Med sikte på FN:s 40 första år utkom på Finlands FN-förbunds initiativ 1984 en faktabok om FN med titeln Rauha ja Oikeudenmukaisuus – YK:n neljä vuosikymmentä. Boken innehöll också en kort historik om FN-förbundets första 30 år, som jag skrev tillsammans med förbundets långvariga generalsekreterare Hilkka Pietilä.

En av bokens avsikter var att svara på frågan, har världsorganisationen lyckats i sitt arbete och hur ser dess framtid ut. Skribenterna, som bestod av Finlands bästa dåtida expertis på området, gjorde en övervägande positiv konklusion med vissa reservationer: FN har inte avskaffat alla världens problem men har under årens lopp fått till stånd en lång rad nödvändiga reformer.

I artikeln om FN-förbundet konstaterade vi att förbundet varit med som organisatör av FN:s nedrustningsvecka från första början. ”Nedrustningsveckan har samlat större folkgrupper än någonsin, också i Finland, med den nya fredsrörelse som spred sig i Europa under början av 1980-talet” , var Hilkka Pietiläs och min bedömning. Det var FN-förbundet som under 80-talet fungerade som en organisatorisk samordnare , tillsammans med de finländska fredsorganisationerna, för den tidens stora demonstrationer mot utplacering av nya kärnvapen i Europa, inom nedrustningsveckans ramar.

Under de fyrtio år som gått har den allmänna optimismen och framåtandan tunnats ut, både för FN:s och fredsrörelsens del. Både FN och de fria fredsorganisationern befinner sig i kraftig motvind. Världen har blivit en annan än vad FN:s olika program och avtal för fred, nedrustning och hållbara utveckling drog riktlinjer för. Parisavtalet för att stoppa klimatförändringen och FN:s agenda för en hållbar utveckling, båda godkända på hösten för tio år sedan, utgör de senaste stora genombrotten på det programmatiska planet inom FN.

Fredsrörelsen har inte lyckats stå upp mot de senaste årens negativa utveckling, i synnerhet Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina och Israels brutala aggressioner, inklusive renodlade krigsbrott, mot den palestinska befolkningen. Den militära upprustningen har skjutit i höjden och den allmänna tidsandan präglas av militarism och rasism. Större och mindre auktoritära ledare är drivande krafter i världspolitiken. Fredsviljan och -arbetet har hamnat i skymundan.

x x x

Också i Finland har fredsrörelsen fått känna av de här kalla vindarna på ett mycket handgripligt sätt. Den finländska högerregeringens radikala nedskärningspolitik har drabbat mångt och mycket. Fredsorganisationernas direkta statsstöd har avskaffats helt och hållet.

Finlands Fredsförbund har gjort sitt bästa för att hålla dörren till statskassan åtminstone en aning på glänt. Denna höst föreslog Fredsförbundet i sitt utlåtande till riksdagen, med utgångspunkt i att försvarsppgifterna i nästa års budgetförslag uppgår till hisnande 6,5 miljarder euro, att ens en summa på 0,1 promille av försvarskostnaderna, cirka 650 000 euro, skulle reserveras för stöd till fredsarbetet. Vi får se hur det går.

En historisk kuriositet i sammanhanget är, att statsstödet till fredsarbetet och framför allt Fredsförbundet kom till under politiskt turbulenta tider i mitten av 1930-talet. År 1933 motionerade ett flertal riksdagsledamöter, med socialdemokraterna Väinö Voionmaa, K.J. Wenman och Axel Åhlström i spetsen , om att statsstöd till fredsarbetet borde införas. Åhlströms specifika förslag var faktiskt att 0,1 promille av de dåvarande försvarsutgifterna skulle reserveras för fredsarbete. Motionerna fick stöd också bland de borgerliga partierna. Särskilt kan nämnas SFP:s Albin Wickman, som kom från en kristlig pacifistisk bakgrund. Den enda gruppen som häftigt motsatte sig förslagen, förutom den sittande försvarsministern Arvi Oksala, var det högernationalistiska IKL.

Ett av förslagen (Voinomaas yrkan på 12 000 mark i stöd åt Fredsförbundet) gick faktiskt igenom, och efter en del byråkratiskt strul klirrade det i Fredsförbundets kassa år 1937.

Detta var möjligt på det dystra 1930-talet. Idag tycks det inte vara möjligt att bevilja ens en spottstyver till fredsarbetet.

x x x

Den internationella fredsrörelsen har flera sekel långa rötter, och dess liv och leverne har mestadels varit en berg- och dalbana.

