Kyösti Suonoja, född 1937, har sin bakgrund bland annat som chef för upplysningsavdelningen inom Konsumtionsandelslagens centralförbund, som doktor i socialpolitik, som docent och professor, samt som tjänsteman inom social- och hälsovårdsministeriet.

Suonojas bok andas både framtidsoptimism och möjligheter att genom sunt förnuft och kloka reformer förändra samhället till det bättre. Men så har han också en gedigen förankring i konsumentkooperationen, den reformistiska socialdemokratin och det sextiotal där så många omfattande reformer förbereddes och genomfördes. Inte utan orsak är Pekka Kuusi en av hans stora förebilder. Kuusi vars klassiska bok om sextiotalets socialpolitik skulle bli riktningsgivande inte bara i Finland utan också i de andra nordiska länderna.

Medborgarnas bästa i kombination med majoritetsbeslut blir även socialpolitik, framhöll Kuusi.

Samtidigt är Suonoja bekymrad för att de politiska partiernas förr så nära band till medborgarna försvagats. Han håller nämligen fast vid sin övertygelse att det är partierna som utgör ryggraden i demokratin.

För Yrjö Kallinen, pacifisten som blev socialdemokratisk försvarsminister, hyser Suonoja den största respekt. Kallinen hade dessutom varit en av Suonojas företrädare som chef för Konsumtionsandelslagens centralförbunds upplysningsavdelning. Suonoja skrev också en bok om Kallinen för några år sedan. Det som gjort så stort intryck på honom är Kallinens humanism och förmåga att uthärda alla fruktansvärda upplevelser i fånglägren under och efter inbördeskriget 1918.

Heikki Waris, professor i socialpolitik vid Helsingfors universitet, är en annan av Suonojas förebilder. På initiativ av Waris skapade Suonoja berättelsen om den fiktive Arvo Keskinen (arvo=värde,keski=medel), alltså en slags finsk motsvarighet till Sveriges Medel-Svensson, som är industriarbetare och som med sin familj bor på en industriort i södra Finland. Beskrivningarna träffar mitt i prick. Här får vi följa med utvecklingen av ett Välfärds-Finland med start redan före första världskriget. Det var en tid då vattnet pumpades upp från hushållens gemensamma brunn på gården och där pengar inte fanns för just några andra nöjen än arbetarföreningens familjefester och andelslagets evenemang. Långsamt men säkert växer dock välfärdssamhället fram. På femtiotalet skaffar familjen Keskinen en tvättmaskin och en dammsugare, sedan köper man en personbil och på sextiotalet kommer kylskåpet och  televisionen.

Till bokens starkaste inslag hör Suonojas berättelse om sina två år som biståndsarbetare i Moçambique i Afrika. Eller expert på sociala frågor inom Moçambiques socialministerium som den officiella benämningen lydde. En ny kontinent, ett nytt land, en ny kultur, ett nytt språk, portugisiska, och nya människor var en enorm utmaning. Moçambique har länge stått högt på listan vad gällt Finlands biståndsprojekt.  Åren 1975 till 1992 plågades Moçambique av ett tragiskt  inbördeskrig. Därtill kom andra katastrofer som torka, orkaner, samt brist på både yrkesskunnig arbetskraft och utländskt kapital.

Ändå är det med värme Suonoja talar om befolkningens sinne för humor, taktfullhet, positiva livsinställning  samt eviga visdom. Han är mycket imponerad av folkets traditioner, moral, och förmåga att ta hand om varandra trots all fattigdom.

Han blundar dock inte för skuggsidorna i Moçambique. Han pekar på den allmänna korruptionen, på de stora klassklyftorna, på gatubarnen i huvudstaden Maputo och inte minst den råa  och utbredda kriminaliteten. Hemma i bostaden blev hans fru utsatt för ett rånförsök och själv rånades han då han körde bilen in i garaget.

Paret Suonoja besökte ofta Moçambiques lilla grannland, konungariket Swaziland, men då säkert och tryggt tillsammans med FN-soldaternas bilkonvoj. Recensenten läste detta och kom omedelbart att tänka på sitt eget samt två andra finlandssvenska vänners gemensamma besök i Moçambique, Swaziland, Sydafrika plus tre andra länder i södra Afrika år 1997. Efter de obligatoriska intervjuerna med fackets företrädare i Mocambique instruerades vi att från busstationen i Maputo ta turbussen till Swaziland. Busstationen var dock bara en stor, kal och sandig plats och bussen visade sig istället vara ett öppet flak på en lastbil. Där satt vi ”tre tappra gossar från Finland” sedan under Afrikas blåa himmel och gassande sol på en slingrande väg i djungeln inklämda mellan socker- och potatissäckar samt några bastanta svarta afrikanska kvinnor som tycktes ha mycket roligt. Så som de pratade och skrattade under hela resan.

Undrar just om vi hade vågat röra oss på Maputos gator eller göra åkturen på lastbilsflaket om vi hade läst Suonojas varningar. Men gjort är gjort och erfarenheten av lastbilsfärden med de glada, svarta kvinnorna oförglömlig. Så med facit i hand var det lika så bra att ingen hunnit skrämma oss.

Därför är det också lätt att hålla med Kyösti Suonojas allvarsord när han skriver att alla som här i Finland klagar över än det ena, än det andra, borde besöka Moçambique för att se hur glada människorna kan vara trots alla fel och brister i ett fattigt land.

Recension: Kyösti Suonoja; Hyvä ihminen – uudistuva yhetiskunta. Sosiaalipoliitikko pohtii alansa ydinkysmyksiä (2020); Books on Demand; 391 s.