Niskanen är också aktiv inom FSD och ställde senast upp i kommunalvalet i Korsholm där han har bott sedan 2018.

Diktsamlingen Tätnande rum ger ett mycket genomtänkt och välplanerat intryck. Också de inledande radernas löfte “jag skriver inte dikter mer / utan odefinierade dissociationer” skvallrar om en mycket konstfilosofiskt medveten skapare bakom poesin.

Det finns en genomträngande motsättning mellan abstrakt och konkret som präglar hela diktsamlingen. Boris Petrushansky svarar för grafiken och före den första dikten förekommer en stilig illustration som föreställer ett timglas. Det är knappast en slump att medan diktsamlingens titel handlar om rum, lyfter illustrationen fram tidens gång. Också de fallande löven på bokpärmen skvallrar om tid och förgänglighet, medan den geometriska figuren står för bokens planmässighet och en viss rätlinjighet som är allt annat än dissociativt.

Ordet dissociation som poetiskt ledord väcker tankar om bortkoppling, bortträngning och fragmentering, medan poesiläsningen präglas vanligtvis av en process av rätt så fria associationer när läsaren följer de ledtrådar som poeten ger. Niskanens dikter ger en känsla av att poeten är hemmastadd i sitt universum. Det finns för all del en för den samtida österbottniska lyriken inte alls ovanlig melankoli som präglar dikterna, inte minst många bitterljuvt stämningsfulla höstdikter mot bokens slut.

Boken utandas ändå en rätt så harmonisk resignation som ger en känsla av fullbordan och en uppiggande lekfullhet med orden. Det som kunde vara dissociation är en känsla av poesin som ett skilt, från resten av verkligheten avgränsat område. Dikterna har något över sig av poesi som påminner om abstrakt konst. På samma sätt som med bokpärmens fallande löv kommer den konkreta vardagsverkligheten ändå hela tiden läsaren nära och där finns det gott om utrymme för associationer i tid och rum.

Planteringar mellan husen

enskild blomsteroas

och grön sol,

ensamheten är

sorgens bundsförvant,

själens hänryckta följeslagare.

Långsam gammal människa

ser löv efter löv

blåsa bort.

Här är Niskanen som mest konkret och samtidigt stämningsfull. Det finns en skarp motsättning mellan blomsteroasen och löven som blir bortblåsta och ändå formar de tillsammans en hel livscykel. Som bäst skriver Niskanen vackert och vemodigt och på ett gripande sätt, trots att boken har något över en tankelek i sig med sin abstrakta och filosofiska tendens. Alla dikter lyckas inte beröra lika djupt men helheten berör och väcker tankar som det ska med poesin.

Avslutningsvis kan det vara på sin plats att återge Niskanens dikt om den vita färgen. Efter den här dikten kan det vara svårt att se en blank sida utan att fundera på vad gränslös vithet egentligen kan stå för inom estetiken och poesin. Många av Niskanens dikter är sparsmakade, medan en del bjuder på det lilla extra.

Det vita är det vita, ingen färg

men ändå någonting värt att se,

sevärt blandas i ögat oreflekterat.

En vit stege, nästan

oändlig dröm av paraffin, späds ut

i iris, labyrint av speglar,

inga färger, bara vitt på vitt.

Recension: Harri O. Niskanen, Tätnande rum (2020); Boklaget Spica; 79 s.