Under efterkrigstidens år kulminerar fredsrörelsens fram- och uppgångar i fyra skeenden:

– för det första, under åren omedelbart efter andra världskriget, då FN grundades och fredsviljan överlag var utbredd; den organisatoriska nykomlingen var Världsfredsrådet och dess medlemsorganisation i Finland, Fredskämparna, som så småningom under det kalla kriget blev språkrör för Sovjetunionens utrikespolitik inom fredsrörelsen;

– för det andra, under slutet av 1950- och början av 1960-talet då protester mot en ökad spridning av kärnvapen växte sig starka. särskilt i Storbritannnien där Bertrand Russell grundade kampanjorganisationen Committee of 100, som var incitatmentet till grundandet av De Hundras Kommitté år 1963 i Finland;

– för det tredje, under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet då protesterna mot USA:s angreppskrig i Vietnam gav upphov till nya fredskampanjer i olika delar av världen; dessa kampanjer sammanlänkades ofta bl.a. med solidaritetsarbetet för befrielserörelserna i Södra Afrika;

– och för det fjärde, under början av 1980-talet då en nya fredsrörelse växte fram i synnerhet i Europa mot utplaceringen av nya medeldistansrobotar; denna rörelse var till en början inte enhetlig; å ena sidan hade vi nätverket European Nuclear Disarmanent (END), dit Fredsförbundet och De Hundras Kommitté anslöt sig, som entydigt motsatte sig kärnvapenupprustningen både i väst och i öst; å andra sidan hade vi Världsfredsrådet och dess medlemsorganisationer, vars kritik till att börja med riktade sig ganska ensidigt mot USA:s och Natos kärnvapenpolitik;

1980-talets fredsrörelse var ju särskilt framgångsrik eftersom den för sin del bidrog till att de nya avtalen om kärnvapenbegränsning och -kontroll mellan USA och Sovjetunionen blev verklighet under 80-talets andra hälft. Dessutom var den nya obundna fredsrörelsen med sitt arbete för ”avspänning nerifrån” en del av den politiska process som ledde till Berlinmurens fall och det kalla krigets slut.

Under de därpå följandena årtiondena har den internationella fredsrörelsen inte lyckats med liknande mobiliseringar av fredsopinionen. Demonstrationer och evenemang har ordnats regelbundet under årens lopp, men med svagare uppslutning och synlighet.

Däremot har fredsrörelsen nog haft en del klara framgångar i sitt politiska påverkningssarbete. De två viktigaste exemplen är den globala kampanjen mot landminor, som ledde till Ottawa-avtalet år 1997, och kampanjen för ett förbud mot alla kärnvapen, vilket ledde till att avtalet antogs inom FN år 2017. I båda fallen var den samverkan som utformades mellan civilsamhällets representarer, forskare och expertis, samt likasinnade regeringar, av helt avgörande betydelse.

x x x

Det är omöjligt att mekaniskt kopiera framgångarna från det förgångna och tro att de fungerar som sådana också i dagens verklighet. Orsakerna är flera, men den viktigaste är undermineringen av det regelbaserade multilaterala samarbetet inom ramen för FN och i olika andra former, direkt kopplad till de djupgående geopolitiska motsättningar som gjort sig gällande under en längre tid.

I kärnvapenpolitiken var det tidigare möjligt att uppnå begränsade men viktiga resultat då de två ledande stormakterna var beredda att förhandla fram en avtalsregim. Man får förstås tycka vad man vill om Gorbatjov och Reagan i övrigt, men visst representerade de ett internationellt ledarskap av helt annan kaliber än vad Putin och Trump står för idag. Utrymmet för rationella argument är nu minimalt, i båda riktningarna. Under en överskådlig framtid framstår bevarandet och förstärkandet av de kärnvapenfria ländernas status, primärt utgående från det nya kärnvapenförbudsavtalet, som fredsrörelsens primära mål på detta område. Detta gäller inte minst de nordiska länderna, som borde klarlägga och befästa sin kärnvapenfrihet på ett trovärdigt sätt.

Vad de ”heta” krigen beträffar har åtminstone vår del av fredsrörelsen haft en konsekvent linje. I tiden krävde vi USA ut ur Vietnam. Nu kräver vi Ryssland ut ur Ukraina och Israel ut ur Palestina. Vi har stött och stöder angreppens offer, den svagare partens rättigheter. Huvudansvaret för avslutandet av krigen ligger alltid på angriparens sida. Och vi erkänner den anfallna partens rätt att försvara sig, inklusive den FN-baserade rätten att ta emot militärt stöd för sitt försvar.

