Polisen, Kenneth Eriksson, är  född i Månsas 1960. Han hade först ströjobb, sedan jobbade han som polis vid Helsingforspolisen i nästan 40 år. Hans liv blir att bekämpa brott i landets huvudstad.

Journalisten vill berätta hans historia och han samtycker.

I boken lägger han fram sina upplevelser och syn på den del av samhället han sett på nära håll. Det är en miljö som mången stadsbo inte känner.

Han har varit med om otaliga brottsutredningar. Många har fått stor offentlighet senast, då fallet kommer upp i rätten. Hans inställning är att han skall utreda brott, inte förbättra världen. Han utreder brott efter brott. Han vill sopa rent.

Han arbetar helst ensam: Han har ofta sitt eget sätt att få folk att prata. Han är bekant med kriminella kretsar. Han kommer dem inte alls för nära såsom narkotikapolisens dåtida chef Aarnio.

Nej han är säker i sin roll, bovarna skall tas fast, vittnen och målsäganden behandlas sakligt. Socialvård får kommunen däremot stå till tjänst med.

Han offrar mycket tid på sina uppgifter. Hans chef Seppo Sillanpää, en framgångsrik polis även han, skriver i sina memoarer ”sina semestrar eller lediga dagar hann han inte hålla. …han ensam motsvarade minst fyra anställda”.

Som många goda kriminalpoliser är han inte lätt att leda. Han har ofta en annan syn på hur man skall gå till väga än ledningen. Ett långsamt tempo gillar han inte alls.

I boken behandlas hans privatliv inte mycket. Hans fru tar hand om hemmet som det ofta var den tiden.. Tyvärr får de tillsammans uppleva tragedier, den äldsta sonen dör i en oväntad hjärnfeber, det yngsta barnet föds med en utvecklingsskada.

I boken berättar han om många uppmärksammade fall, också några som inte klarnat. De är alla kort och koncist beskrivna. Ibland gör personliga minnen och reflexioner  dem lättare att läsa.

De fall, som behandlas är bara en bråkdel av dem han arbetat med. De ger nog en god bild av brottsligheten och dess utveckling i vår huvudstad.

Boken är intressant för var och en att läsa. Därtill är den viktig för beslutsfattare i samhället att begrunda.

Det är fint att Jeanette Björkqvist tagit sig an att skriva boken och beskriva den beundransvärda vardagshjälten Kenneth Eriksson.

Man får hoppas att han nu får en god tid med de sina, då han pensionerats efter att ha offrat mycket tid för oss andra.

En Stadin kundi har ”visat sina färdigheter”, som Georg Malmstén sjöng.

Recension: Jeanette Björkqvist & Kenneth Eriksson, Hård mot de hårda. True crime – en bok om brott (2020); Förlaget; 280 s.