Studien är minutiös och författaren har använt sig av Koivistos egna arkiv samt det material som uppkommit då Koivisto aktivt debatterat i partitidningar och senare i akademiska tidskrifter.

Det första avsnittet gäller hans uppväxt i Åbo. Modern dör när han är 10 år. Fadern försörjer sig som snickare och är mycket troende. Fadern tar ofta med Mauno på olika frikyrkliga rörelsers möten och Mauno studerar bibeln.

Då de olika rörelserna har något skilda budskap, så studerar Mauno bibeln med en viss kritik. Han sjunger bra och kan de mest populära psalmerna utantill. Familjens liv, han har en broder och en syster, är ensidigt och fattigt.

Fadern går inte med i fackföreningar. Han hotar gå med i skyddskåren när han kritiseras på arbetsplatsen.

Som 17-åring är Mauno först aktiv i den Frivilliga brandkåren och lyckas senare gå ut som frivillig i kriget.

Han kommer med i Lauri Törnis legendariska kompani. Det sänds ofta till avsnitt där fienden hotar bryta sig igenom.

Det betyder blodiga strider. Mauno är en soldat i ledet, dock med ett snabbeldsgevär. Han är så ung att man inte väljer ut honom för mera utbildning. Han är i elden hela tiden.

Han gör sin plikt uran att klaga, men är inte ute efter att ta onödiga risker. Mot slutet såras han och är en tid på militärsjukhus.

Han skriver ofta hem till fadern så man kan utläsa ur breven hur han och hans syn på kriget utvecklas.

När Mauno Koivisto kommer hem till Åbo fortsätter han skolgången vid sidan av arbetet. Han blir också intresserad av språk och sportar i AIF:s föreningar,

Genom att han skriver dagbok har författaren kunnat följa med hans utveckling noggrant.

I Åbo pågår en bitter kamp mellan kommunisterna och socialdemokraterna. På arbetsplatserna var kampen hård i Åbo efter kriget. Kommunisterna gick gärna i strejk för minsta orsak. Socialdemokraterna vill att jobbet skulle fortgå. Man var rädd om sin utkomst medan kommunisternas avsikt var att bädda för ett kommunistiskt övertag.

Mauno Koivisto skrev bl. a.  under signaturen Puumies hetsigt för socialdemokratiska värden och motsatte sig kommunismen.

Författaren har med rätta tecknat honom som en kämpande socialdemokrat vid sidan av Väinö Leskinen, Unto Varjonen, Kaarlo Pitsinki. Särskilt Rafael Paasio fattar i ett tidigt skede tycke för honom.

Mauno Koivisto studerar hela tiden vid sidan om jobben. Han lyckas resa på ABF-kurser och seminarier i Sverige och övriga Norden.

Han avlägger studentexamen privat, vilket är ovanligt den tiden. Han forskar både vid Åbo universitet och Åbo Akademi för att till slut doktorera år 1956 med en avhandling om de ”Sociala relationerna i Åbo hamn”.

Han blir genom sin doktorsavhandling en kändis. Han var frontman, han hade jobbat i hamnen och doktorerat. Erik Appel skrev en ingående och positiv artikel om honom och hans avhandling  i Hbl i januari 1957.

Arbetarsparbanken i Helsingfors hade sett sig om efter en chef. Man vände sig nu till Koivisto. Han blev vald och det betydde att han flyttade med hustrun Tellervo och sin dotter till Helsingfors.

På detta sätt kom han centralt med i den långa och hårda kampen om partiets linje på slutet av  50-talet. Han höll länge med majoriteten. Så småningom började han och Rafael Paasio satsa på en ” tredje linje” för att få slut på splittringen i partiet och facket.

Tapio Bergholm har gjort ett noggrant jobb med att teckna Mauno Koivistos liv och politiska utveckling objektivt och i detalj. Hans utveckling från frontsoldat till en kämpe för socialdemokratin i Åbo hamn är fint tecknad. Hans intresse för ideologiska frågor och hans aktivitet som debattör är fängslande. Hans naturliga övergång till en debattör i den akademiska världen är ett bevis på kurage och ett brilliant intellekt.

Boken kan rekommenderas för alla som är vill veta mera om efterkrigstidens historia och om hur Mauno Koivisto blev den han blev.

Vi har alla skäl att se fram emot Tapio Bergholms fortsättning på denna bok och önska honom lycka till.

Recension: Tapio Bergholm, Kiihkeä Koivisto. Nuoruus – sota – onni 1923-1959. (2020); Otava; 464 s.

Kiihkeä Koivisto, Otava