Kultur

Recension: Klinkmann djuplodar Bob Dylans relation till tiden

Foto: John-Erik Klinkmann
Sven-Erik Klinkmann har skrivit en essäbok om Bob Dylan och tiden.

Sven-Erik Klinkmanns nya bok Dylans lögndetektor: en essä om tiden utgavs av Ellips förlag i Vasa för att sammanfalla med Bob Dylans 80-årsdag den 24 maj. Klinkmann påstår i boken att han är ingen dylanforskare, dylanman eller Dylanolog. Att han har blivit en dylanforskare i och med boken är väl ändå rätt så uppenbart och oavsett vad han själv anser om Dylan, har han skrivit en bok för dylanmän och -kvinnor som ansluter sig till den dylanologiska traditionen.

Topi Lappalainen

Arbetarbladet

 

 

En riktigt imponerande höjdpunkt i boken är analysen av låten ”Murder Most Foul” (2020) som tangerar bland annat mordet på John F. Kennedy, 1960-talet som tidsperiod och amerikansk musikhistoria. Medan Klinkmann lyckas lyfta fram många intressanta aspekter ur sångtexten, känns analysen rentav intressantare än den analyserade låten. Det säger någonting om Klinkmanns förmåga att analysera populärmusik.

 

Det är kanske inte så överraskande att Dylan skulle skriva en sådan låt i sin ålderdom som blickar tillbaka på året 1963 då han själv var en av tidens främsta protestsångare som definierade 1960-talets anda. Låten är förbryllande och väcker en mängd intertextuella infallsvinklar, vilka Klinkmann går tålmodigt igenom. Det som man kan säga om ”Murder Most Foul” är att fast låten inte riktigt ger samma starka känsla som musik som många av Dylans paradnummer från hans extremt omfattande karriär, som poesi har sångtexten en styrka som påminner om den modernistiska poesins klassiker som ”The Waste Land” av T.S. Eliot. Dylan har ju 2016 blivit Nobelpristagare i litteratur i likhet med bl a Eliot. Som analysföremål är låten en riktig guldgruva, vilket förstärks av Klinkmanns intressanta tidsperspektiv.

 

Det är värt att notera att Ellips nyligen utgav essäboken Här/Nu som handlar just om tidsproblematiken. Dylans lögndetektor fungerar som en givande kompanjon till den boken och utvidgar den samtida diskursen kring tiden på ett värdefullt sätt. Fast Klinkmanns bok annars är för en publik som kan sin Dylan, har funderingarna kring tiden ett egenvärde. Många av bokens frågeställningar är sådana att de kunde tillämpas också på andra artister än Dylan och på andra konstformer.

 

Dylans lögndetektor bjuder på tuggmotstånd för den inte så insatta läsaren. Sedan riskerar många av de analyser där kortare låttexter diskuteras kortfattat att bli förhållandevis ytliga i jämförelse med den magistrala ”Murder Most Foul”-analysen. Ytligheten är ändå en stor risk i analyser av texter inom populärmusikens genre, där olika slags referenser kastas fram relativt slumpmässigt. Visst är Dylan en låtskrivare som har tilldelats Nobelpriset i litteratur och den omfattande litteraturen om hans musik vittnar om den poetiska styrkan hos honom. Det finns hur mycket djup som helst i sångerna men det är en svår ekvation att analysera dem på ett sätt som håller. I Klinkmanns fall är det viktiga att han koncentrerar sig just på tidsproblematiken.

 

Även om analyser av enstaka detaljer i enstaka låtar kan kännas trevande emellanåt, håller helheten just med tanke på den stora frågan om tiden. Många viktiga teman hos Dylan som kärlek, vänskap, svek och död blir belysta ur ett givande perspektiv när de relateras till tiden. Religion är förstås en central del av helheten och det gäller Dylans relation till både judendom och kristendom. Bibeln har varit en mycket central intertext för honom, inte bara under perioden i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet som han var nyfrälst kristen, med judisk bakgrund. Vad Dylans religiösa anknytning sedan blir med åren är inte så centralt som de stora frågorna som lyfts fram och hur de tas upp i sångtexterna.

 

Filosofi, populärmusik och religion är alla intressanta utgångspunkter för en essäbok. Som en helhet fungerar Dylans sångtexter dessutom bra för underlag för en diskussion om tiden. Frågan om lögn och sanning som lyfts fram i titeln är ändå den kanske svåraste att ta ställning till. Dylan är en ikon inom populärkulturen som dessutom verkar vara på ständig flykt från sig själv. Rubriken väcker en förväntan om tiden som en sorts kod som frammanar en viss sanning. Men slutresultatet är kanske inte att man kan nå den undflyende sanningen om Dylan och hans undflyende texter. Tiden är snarast en allmänmänsklig faktor som avslöjar sanningar om oss alla. På ett sätt flyr Dylan i sina olika skepnader och sanningar in i sina mytbildningar, medan tiden kommer klarare fram. Klinkmann lyckas belysa olika perioder i Dylans långa karriär med en kunskap om populärmusikens historia som till all lycka sträcker sig långt utanför den analyserade artisten.

 

Recension: Sven-Erik Klinkmann, Dylans lögndetektor: en essä om tiden (2021); Ellips förlag; 320 s.

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE