag. Pat Robertsons far är främst ihågkommen som en inbiten motståndare till afroamerikanernas rösträtt. President Lyndon Johnson tog det personligt och såg till att senatorn besegrades i demokraternas primärval år 1966 av en mer liberal utmanare.

President John F. Kennedy möter senatorer år 1961. Till vänster republikanerna John Marshall Butler och Norris Cotton, till höger de segregationistiska sydstatsdemokraterna Strom Thurmond och A. Willis Robertson. När Kennedys efterträdare Lyndon Johnson drev igenom medborgarrättslagarna, bytte Thurmond parti till Republikanska partiet och A. Willis Robertsons politiska karriär i Demokratiska partiet fick ett abrupt slut. (Foto: Robert Knudsen/Wikimedia Commons)

Om Pat Robertson kom att identifera sig som republikan och dessutom att avsky Demokratiska partiet, kan en grundorsak skönjas i hur fadern behandlades av Lyndon Johnson. Även om han skulle i första hand välja en annan bana än faderns politikerbana, var Pat Robertson en extremt politisk religiös ledare, kanske den mest politiskt aktiva och på sitt sätt framgångsrika av dem alla inom den kristna högern i USA.

Pat Robertson studerade historia vid Washington & Lee University i hemstaden Lexington. Universitetets namn hedrar USA:s första president George Washington och sydstatsgeneralen Robert Lee. Efter inbördeskriget var Lee rektor för Washington College från 1865 fram till sin död år 1870, då namnbytet skedde. Pat Robertson har sagt att fast han nådde mycket goda resultat i studierna, var han mest intresserad av förtjusande unga damer, något han skämtsamt har kallat sitt egentliga huvudämne.

Som officer i marinkåren i Koreakriget dekorerades Robertson tre gånger. En av hans stridskamrater var Pete McCloskey som senare blev en förhållandevis liberal republikansk kongressledamot, till höger i ekonomiska frågor men human i sina värderingar och med hög profil i miljöfrågor. Långt senare år 2007 bytte McCloskey parti till Demokratiska partiet när han upplevde att partiet inte längre var detsamma som han hade anslutit sig till år 1948. När Robertson på allvar kom med i politikens värld på 1980-talet, skrev den i det skede före detta kongressledamoten McCloskey ett offentligt brev där han beskrev Robertsons beteende i Korea i allt annat än smickrande ordalag. Detta var alltså årtionden före #metoo-rörelsen och hade åtminstone inga katastrofala följder för Robertson som religiös ledare, fast vissa chockvågor kändes i politikens värld. Enligt McCloskey hade Robertson under sin krigstjänst för vana att besöka prostituerade och dessutom trakasserade han den koreanska städerskan i baracken.

Efter Koreakriget tog Robertson juristexamen vid en av USA:s mest renommerade juridikskolor, Yale Law School. Studieresultaten var rätt så strålande vid Yale, men sedan misslyckades han i sin advokatexamen, bar exam, som skulle ha gett honom tillstånd att praktisera yrket i delstaten New York. Under tiden vid Yale hade han gift sig med Adelia “Dede” Elmer som studerade vårdvetenskap vid Yale. Hon hade tidigare deltagit i skönhetstävlingen Miss Ohio. Med Dede var Pat Robertson gift från 1954 fram till hennes död år 2022. Hon kom från en katolsk familj men skulle stå vid hans sida när han blev en av USA:s mest synliga evangelikala predikanter. Varken hans protestantiska eller hennes katolska familj hade sett positivt på relationen innan de gifte sig.

