Men vanligtvis är det fyra program som klassas i den här kategorin: Forssaprogrammet från 1903, det så kallade Oittinenprogrammet från 1952, samt den nyare tidens program från 1987 och 1999.

Vi kan alltså säga att ett principprogram inte är vilket papper som helst, någonting man skriver ihop när man är på det humöret. Enligt min mening är ett principprogram inte ett tidsbundet politiskt program, ett valprogram eller en allmän broschyr för utdelning på gator och torg.

Principprogrammet, eller snarare principdeklarationen, återspeglar partiets (och dess medlemmars) kollektiva uppfattning om grunderna för socialdemokratins ”raison d’être”. Varför vi finns till som politisk rörelse. I principdeklarationen definierar vi den socialdemokratiska rörelsens grundidentitet. Den erbjuder en basanalys av partiets samhälleliga reformsträvanden, en beskrivning av de grundvärderingar som reformarbetet baserar sig på, samt konturerna för det samhälle och den värld vi strävar till.

I principdeklarationen stakar vi ut vad vår idétradition består av och vilken betydelse och form den den har i nuet och i framtiden.

Principdeklarationen är hörnstenen för allt det övriga rörelsen är och strävar till. Den kan inte formuleras i en bubbla avskilt från yttervärlden. Den måste ha koll på tidens puls, och känna igen de förestående stora utmaningarna.

Men på ett sätt är principdeklarationen först och främst till för oss själva. Den är vår gemensamma kompass för att kunna möta den yttre världen, i smått och i stort. Vi bör först själva definiera vår socialdemokrati, för att kunna marknadsföra den åt andra.

Alla hittillsvarande principprogram har på sitt sätt åtminstone mestadels motsvarat dessa grundkrav på ett principprogram. I retrospekt betraktade är alla fyra också barn av sin tid, till analysen och språket.

Ur detta tidsperspektiv kan arbetarrörelsens idéhistoria indelas i tre huvudsakliga skeden:

• arbetarrörelsens inledningsskeden, den första och andra internationalens perioder, framt till första världskrigets slut;
• arbetarrörelsens uppdelning i två huvudströmningar, den socialdemokratiska och den kommunistiska, fram till den sovjetstyrda ”realsocialismens” sammanbrott;
• tiden efter det kalla kriget, globaliseringens och den multipolära världsordningen tidevarv.

Forssaprogrammet representerar givetvis det första skedet. Forssaprogrammet var också bokstavligen ett uttryck för socialdemokratins dåtida internationalism. Dess allmänna avsnitt är en nästintill direkt översättning av de österrikiska socialdemokraternas så kallade Hainfeld-program, och det välkända politiska programmet i elva punkter en liknande översättning av de det tyska partiets så kallade Erfurt-program.

Smått ironiskt kan vi därför säga att Erfurtprogrammet i tiderna hade betydligt större framgångar här i Finland än i sitt ursprungsland Tyskland…

Det mest inhemska inslaget i Forssaprogrammet är bilagorna om arbetarskyddslagstiftningen och kommunal förvaltning. Det allmänna avsnittets röda tråd är en sträng kritik av den dåvarande kapitalismen, med kapitalismens avskaffande som mål, samt arbetarrörelsens medel för att erövra den politiska makten.

Forssaprogrammets politiska mål förverkligades till stora delar under de cirka 50 år det var i kraft. Dess allmänna avsnitt förblev i likhet med sin förebild Hainfeldprogrammet i skuggan av de historiska omvälvningarna under 1900-talets första hälft.

Först efter det andra världskriget, inför de förestående massiva utmaningarna, tog den internationella socialdemokratin på bred front ett nytt krafttag för att uppdatera sin identitet. Den nya Socialistinternationalen antog 1951 den så kallade Frankfurtdeklarationen med titeln ’Den demokratiska socialismens  mål och uppgifter’. Med denna nya våg förnyade också SDP sitt principprogram år 1952. Denna programprocess hade sina egna svårigheter och spänningar, som jag inte går in på här. Reino H. Oittinen hade en avgörande roll i den slutliga utformningen av det nya programmet. Därför har det med rätta kallats Oittinenprogrammet.

Formatet för 1952 års program är dels en lång inledning där idétraditionens och samhällets förändring beskrivs rätt utförligt, dels en relativt kort  sammanfattning/deklaration som utgör det egentliga programmet. Enligt min mening kunde det här formatet vara rätt användbart också nu när den nya deklarationen ska utarbetas.

Till innehållet var Oittinenprogrammet betydelsefullt i synnerhet i två avseenden. Det fastslog att socialdemokratins idégrund är en “sammankoppling av socialism och demokrati”, det vill säga en omvandling av samhället i enlighet med socialismens värderingar och mål och en ovillkorlig anslutning till folkväldet, den politiska  demokratin. Och i praktiken utgjorde Oittinenprogrammet grundvalen för bygget av den finländska välfärdsstaten ända fram till 1980-talet.

Under 1980-talet genomfördes under Kalevis Sorsas ordförandeperiod ett revisionsarbete som täckte ett par kongressperioder. Det förnyade programmet godkändes på kongressen 1987. Grundorsaken till uppdateringen av partiprogrammet var dels, att man ville att programmet skulle återspegla de resultat som gjorts i bygget av välfärdssamhället, dels att det skulle reflektera nya internationella utvecklingstrender och utmaningar.

Till utformningen var detta program uttryckligen ett program med klara politiska beståndsdelar. I ideologiskt avseende utgjorde det på det stora hela en fortsättning på Oittinenprogrammets syn på den demokratiska socialismen. Programmet innehöll en hel del nya element i enlighet med tidsandan. Ett betydelsefullt nytt inslag var t.ex. skrivningarna om självstyrelseprincipen som en del av den breddade definitionen av politisk demokrati.

Programmets hållbarhet undergrävdes emellertid rätt snabbt av att det gjordes under det kalla krigets och sovjetkommunismens slutperiod. Att förutspå de förestående omvälvningarna var en omöjlighet.

Därmed kom man under 1990-talet rätt snabbt till slutledningen att principprogrammet återigen bör uppdateras för att återspegla det nya världsläget. Så skedde under Paavo Lipponens ordförandeperiod, ett nytt program godkändes på partikongressen 1999. Också det här programarbetet präglades av en rad inre spänningar. I ett skede låg två olika programförslag på bordet.

Som konklusion av allt detta godkändes emellertid 1999 ett program med titeln ’Socialdemokratins principer’. Dokumentet är till formatet snarare en deklaration än ett program. I tidsperspektivet platsar det nya och fortfarande ikraftvarande programmet i det tredje skedet, eran efter det kalla kriget och den nya globala omvälvningen.

I inledningsavsnittet som beskriver partiets idétradtion ingår en passus som motsvarar tesen från SI:s deklaration i Frankfurt 1951: “Socialdemokratin växer till sig som en frihetsrörelse utgående från de socialistiska teorierna, men därtill antikens humana filosofi, den kristliga etiken och upplysningens framstegsideal.” Och med den demokratiska socialismen som det mest hållbara konceptet för de socialistiska teorierna.

Enligt min mening är 1999 års program i det här avseendet en bra syntes också för det pågående programarbetet. Utmaningen är kanske främst hur vi ska definiera kopplingen mellan idétraditionen och den nuvarande ideologiska grundidentiteten. Åtminstone för mig är nämligen idétradtionen inget museiföremål, utan en del också av dagens och framtidens  identitet.

I övrigt öppnar deklarationen de socialdemokratiska grundvärderingarna i den nya världens verklighet. Man kan gott säga (och det har redan sagts också i den arbetsgrupp som nu jobbar med det nya dokumentet) att det som är inskrivet i den nuvarande deklarationen är fortsättningsvis mer eller mindre hållbart. Uppdateringsbehoven har mera att göra med sådant som inte finns med i deklarationen. De fenomen som mer eller mindre befann sig på ”larvstadiet” under 1990-talet.

Tre viktiga exempel på detta är:

• Hur globalkapitalismens nyaste stadium och den globala ekonomins olika scenarier påverkar våra möjligheter och medel att  bekämpa den mångdimensionella ojämlikheten och fattigdomen
• Vilka utmaningar ställer den fortgående teknologiska utvecklingen, i synnerhet den så kallade digitaliseringen, på en samhällspolitik baserad på socialdemokratiska ideal?
• Vilka begränsningar och möjligheter utgör de nya maktstrukturerna i världssamfundet för en socialdemokratisk reformpolitik?

Till slut vill jag återknyta till det jag inledningsvis konstaterade. En tillräckligt klar ideologisk grundidentitet är den avgörande faktorn i våra överlevnadsprocesser och framgångshistorier vi gått igenom under det gångna seklet. Denna historia står inte heller nu inför sin ände. En samtidig insikt om, högaktning av och uppdatering av vår grundidentitet är vår stora nyckeluppgift. Nog att syssla med för var och en av  oss under närmaste tiden.

Folke Sundman

medlem i partiets arbetsgrupp för principprogrammet