Nu står jag framför huset och kan inte låta bli att tänka på gamla fotografier som visar hur man längs väggarna hängt upp jättestora affischer i rött och vitt med eggande socialistiska slagord om nya utmaningar för att skapa ett bättre Franrike. En enorm bild av den förre socialistiske presidenten François Mitterrand som täckte fönstren i flera våningar ingick också i rekvisitan.

Nu är de tiderna förbi och huset tvingades partiet av ekonomiska orsaker sälja för sex år sedan.

Osökt erinrar jag mig mitt första besök i Paris. Det skedde i augusti 1972 som ung studerande tillsammans med numera avlidne Rolf ”Tjoffen” Johansson som i likhet med mig också var aktiv inom Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb. Rolf gjorde senare en fin karriär inom utrikesministeriet.

Vi hade sett en annons om billiga ungdomsresor till Paris och beslöt oss att slå till. I Svenska Normallyceum, ”Norsen”, i Helsingfors hade både Rolf och jag i gymnasiet läst franska i tre år så vi tänkte att Paris kunde bli en bra övning i det franska språket.

Väl framme besökte vi de obligatoriska turistmålen som Louvren med Mona Lisa, Invaliddomen med Napoleons sarkofag, Eiffeltornet, Triumfbågen, Notre Dame, Sorbonne…..

Men som de politiskt engagerade ungdomsklubbister vi var beslöt vi oss för att knacka på hos det då tre år gamla Parti Socialistes högkvarter som ännu inte hunnit flytta till rue de Solférino. Det skulle ske 1980. Vi letade oss fram till partikansliet och mötte en vänlig vaktmästare, berättade vilka vi var, och att vi gärna skulle träffa någon från partiets ungdomsförbund. Samtalet fördes på en blandning av knagglig franska och behjälplig tyska. ”Bitte langsam”, långsamt var snälla, svarade vaktmästaren på tyska. Hursomhelst fick vi ett avtal med Monsieur Michel David som var en av ledarna för Mouvement des jeunes socialistes MJS – rörelsen för de unga socialisterna. Han jobbade på någon form av statligt ämbetsverk bara några kvarter därifrån. Monsieur David sken först upp när vi på uttalsmässigt korrekt franska hälsade med ett artigt ”Bonjour, monsieur”, goddag min herre. Han besvikelse blev desto större när han märkte hur ynklig vår franska var. På något sätt lyckades vi i alla fall göra oss förstådda. David hade några broschyrer och duplikat från ungdomsförbundet som han gav oss. Jag tror Rolf förde dem till Arbetararkivet i Helsingfors. I så fall finns de säkert kvar där än idag.

Över femtio år senare kommer jag ihåg hur vi diskuterade majrevolten i Paris 1968 som ännu var i färskt minne. Michel David bara skakade på huvudet när han tänkte på alla de oräkneliga smågrupper, mer eller mindre vänsterextrema – galna och vansinniga – som utgjort motorn i upploppen. Samtidigt påminde han om att majrevolten inte bara kunde avfärdas som ett studentikost upptåg av några bråkiga ungdomar. Hade inte tio miljoner franska arbetare gått ut i generalstrejk för att ge dem sitt stöd. Revolten hade grundligt skakat det franska samhället som dittills i många avseenden varit ganska förstelnat, för att inte säga stockkonservativt. I synnerhet kvinnornas ställning hade förbättrats, framhöll David. Och om jag nu minns rätt tycker jag mig ha läst att gifta franska kvinnor inte hade fått öppna ett eget bankkonto utan sin makes tillstånd. Bland annat detta och mycket annat reformerades efter maj 1968.

Speciellt stolt var Michel David över sitt parti, Parti Socialiste, som i majrevoltens efterdyningar grundats 1969. Framtiden tillhör oss, vår tid är snart på kommande. Det är så mycket som måste ändras i vårt land, förutspådde han redan då. Och sannspådd skulle David verkligen bli. År 1981 lyckades socialistledaren François Mitterrand äntligen efter två tidigare misslyckade försök bli vald till Frankrikes president. Nu följde socialistpartiets storhetstid. Inte utan orsak skrev Hufvudstadsbladets liberale dåvarande chefredaktör Jan-Magnus Jansson ofta på ledarplats om den såkallade Mitterrandeffekten, vilket innebar att Mitterrands segertåg markant också skulle öka socialisternas väljarstöd. Något som även skedde.