En viktig orsak till att det inte gick vägen i delstaten New Yorks advokatexamen, var att hans hjärta inte riktigt var med. Pat Robertson hade en fin juristutbildning bakom sig men såg inte advokatbanan som särskilt attraktiv. I detta skede upplevde han en religiös omvändelse. På sin hemsida har Robertson rubricerat mötet år 1956 med Cornelius Vanderbreggen “From Swinger to Saint” (“från swinger till helgon”). Vanderbreggen var en veteran av andra världskriget med holländska släktanor, något som ofta uppfattas som fint i USA i och med att en del holländska släkter har varit längre i Nordamerika än många prominenta engelska släkter. Vanderbreggen var missionär och med honom skulle Pat Robertson äta middag. Robertson hade trott att missionärer är dåligt klädda typer som äter hamburgare, inte alls hans stil. Men nu var han i en elegant restaurang i Philadelphia med en ytterst välklädd herreman som slog en stor svart bibel på bordet och Robertson insåg att framtiden ligger inom kristendomen. Han kom fram till att man kan både klä sig i stiliga kostymer och predika. Enligt Dede kom han hem, spolade bort alla alkoholdrycker han kunde hitta, tog ner en nakenaffisch från väggen och förklarade att han har funnit Herren.

Sedan gällde det för Robertson att studera teologi i New York vid The Biblical Seminary in New York som idag heter New York Theological Seminary. År 1960 grundade han medieföretaget Christian Broadcasting Network (CBN) som skulle bli hans kristna medieimperium. År 1961 blev han prästvigd som sydstatsbaptistpastor och samma år hade CBN den första TV-sändningen. Det mest kända programmet under Robertsons många årtionden i den kristna mediebranschen kom att heta The 700 Club. Den första programledaren hette Jim Bakker, en holländskättad predikant som senare skulle få en hel del sensationsrubriker på grund av sexskandaler och ekonomisk brottslighet. Men då hade Bakker redan en egen show, PTL, och en egen kanal. Efter Bakker blev Robertson själv en långvarig programledare för The 700 Club.

I presidentvalet 1980 vann Ronald Reagan med stöd från den kristna högern. En av nyckelfigurerna var Jerry Falwell från Virginia som ledde en organisation som kallades Moral Majority. Fyra år tidigare hade många evangelikalt kristna personer arbetat för sydstatsbaptisten Jimmy Carter, vilket hade en stor betydelse när Carter vann knappt. Men Carter visade sig för liberal för många i sydstaterna och många predikanter såg en möjlighet att uppnå politisk makt genom att organisera sig inom Republikanska partiet. Det är i det sammanhanget Pat Robertson åstadkom sina största framgångar. Han fick många högersinnade kristna att engagera sig politiskt för en konservativ agenda där man talade om privat välgörenhet och de offentliga välfärdstjänsterna uppfattades som någonting i grunden negativt.

På 1980-talet hade Pat Robertson politiska ambitioner för egen del. Här talar han om budgetunderskottet år 1986. (Foto: Mark T. Foley/Wikimedia Commons)

Vid sidan om medieimperiet hade Pat Robertson år 1977 grundat ett eget universitet, Christian Broadcasting Network University, som år 1990 bytte namn till Regent University. Robertson var nu inte bara en av USA:s mest synliga TV-predikanter, utan också kansler vid det egna universitetet, vars samhällsvetenskapliga fakultet fick heta Robertson School of Government. Tillsammans med universitetets juridikskola fick samhällsvetarna sin utbildning i en ståtlig, slottsliknande byggnad, Robertson Hall.

I presidentvalet 1988 framträdde Robertson i en politisk roll. Han sökte republikanernas nominering utan att ha innehaft ett politiskt ämbete. Som baptistpastor skulle han inte längre arbeta efter presidentkampanjen, utan rollen som kristen mediemogul blev den viktigaste i fortsättningen. Robertson kom i republikanernas primärval på tredje plats efter George H.W. Bush och Bob Dole. Han fick över en miljon röster, nio procent av rösterna och vann i delstaten Washington, Nevada, Hawaii och Alaska. Nomineringsmöten i Iowa hölls allra först och där kom Robertson på andra plats efter Bob Dole. I och med den relativa framgången i Iowa fick han mycket synlighet för den kristna högern inom partiet. Bush kontrade med att tala om Jesus med sådana fraser som gick hem hos evangelikala väljare, utan att resten av väljarkåren skulle nödvändigtvis ha uppfattat honom som särskilt kristen.