Men fredsrörelsen kan inte bli en part i själva krigföringen. Vår uppgift är primärt att stöda strävanden som kan leda till eldupphör, vapenvila och genuina fredsförhandlingar med målet att garantera de angripnas suveränitet och självständighet. Och det är vår sak att försöka förhindra att den rättmätiga försvarsberedsskapen, i våra egna samhällen, spiller över i en otyglad militarism där en kritisk analys av försvarskostnadernas ändamålsenliga volym omöjliggörs. I det här avseendet är utmaningen enorm också i Finland.

I ett avseende är fredsrörelsens uppgift mycket lik den vi hade på 80-talet. Vi bör göra vad vi kan för att upprätthålla kontakter och stöda en dialog med civilsamhällena och deras aktörer i de olika konfliktsituationerna. Det gäller för övrigt såväl Ryssland som USA, där vår solidaritet är med de krafter som motsätter sig Trumpregimens auktoritära strävanden Och det gäller också Israel och Palestina, där civilsamhällena och deras fristående aktörer är mera utsatta än på länge. Lite cyniskt kan man konstatera att särskilt på den här punkten är den finländska regeringens dubbelmoral uppenbar. Det är i och för sig officiell finländsk politik att stöda demokratisträvanden och förstärkandet av civilsamhällena på olika håll i världen, men samtidigt gör man sitt yttersta för att försvaga verksamhetsmöjligheterna för dem som har ett centralt ansvar för att förverkliga denna politik, nämligen landets egna medborgarorganisationer.

Den finländska fredsrörelsen kommer att överleva under de närmaste åren, också utan de 0,1 promille av försvarskostnaderna vi nu är ute efter. Men vi gör det försvagade, då en stor del av arbetet och energin går åt till att trygga rörelsens överlevnad. Det är en skam för den finländska demokratimodellen, där samröret mellan stat och civlsamhälle har utgjort ett centralt element, att statsstödet till fredsarbetet helt slopats.

Det pågår som bäst en diskussion om vilka av den nuvarande högerregeringens sorgliga beslut nästa regering bör revidera. Jag utgår från att återinförandet av statsstödet till fredsarbetet, i Väinö Voionmaas, Axel Åhlströms och Albin Wickmans anda, finns med på socialdemokraternas lista av sådana åtgärder.

x x x

I dessa dagar har FN:s 80-årsjubileum passerat i rätt återhållsamma tecken, av förekommen anledning. FN:s större och mindre missförhållanden och utmaningar är mångfaldiga. Förteckningen på olika reformförslag är minst lika lång. Mycket arbete har gjorts för att försöka åstadkomma behövliga reformer.

Den politiska grundorsaken till den rådande lamslagningen är enligt min mening Säkerhetsrådet, och där i synnerhet dess snedvridna sammansättning och de fem permanenta medlemmarnas vetorätt. Det är en nöt som kommer att vara synnerligen svår att knäcka, och det är näst intill omöjligt att få något konstruktivt till stånd under rådande geopolitiska motsättningar och misstroende.

På årets FN-dag håll generalsekreterare António Guterres ett kraftfullt och emotionellt tal inför Säkerhetsrådet. Han underströk bl.a. att en reform av Säkerhetsrådet är oundviklig och borde ha gjorts för längre sedan. Reformen behövs för att upprätthålla den globala ordningen och säkerheten. Han berörde inte, kanske förståeligt nog i hans posiyion, vetorätten. Däremot talade han kraftfullt för en breddning av de permanenta medlemmarnas antal, särskilt från den globala södern.

Guterres är värd allt det stöd som kan uppbringas för att driva reformarbetet vidare. Ett sätt kunde vara att förstärka det som kunde kallas ”småstatsdiplomati”. De nordiska länderna kunde t.ex. höja sin profil och fördjupa sitt direkta samarbete med den stora mängden småstater som utgör en klar majoritet bland FN:s medlemstater.

För egen del försöker jag upprätthålla kampandan, trots att det ibland känns tungt. Då hjälper det att dra sig till minnes ett par rader från en klassisk kampsång: från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.

Folke Sundman

styrelsemedlem i Finlands Fredsförbund

Fotnot:

• Rauha ja oikeudenmukaisuus – YK:n neljä vuosikymmentä; redaktörer Arja Kekkonen, Pasi Natri och Raimo Väyrynen, Tammi och Finlands FN-förbund 1984;
• Artikeln baserar sig delvis på mina anföranden om fredsarbetets aktuella utmaningar på diskussionskvällar ordnade av Svenska Fredsvänner i Helsingfors på Luckan den 14.10. och av Helsingin Kristillisten Sosialidemokraattien yhdistys i Arbetarrörelsens bibliotek den 23.10.2025;