När vi sedan tackade för oss gjorde Rolf Johansson den iakttagelsen att Michel David närmast verkade lättad över att bli av med oss på grund av våra dåliga kunskaper i franska. Men vi lyckades ändå få om än kort så dock ett någorlunda meningsfullt samtal med en ung representant för ett växande framtidsparti. Som dessutom skulle få rätt i sina profetior. I alla fall på kort sikt.

Idag ett halvt sekel senare kan man bara konstatera att Parti Socialistes uppgång och fall hör till de mest avskräckande för att inte säga skrämmande exemplen i modern historia på hur ett politiskt parti kan utraderas så gott som totalt. I några presidentval hade Mitterrand lyckats få över femtio procent av rösterna. I den andra omgången i parlamentsvalet 2022 erhöll socialisterna knappt fyra procent!

Tala om en fullständig kraschlandning. Ingenting tyder heller på en möjlig come back för Parti Socialiste. Partiets traditionella arbetar- och medelklassväljare har i stora skaror flytt till president Macron vars rörelse nu visserligen är i motvind. Många arbetare, både före detta socialister och kommunister, röstar numera på det högerpopulistiska partiet Nationell samling. Förståsigpåarna när det gäller fransk politik räknar med att nästa val kommer att bli en uppgörelse mellan vänster- och högerpopulister där de sistnämnda drar det längre strået. Då finns det inte mycket utrymme för Parti Socialiste.

De katastrofala nederlagen har naturligtvis återspeglat sig i den interna partidebatten som tidvis varit hätsk. Nicolas Mayer-Rossignol som är borgmästare i Rouen har kritiserat socialistpartiets anslutning till vänsterfrontorganisationen NUPES, den nya ekologiska och sociala folkunionen, som leds av Jean-Luc Mélenchon, en politiker långt till vänster om socialisterna. Folkunionen består av många olika vänsterradikala grupperingar. Men socialisterna borde satsa på en självständig roll i stället för att låta sig dränkas i den här typen av frontorganisation, lyder Mayer-Rossignols recept. Socialistpartiets generalsekreterare Olivier Faure har dock prioriterat vänstersamarbetet. Detta trots att opinionsundersökningarna säger att en majoritet av de socialistiska väljarna jämte sympatisörer förhåller sig mycket negativt till NUPES som en del till och med betraktar som ett odemokratiskt inslag i fransk politik.

Den svenska Frankrikeexperten Tomas Lindbom har jämfört de franska socialisternas nuvarande högkvarter i en förort sydost om Paris centrum med det forna ståtliga partihuset vid 10, rue Solférino. ”Det var som att gå från ett slott till en lagerlokal”, skrev Lindbom. I den beskrivningen ligger en stark symbolik.

Inom socialistpartiets interna byktvätt har man inte tvekat att använda demagogiska klyschor. Till exempel ord som ”champagnesocialism” och ”kaviarvänster”, med ledare som sitter och diskuterar på kaféerna i den fashionabla stadsdelen Saint-Germain-des-Prés. Där talar de om fattigdom, arbetarklass och förortsproblem, allt medan de glufsar i sig kaféernas erkänt goda smörgåsar.

I Arbetarbladet publicerades den 20 april 2022 Lukas Lundins förträffliga recension av en bok om fransk politik skriven av Halil Karaveli (Fransk klasskamp och demokratins framtid). Karaveli menade att rörelsen de gula västarna lyckades mobilisera det folkliga missnöjet, formellt mot de höjda bensinpriserna, men också med kravet på en rättvisare fördelningspolitik och en förstärkning av demokratin på agendan. Inom socialistpartiet har man haft all anledning att allvarligt grunna på den utmaningen.

På videofilmer och i tidningsklipp har jag noterat att det finns en person vid namn Michel David som är aktiv kommunalpolitiker inom Parti Socialiste i staden Roubaix i norra Franrike på gränsen mot Belgien. Åtminstone åldersmässigt, kanske även utseendemässigt det lilla jag minns, kunde det vara samma person som Rolf Johansson och jag mötte i augusti 1972. Det hade varit spännande att idag pånytt föra en diskussion med honom. Fråga om han ännu minns de två språkliga analfabeterna från det fjärran landet i norr han en gång träffade i Paris. Och höra hur han ser på situationen inom sitt parti. Fast i så fall behöver jag nog en ordentlig tolk.

Henrik Helenius