George H.W. Bush och Pat Robertson i Vita huset 1991. (Foto: David Valdez/Wikimedia Commons)

En biprodukt av presidentkampanjen var grundandet av lobbyorganisationen Christian Coalition. Organisationen hade formellt registrerats redan 1987, men kom ordentligt igång genast när det blev klart att Robertson inte skulle vinna republikanernas nominering. Resten av kampanjresurserna använde han till skapandet av organisationen som fick en stark ställning inom den kristna högern. År 1989 fick Ralph Reed det operativa ansvaret för Christian Coalition. Robertsons mål var att styra republikansk politik i värdekonservativ riktning, exempelvis emot aborträtt och HBT-rättigheter. År 1997 rankades organisationen som den sjunde mäktigaste i USA av tidskriften Fortune.

En viktig faktor bakom den organisatoriska framgången var att Robertson sade inför presidentvalet 1988 att han skulle kandidera enbart om hans anhängare lyckas samla tre miljoner namnteckningar. Med den strategin lyckades han skapa en organisatorisk bas som var användbar också efter den misslyckade presidentkampanjen.

Robertson hann se resultatet av årtiondenas politiska organisering när USA:s högsta domstol 2022 avgjorde i Dobbs mot Jackson att konstitutionen inte inbegriper rätten till abort och befogenheten att reglera abort återgick till delstaterna i och med att domslutet Roe mot Wade från 1973 upphävdes.

Robertson var ökänd för sina kontroversiella uttalanden. Hinduismen kallade han “demonisk”, islam “satanisk” och buddhismen jämförde han med en sjukdom. När Israels premiärminister Ariel Sharon drabbades av en hjärnblödning år 2006, kallade Robertson det “Guds straff” med syftning på utrymningen av Gazaremsan. Som TV-predikant hörde det till hans vanliga retorik att presentera den egna politiska linjen som sanktionerad av Gud och det var inte ovanligt för honom att påstå att motståndarna arbetade för Antikrist. Det påstod han t.ex. att en del protestantiska kyrkor gjorde, med syftning på sådana kyrkor som inte var tillräckligt konservativa i hans tycke. När Haiti drabbades av en jordbävning år 2010, påstod Robertson att jordbävningen var en följd av att staten Haitis grundare hade slutit en pakt med djävulen för att bli fria från slaveriet.

Samtidigt som Robertsons uttalanden drog ett löjets skimmer över verksamheten av CBN, var han en av de synligaste företrädarna för kristen konservatism i USA och få andra arbetade lika målmedvetet som han för att organisera sig politiskt. Själv kandiderade han inte på nytt efter presidentvalet 1988. De gamla avslöjandena från Koreakrigets tid hade skadat honom politiskt, men det var också svårt att hävda sig som politiker om man var TV-predikant under en tid som nyhetsrubrikerna dominerades av Jim Bakkers och Jimmy Swaggarts sexskandaler.

Själv fördömde Robertson sådana sexskandaler där politiker från Demokratiska partiet var inblandade. Enligt honom hade Bill Clinton omvandlat Vita huset till “en lekhage för sexuell frihet”. När det kom till Donald Trump och hans skandaler, var Robertson förstående och menade att Trumps nedsättande kommentarer om kvinnor var bara ett sätt att låta macho. Ibland kom Robertson med åsikter som överraskade TV-tittarna. År 2012 sade han att marijuana borde legaliseras i och med att kriget mot droger hade misslyckats. I december 2020 sade han att Trump lever i en alternativ verklighet när han inte förmår sig att acceptera valförlusten. Robertson hade stött Trump och visat förståelse för honom när han hade drabbats av skandaler, men han ansåg ändå att Trump borde respektera presidentvalets resultat.