Att denna sida av Sjödins lyrik inte har fått större uppmärksamhet är, efter att ha läst Magnus  Nilssons imponerande verk, svårt att begripa. Enligt Nilsson handlar det till stor del om att Sjödin  genom karriären var aktiv inom två litterära sammanhang samtidigt. Dels publicerades och lästes  han tidigt inom den litterära offentligheten – lyftes fram på kultursidorna och sålde i bokhandlarna.  Samtidigt publicerades han i arbetar- och fackförbundspressen, skrev prologer till diverse  kongresser och var aktiv inom arbetarrörelsen.

Dessutom följer Sjödin, enligt Nilsson, mer än väl mallen för den svenska arbetarförfattaren, så som Lars Furuland har formulerat den. Han hade sitt ursprung i arbetarklassen; född och uppväxt i en  arbetarfamilj i Sandviken, där han själv arbetade på järnverket i tio år. Han skrev om arbetare –  förmodligen mer än någon annan svensk poet – och för arbetare, i om möjligt ännu högre  utsträckning. Som marxist och socialdemokrat gav han dessutom ständigt uttryck för ett ideologiskt  perspektiv med djupt förankring i arbetarrörelsen. Sjödin var, med Nilssons ord,  arbetarrörelseförfattare.

Det skiner också igenom i många av de verk som publicerades och prisades i den ”litterära  offentligheten”. Redan i Sotfragment (1949), Sjödins stora genombrott och mest lästa verk, är  arbetet och arbetarnas villkor centrala teman – inte sällan med fokus på baksidorna. Tonfallet är  lakoniskt och ofta pessimistiskt. De skildringar av ”det stolta arbetet” som förekommer i hans  skriverier för fackförbundspressen lyser med sin frånvaro.

Motsträvigt och med hjärtat fullt av trots / erkänner jag detta: det var inte sotet, dammet,  smutsen / inte heller hemgång med musklerna / skälvande i kramp och ögat urgröpt / av  nätters vaka / inte heller valkarna / som var förnedring / Nej, det var den osynliga nåden /  att få slita ut sig / den stora favören att få välja / där val ej fanns.

Nilsson poängterar att Sjödins sätt att skildra arbetet varierar stort, beroende på tidsera och  sammanhang – såväl litterära som politiska. Med sin lyrik ville han dels väcka en klassmedvetenhet  hos arbetarklassen, dels skapa en klassöverskridande opinion mot det kapitalistiska samhällets  orättvisor. Han kritiserade gärna vad han såg som romantiserande skildringar av arbetarklassens liv  och villkor men manade till kamp i fackförbundspressen, där han ofta inspirerades av och gick i  dialog med den kampdiktning som föregick honom.

Någon revolutionspoet var Sjödin ändå aldrig; han förblev stark i sin tro på en fredlig och  demokratisk socialism. I en av sina prologer, skriven för en nordisk arbetarkonferens år 1959, går  han till exempel i kritisk dialog med Nils Flygs klassiska kampsång Oss alla unga – med sina rader  om att ”dö för den tro som bröder helgat med blod”.

Hur längesen är det vi sjöng sången / om blod och kände den brista? / Var den oss någonsin värdig? / Må de som sover under tuvorna förlåta / att jag anar mig en vandring, / som ej  kantas av heroiska lik.

Kampdikter för vår tid

Sjödins fredliga reformism och grundmurade stöd för välfärdsstaten hindrade däremot inte honom  från att påtala och kritisera de orättvisor han fortfarande såg omkring sig. Enligt Magnus Nilsson  bottnade Sjödins folkhemskritik i hans marxistiska samhällssyn – i insikten om att alla  klassorättvisor inte hade avskaffats, eller kampen mellan arbete och kapital upphävts, bara för att de materiella klasskillnaderna hade minskat. I hans folkhemsporträtt är arbetarna mätta och trygga,  saknar strängt taget ingenting och ”fyller sin fritid med sommarstugor / vilan vid ett abborrgrund”.  Samtidigt fräter sig syran från den industriella produktionen ”sakta / genom år och  avlöningskuvert”.

Sjödin stod inte heller för någon alltigenom förskönande bild av arbetarrörelsen, som han periodvis  beskrev som både bakåtblickande och förstelnad. Han förblev en livslång anhängare av rörelsens  ideal men drog sig inte för att kritisera dess praktik och mana till fortsatt reformarbete då det  krävdes. Han var, helt enkelt, en ”kampdiktare i folkhemmet”.

Sådana finns det plats för än idag. I bokens sista kapitel utforskar Nilsson arvet efter Sjödin i den  moderna svenska arbetarlyriken. Han gör kopplingar till Johan Jönson och Jenny Wrangborg –  dagens stora arbetardiktare i Sverige, vars ord inte sällan ekar av Sjödin. Tiden är visserligen en  annan: medan Sjödin skrev och verkade inom ett välfärdssamhälle som, trots sina brister, var på  uppgång, skildrar Wrangborg och Jönson ett välfärdssamhälle på dekis. Där den traditionella  arbetarrörelsen tycks allt mer förstelnad – Stig Sjödins ord allt mer bortglömda. På sätt och vis gör  det den moderna arbetarlitteratur som han var med om att skapa mer aktuell än på länge.

Det gör också Magnus Nilssons bok extra läsvärd, för alla som i Sjödins anda fortfarande tror på  välfärdsstatens löften – men för den sakens skull inte vill blunda för dess praktiska brister och  orättvisor. Det är en väluppbyggd och välskriven sammanfattning av arbetarförfattaren Stig Sjödin,  som trots den relativt korta längden är späckad med information – utan att någonsin kännas svårläst. Dikturvalet är smakfullt och ger en extra krydda till faktainnehållet.

Vissa skulle kanske hävda att en biografi över arbetarförfattaren Stig Sjödin borde ha skrivits för  länge sen. Jag vill hävda att den kommer i precis rätt tid.

Recension: Magnus Nilsson, Kampdiktare i folkhemmet – Arbetarpoeten Stig Sjödin  (2021); Verbal Förlag; 222 s