Mot den bakgrunden blev det en stimulerande upplevelse att läsa professor René Gothónis nya bok där han berättar om sina erfarenheter av buddhistmunkarna i samma Malwattakloster på Sri Lanka. Det hela fick sin början åren 1974 och 1975 då Gothóni tillbringade vintermånaderna i staden Kandy för att skriva en doktorsavhandling om buddhismen. Själv konstaterar han redan i inledningen att det var lärorrikt att se sitt nordiska hemland ur “ett asiatiskt perspektiv där allting är annorlunda”.

Han har därtill den bestämda uppfattningen att det inte var han som valde sitt forskningsämne utan ämnet som valde honom. I munken Pangnananda som blev en god och nära vän fick Gothóni en oersättlig guide och lärare i den buddhistiska klostervärlden. Därigenom lärde han inifrån känna inte bara buddhistmunkarnas utan också singalesernas världsbild och vardag. Hans träffsäkra slutsats lyder att man nog kan studera kromosomer med mikroskop men inte människor med hjälp av kikare. I likhet med en rutinerad journalist kunde han både lyssna på och diskutera med människorna på Sri Lanka.

Gothóni  lyckades uppenbarligen bra i alla avseenden. Till exempel berättar han hur en singales lärde honom stänga av syrsornas gnisslande sång när han skulle sova. Tekniken gick ut på att han medvetet skulle fokusera på det ställe i näsborren där han kände hur luften och andningen strömmade in och ut. Trots begynnelsesvårigheter lärde han sig att genom koncentration på luftströmmen koppla bort gnisslet från syrsorna. Samma koncentrationsförmåga som buddhistmunkarna lärt sig under många intensiva meditationsövningar gör att de är mycket framgångsrika i sina i sina studier också utanför klostrets skyddande väggar.

I ett starkt personligt kapitel berättar René Gothóni hur han 45 år senare återvände till Malwattaklostret och Kandy. Han hade visserligen förvarnats men förändringarna i Kandys stadsbild var inte till det bättre. Luften hade blivit starkt förorenad och nu kunde man inte mera rofyllt promenera längs gatorna på grund av allt oljud och avgaserna från den outhärdligt livliga trafiken.

Men däremot blev mötet med buddhistmunken Rathanapala en desto större positiv upplevelse. Den forna vännen Pangnananda hade dött men nu var det istället Rathanapala som blev hans vän och förtrogne.

Gothóni skriver euforiskt att han kände sig flera decennier yngre och igen som en elev. Denna gång med Rathanapala som lärare. “Fyrtiofem år hade förflutit som en natt och en natt hade varat i fyrtiofem år”, konstaterar Gothóni märkbart berörd.

I samband med sina studier i den singalesiska buddhismen har bokens författare gjort en lång rad viktiga observationer. Bland annat tar han kål på den allmänna missuppfattningen att buddhistiska munkar skulle leva ett tillbakadraget liv i en eremithydda för att där genom ostörd meditation komma fram till Upplysningen. Tvärtom är munkarna ytterst väl integrerade i det singalesiska samhället.

En annan felaktig uppfattning är att de buddhistiska klostren skulle vara slutna enheter med endast sparsamma kontakter till omgivningen. Gothóni fick veta att strukturen och hierarkin inom klostren är en spegelbild av släktskapssystemen i den singalesiska kulturen. Han använder termen “bläckfiskstruktur” för att visa hur de stora klostren tack vare sina tentakler till byar och donerade risfält är självförsörjande.

Buddhismen på Sri Lanka representerar den så kallade Theravada-buddhismen, även kallade den sydliga buddhismen. Gothóni berättar hur den buddhistiska livsåskådningen vill att man ska “bete sig insiktsfullt” och att man dessutom ska inse vikten av välgörenhet. Enligt Theravada är det dock endast munken som kan uppnå det upplysta tillstånd man eftersträvar.

På de sistnämnda punkterna finns tydliga skillnader jämfört med andra riktningar inom buddhismen. Recensenten drar sig till minnes sin diskussion för drygt tio år sedan med Tetsuyo Deguchi som är abbot vid det zenbuddhistiska centret Toshoji i Tokyo. Mera än Theravadas tonvikt vid gott uppförande bygger zenbuddhismen på att eleverna – som inte behöver vara munkar – ska lära sig ta emot och stänga av sina sinnesintryck, att de ska behärska sin fysiska kropp och slutligen sin egen tanke. Målet är att de ska inse jagets illusoriska karaktär för att genom en form av blixtbelysning uppnå inre klarhet.

I samband med besöket i Tokyo berättade det japanske metallarbetarförbundets generalsekreterare Hideyuki Wakamatsu i en intervju för recensenten hur man inom hans förbund med hjälp av zenbuddhistiska lärare och meditationsövningar skolat upp fackliga förtroendemän. Så även mellan Zen och det japanska samhället finns en levande kontakt. Precis som med Theravada och samhället på Sri Lanka.

Meditationsövningar inte endast för munkar utan för alla intresserade med inre klarhet som mål återfinns även inom den tibetanska vajrayanabuddhismen. Till dess nutida mest framstående företrädare hör Chökyi Nyima Rinpoche och Mingyur Rinpoche med vilka recensenten haft den stora förmånen att få diskutera. Även Vajrayanas inflytande sträcker sig långt utanför klostermurarna i Himalaya. Tänk bara på den världsberömde Dalai lama.

En jämförelse i bokform mellan buddhismens olika riktningar kunde vara ett uppslag för någon ambitiös finlandssvensk forskare. Vad månne Gothóni anser om ett sådant projekt? Säkert är han beredd att ge sitt stöd.

Den norska fredsforskaren Johan Galtung konstaterade redan för många decennier sedan att skillnaderna mellan västerländsk och österländsk kultur faktiskt är mycket större än man vid den första anblicken kunde tro. Gothóni delar den uppfattningen. Han anser till och med att de två kulturerna i verkligheten grundar sig på fullständigt olika axiom.

Men trots de enorma olikheterna går det alltid att bygga broar. Ett färskt bidrag till det brobygget är René Gothónis ytterst läsvärda bok.

Recension: René Gothoni; Bland buddhistmunkar på Sri Lanka (2021); Skrifter utgivna av Tore och Herdis Modeens stiftelse nr 51; 124 s.